Nekromanti Fantasy/sci-fi klichéer/tropes som du bara inte klarar av.

[Dr_Dängrot]

Inspirerad av min tidigare tråd om rollspels petpeeves kommer nu fantasy/sci-fi klicher som du inte klarar av att se utan att gå i cringe.

Jag börjar med Dvärgar som pratar skottska ,hur i alla glödheta kan skottska existera i en fantasy setting där man aldrig hört talas om Skottland .

Settingar som snor medeltida Europa rakt av men döper om folkslag och länder och städer till nått annat. Istället för Frankrike så heter det Franka o och istället för England heter det Albion. (Tittar på dig 7;th sea)

När man nämner saker med förankring till vår värld i en fantasy setting ,minns att jag läste om jag tror det var belgariaden när jag var ung och dom nämnde kanariefåglar . Hur fan kan dom veta i det universum belgarion existerar vad Kanarieöarna är för något .

 

[IcarusDream]

En trope jag tycker är extremt uttjatad och tråkig är "Hjälten är den enda som överlever". Tex: 12 elitsoldater och en 11-årig flicka med astma blir lämnade ensamma i ett torn fullt med monster och måste kämpa sig ut. I slutet är alla döda utom 11-åringen som inte ens har ett blåmärke.

När jag spelleder finns det alltid överlevare kvar när gruppen anfaller rövarläger m.m, det finns alltid rövare som kapitulerar eller ger upp. I den nuvarande kampanjen har spelgruppen 5 fd soldater från en av deras fiender som gått över på deras sida till exempel.

 

[Mannen i skogen]

När det vimlar av magiker och magiska föremål, men samhället ändå ligger på medeltida jordbruksnivå. Jag menar, är det något som folk alltid försökt bättra på med övernaturliga medel så är det ju jordbruket och annan matproduktion.

 

[Ulfgeir]

När det vimlar av magiker och magiska föremål, men samhället ändå ligger på medeltida jordbruksnivå. Jag menar, är det något som folk alltid försökt bättra på med övernaturliga medel så är det ju jordbruket och annan matproduktion.

Eller varför inte hur vissa saker påverkar krigföring. Om du kan teleportera folk från ett annat rymdskepp ombord till ditt eget, varför inte teleportera in en bomb på bryggan/maskinrummet på deras rymdskepp eller teleportera ut deras besättning i tomma rymden...

 

[God45]

När boken bryr sig om skit som hur jordbruket eller infrastrukturen fungerar. Specielt hur det påverkas av magi. Snark. Jag är här för den jävla fantasyn, inte för tråkig realism. Jag skiter i varför det finns medeltida bönder och folk med plantmagi, det är inte bara ointressant det är aktivt fientligt till att det är en bra bok. Och fientligt mot alla med ens ett uns poesi kvar i själen.

Språk. Nej, gör inte ett eget fucking språk för din fantasy värld. Jag bryr mig inte att en Braak är som ett svärd fast inte eller hur de använder verb annorlunda. Det är inte ens bra när Tolkien gör det och det kommer inte vara bra när du gör det.

Backstory till världen. Jag bryr mig inte var saker kommer ifrån eller hur många tusen år gammla de är eller att de grundades av någon kung som... Jag bryr mig bara om det som händer just nu. Fuck ditt världsbyggande.

Kartor i början av böcker.

När folk inte bara skriver tillexempel kanariefågel för att berätta att det är en motherfucking kanariefågel det handlar om för att de tänker att det finns inga kanarieöarna i deras värld. I de flesta fantasy världar pratar de inte svenska eller engelska utan vi läser om karaktärerna på ett språk vi förstår. Saker är redan översatta. Så säg att det är en kanariefågel och inte en smerp för fucks sake.

 

[Dr_Dängrot]

När antagonisten är en ond magiker/nekromantiker ,its been done to death.

The damsel in distress

När författare/spelskapare försöker ge saker coola namn ala DnD typ holy dragon sword of the azure sky lords ,det låter inte episkt utan det låter bara förbannat töntigt .

 

[Gurgeh]

När det finns massor av olika mänskliga kulturer, medan alverna, klingonerna eller ewokerna är monokulturer som är helt identiska oavsett hur långt från varandra de bor. Jag vill se amish-vulcaner och dvärgar i anarkistkollektiv.

 

[luddwig]

När det handlar om att rädda världen. Så uttjatat och trist med all episk dynga.

 

[krank]

När det gäller fantasy så finns det liksom så mycket att jag knappt vet var jag ska börja.

Traditionella fantasyraser. Alver, orcer, dvärgar, snark. Framför allt om de dessutom är hypertraditionellt gjorda, med skäggiga gruvdvärgar och bågskyttande skogsalver. Det känns bara så gjort. Vad är ens syftet med att ha fantasyraser om man ändå inte tänker göra något nytt, innovativt eller intressant med dem? Och ja, givetvis bidrar den klassiska monokulturen/rasismen till detta. Nu vet jag att fantasy kanske inte är genren man ska leta efter progressiva värden i, men ändå.

Fokus på kungligheter och Great Man history. Ni vet begreppet "rättmätig kung"? Jag hatar det. Det finns inga rättmätiga kungar. Det finns ingen absolut makt som inte korrumperar. Och historien skrivs eller skapas inte av "stora män". Den antidemokratiska jävla rojalist-ådran som löper genom en del fantasy står mig upp i halsen.

Riddare, rustningar, medeltida vapen. Fula, dåliga, tråkiga.

Barbarer. Fy fan vad trött jag är på barbarer. Alldeles för mycket "primitiva vildar", alldeles för mycket glorifiering av våld och antiintellektualism.

Ultra-traditionella könsroller, ofta mestadels baserade på ganska vaga fördomar och föreställningar. Nej, det är inte "spännande" att "utforska" ett samhälle som på nästan alla sätt är värre, sämre, dummare än det vi redan lever i. Jag har inget behov av att se MER och ÖVERDRIVEN sexism.

Hederskultur. Se ovan. Nej, det är inte coolt med "ridderlighet" eller "ära" eller liknande trams. Det har aldrig varit coolt, det kommer aldrig att vara coolt.

 

[krank]

I scifi är det nog just nu mest ovan nämnda traditionella könsroller. Liksom okej, de har uppfunnit teleportation, kan uppladda sina sinnen till molnet och byta ut alla kroppsdelar mot bättre fungerande cybergrejer – men inget av det har påverkat könsrollerna, för det finns minsann någon magisk "essens" som gör att kvinnor är lite mindre, är bra på att ta hand om barn, och gillar rosa? Och att män är mer aggressiva? Fuck that. Så jävla fantasilöst är det, när könsrollerna som vi råkar ha just nu befästs och författare inte kan föreställa sig att kraftigt förändrade samhällen kanske gör att folk inte längre är lika fastlåsta i sina föreställningar om kön. De kan liksom inte ens tänka sig vad det skulle kunna vara att vara människa utan att vara definierad av sin 2000-tals-könsidentitet.

Värst är nog Peter F. Hamilton, som annars är en av mina favvoförfattare. Han har ju ett gäng ultrakonservativa uppfattningar om både kön och till exempel nationer/kulturer, och det blir så jäkla bisarrt när han placerar sina berättelser hundratals år in i framtiden men alla funkar som om de vore fast i 1980-talet.

 

[Khan]

När det finns massor av olika mänskliga kulturer, medan alverna, klingonerna eller ewokerna är monokulturer som är helt identiska oavsett hur långt från varandra de bor. Jag vill se amish-vulcaner och dvärgar i anarkistkollektiv.

På ett av de mer tillåtande lajven jag var på i min ungdom förekom det en fantastisk klan orcher. De var filosofer, pacifister, nykterister och spenderade lajvet med att röka vattenpipa och debattera den fria viljans vara eller inte vara. Allt insvept i klassiskt orchsmink och parafernalia i övrigt.

Riktigt kul. Mer sånt.

 

[Henke]

Jag stör mig på alla desperata försök att göra sin sci-fi/fantasy-värld annorlunda när den antingen fortfarande är precis likadan som alla andras, eller när man gör världen helt gonzo och blandar hej vilt mellan fantasy, sci-fi och andra genres. Orcher med laservapen, rymddrakar, cowboys och månkossor... usch!

 

[Mekanurg]

Plastiga polyteistiska gudar som mest liknar serietidningsversioner av Olympens pantheon (eller motsvarande). Det enda spel som hanterar polyteism någorlunda vettigt är Runequest.

En förtryckande "kyrka" som mer eller mindre är en nidbild av katolicismen. Det verkar ofta som att den aktuella författaren har läst alltför många antikatolska propagandaskrifter från 1800-talet.

Upplägget grym tyrann störtas av folkliga rebeller som raskt upprättar ett trevligt demokratiskt styre. En lärdom från mina studier i statskunskap: För det första måste ett uppror vara extremt välorganiserat för att lyckas. För det andra är militanta rebelledare sällan demokratiska politiker, eftersom de är vana vid att "ha rätt"™ och att låta ändamålen helga medlen.

Hornblower in Space: Rymdflottor som tydligt baseras på Nelsons Royal Navy eller på US Navy under andra världskriget.

 

[Celledor]

Monster som inte är monster men ändå kallas så fast de presenteras som konstiga djur, men man vet exakt vart de är, hur de rör sig, förökar sig och vad de äter.

Drakar som ska vara super starka och intelligenta och magiska och uråldriga och omöjliga att döda... förutom drakdödaren/hjälten som enkelt kan dräpa dem.

Hjältar som besegrar allt som om de var superhjältar, fast de har inga superkrafter.

Fantasyvärldar där det inte är tydligt om gudarna finns eller inte.

 

[Jarl]

Riddare, rustningar, medeltida vapen. Fula, dåliga, tråkiga.

Är det en kliché att fantasy har vapen och rustningar? Eller att vapen och rustningar är inspirerade av medeltiden?

 

[krank]

Är det en kliché att fantasy har vapen och rustningar? Eller att vapen och rustningar är inspirerade av medeltiden?

Det fetstilade ordet är huvudgrejen i meningen. Det är alltså de klichémässiga riddarna med sina fula, tråkiga vapen och rustningar jag ogillar.

 

[Svarte Faraonen]

I fantasy:

Religioner som tycks polyteistiska, men där alla troende beter sig som om de har någon form av post-reformatorisk kristen syn på den personliga tron och frälsningen. Mekanurg nämnde RuneQuest som ett spel som gör det rätt; jag tycker även att Tekumel förtjänar ett omnämnande.

Statsgränser och nationsbegrepp av en sort som inte riktigt uppkom förrän efter westfaliska freden i spelvärldar som ska föreställa någon form av medeltid.

Den märkliga aversionen mot eldvapen.

"Barbarkulturer" som framställs som om de enbart bebos av enkelspåriga bärsärkar med kolossala vapen (trots att de tunga rustningarna tycks lysa med sin frånvaro).

Löjligt långa historiska tidsrymder utan historisk förändring.

I science fiction:

Militärer och ingenjörer som huvudpersoner.

Sterila miljöer och monokulturer.

Ett allmänt ointresse för framtidens humanistiska och kulturella utveckling.

Postapokalyps:

Avsaknad av återupplivat hantverkskunnande.

Idén att motorburna plundrare skulle kunna vara en stabil gruppering och inte bli ohållbara på mindre än ett årtionde efter kollapsen.

MÖP-ighet.

 

[Leon]

Jag funderade på att skriva i den här tråden, men nu har du täckt alla de punkter jag isf skulle ha lyft själv!

I fantasy:

Religioner som tycks polyteistiska, men där alla troende beter sig som om de har någon form av post-reformatorisk kristen syn på den personliga tron och frälsningen. Mekanurg nämnde RuneQuest som ett spel som gör det rätt; jag tycker även att Tekumel förtjänar ett omnämnande.

Yes - precis. Själv gillar jag dock när rollpersonerna kan ha en direkt, personlig relation till en guddom. Skyddsgud snarare än frälsare.

Statsgränser och nationsbegrepp av en sort som inte riktigt uppkom förrän efter westfaliska freden i spelvärldar som ska föreställa någon form av medeltid.

Jag har svårt att komma på något spel som inte har detta! Själv älskar jag saker som Hertigdömmet Burgund eller den angevinska stormakten - riktig feodalism med lapptäcken av personliga besittningar och titlar. Och återigen, med all den potential för personliga relationer och klientrelationer som kommer med detta.

Den märkliga aversionen mot eldvapen.

...särskilt i fantasy med plåtrustning eller annan senmedeltida teknik...

 

[zonk]

Har suttit o försökt komma på grejer jag ogillar men jag kommer hela tiden på motexempel.
* Sunkiga könsroller gillar jag inte! Fast Conan är ju ofta rätt bra ändå, ibland är det till och med gött när det är med en vampig, ond kvinnlig nekromantiker - det är så skönt lökigt.
* Massor av dammig backstory blir liksom alltid så segt! Fast eeeh fan jag diggar ju när Tolkien gör det..
* Knasiga blandningar blir ofta bara tramsigt! ... Ja fast Orks i 40k är ju bara så grymt sköna.
* Eldvapen, fan va det suger i fantasy! Ja om det inte vore för att det känns spot on i Warhammer Fantasy.
Ändå känns det som en bra tråd. Det kan vara en skön kreativ utmaning att undvika 5-10 typiska klyschor!

 

[Gurgeh]

Jag kom på en till sak jag ogillar angående människornas roll i fantasy- eller sf-världar med olika raser: att människorna alltid är den mest genomsnittliga rasen. Det finns alltid andra raser som är smartare, dummare, starkare, svagare etc. Jag vill se en värld där människorna är extrema på något eller flera sätt. Smartast, bäst teknologi, mest aggressiva, eller något.