Nekromanti Fantasyfilmer - vad blir fel?

[Botulf]

*Nu är den här tråden främst riktad till forumiter som faktiskt gillar fantasy-genren och dess konventioner så har gärna det i åtanke*

Jag har börjat grubbla på varför fantasyfilmer eller TV-serier ofta på något sätt bara blir fel. "Fel" menas här med dåligt manus, dåligt skådespeleri, krystade karaktärer, dålig inlevelse, kass atmosfär och dyl. Det saknas ofta en sorts trovärdighet i det hela. Som en jämförelse kan man ta sci-fi/science fantasy genren där , enligt mitt tycke, oftast blir mycket bättre på film (även om jag själv föredrar fantasy som genre). Visst finner jag en del charm i särskillt 80-tals B-fantasy filmer alá Krull. Men konstigt nog känns det på det stora hela som om det egnetligen inte hänt så mycket sedan dess, förutom bättre effekter. Det jag försöker få fram är att oftast känns det som filmskaparna själva väldigt sällan tror på sin idé eller vision. Det mesta känns oftast halvtaskigt.

Jag kan nog själv endast dra mig till minnes några filmer eller TV-serier med fantasytema som jag ändå tyckt sticka ut på något positivt sätt (helt efter min subjektiva värdeskala): LotR(tja vad annars), Conan filmen, Willow,Earth Sea,Narnia,Dragonslayer, 300 och om det gäller serier så har jag mest uppskattat 80-tals TV-serien Robin of Sherwood och Xena. Dessa skulle jag ändå bara säga vara lite mer eller mindre bättre än genomsnittet (LotR det stora undantaget som uppenbart skiljer sig markant men det är nog inte så konstigt).

Men annars.... Excalibur, The Sword&Sorcerer, Warlock-filmerna, Red Sonya, Conan:The Destroyer, The Last Legion, Arthur(ja jag tycker den och tidigare nämnda hamnar i fantasy-facket), Eragon, Legend of the Seeker, Beowulf, både gamla och nya Merlin TV-serierna, Dungeonsiege, Dungeons&Dragons, Conan TV serien, Kull the Conqueror, Ladyhawk, Scorpion King och de hundratals andra jag inte längre har någon aning om vad de heter. Nu inte menat som att varenda en av dessa nämnda eller onämnda inte har något underhållningsvärde men att jag aldrig känt att de sällan når ända fram i mitt eget tycke.

Underligt nog som nämnt ovan, brukar nästa sci-fi filmer/serier ur de sämre divisionerna vara rätt bra om man jämför med fantasy-genren (nu slänger jag även in postapokalyps in i betydelsen). Jag vet inte kanske är det en sorts grej med att sci-fi på något sätt visuellt upplevs som trovärdigare i känla och närvaro(i de flesta fall är jag beredd att hålla med om detta)? Jag skulle nog själv gissa på att så lite är fallet. Kanske är det att fantasy är svårare att verkligen få till bra på film? Eller kanske det hela stämmer med "funkar bäst på bok". Även som fantasynörd så kan jag nog lättare komma på säkert tiofalt sci-fi filmer/tv-serier än bra fantasy filmer/serier. Eller kanske det är bara därför för att det görs en mycket mer sci-fi?

 

[Gurgeh]

Det här är inte alls ett svar på din fråga, utan bara en vagt relaterad observation som jag kände för att skriva ner. För några veckor sedan råkade jag zappa förbi tv-serien Legend of the Seeker och stannade och tittade ett par minuter. Det som slog mig var att det såg så fruktansvärt orealistiskt ut. Jag fick ingen som helst känsla av att personerna jag såg i tv-rutan var människor som levde i en fantasy-värld -- de såg helt enkelt ut som skådespelare från 2000-talet som hade klätt ut sig, och det tog mig en tag att bestämma mig för varför. Svaret var frisyrerna. De må ha varit klädda i trovärdiga kläder, med trovärdiga varpen och trovärdiga rustningar, men från pannan och uppåt såg de ut som om de just behandlats av en stylist utrustad med hårspray, mousse, brylkräm och saxar av kirurgiskt stål.

Ett generellt tips till alla som vill skapa trovärdig visuell fantasy eller science fiction: se till att frisyrerna inte påminner om de du ser när du är ute och promenerar på stan.

/tobias

 

[Petter42]

Det är för att ofta när någon gör en fantasyfilm gör dom det för att göra fantasy, inte för att göra en bra film. Fantasy är inte ett självuppfyllande mål. Storyn blir ett medium för fantasyn, när det borde vara tvärt om.

/Petter påstår.

 

[Arfert]

tror att felet blir när man vill göra det lite camp, "glimten i ögat".. att man inte kan ta materialet på allvar. Lite samma som superhjälte filmer lidit av, även om det blivit avsevärt bättre.

Hoppas på HBOs Game of Thrones-serie... den kanske kan flytta fram positionerna.

Men Excalibur är bra på riktigt. Dissa inte den. Och jag har kommit på att jag gillar Legend of the Seeker allt eftersom jag tittar på den, börjar bli Xena för 2010-talet... Och mycket bättre än böckerna.

Xena är snarare kul än bra, iofs... Och var verkligen Conan-rullen bättre än säg Ladyhawke?

 

[Arfert]

Det där med frisyrerna är en bra spaning... blir ofta fel när man ska göra historiska filmer... kolla stuket på frissorna i The Tudors till exempel. Antagligen skiter man i den detaljen för att moderna tittare inte ska bli avtända.

Eller filmer som ska utspela sig på 70-talet, på den tiden hade folk svettigt fett hår, man tvättade inte håret speciellt ofta. Det missar man.

 

[Botulf]

Jo jag tror lite att det är som nämnts ovan: Materialet tas sällan på allvar.

Nu var väl egentligen inte alla listade filmer menat som totaldiss; skulle antgligen se igenom både Ladyhawk och Excalibur igen(snygg rekvisita och miljöer i den minns jag) om jag hittade dem i butik. Första Conan filmen diggar jag nog mer på det estetiskt : Man skulle lika gärna kunna se den utan ljud och en platta med filmmusiken igång istället(det är ju inte direkt några tunga dialoger så att säga).

När vi ändå talar om Conan så tycker Conan som typexempel lider av det ovannämnda problem med när det kommer till grundmaterialet: Filmmakare verkar ha något patalogisk besatthet av vad man tror Conan och Hyborien är. Två filmer och en kommande tredje i produktion plus en TV-serie(kollar faktiskt på den just nu; något sorts tragikomiskt underhållningsvärde ) och ändå har man missat att faktiskt läsa Robert E Howard en enda gång verkar det som. Jag menar orginalhistorierna är ju redan skrivna som perfekta one-shot-filmer och eller tv-avsnitt men ändå har ännu ingen film eller serie varit baserad på dem (inte ens den som håller på att spelas in verkar ha något med Howard att göra). Med Kull så gjorde man väl i alla fall ett försök med att basera historien kring orginalet, lite grann, men faller på utförandet.

 

[Mr.Walker]

Alltså det har kanske inte gjorts lika många bra fantasy filmer och serier som Sci Fi. Men ändå så känner jag mig lite tveksam inför resonemanget. Det känns som att det också gjorts mer Sci-FI filmer och att det kanske finns fler dåliga sådana än fantasy, fast man kommer inte ihåg dom? Sen är det väll ett ganska brett begrepp fantasy, det finns nog en skaplig gråzon mellan det och sci-fi.
Det som talar emot att fantasy filmer vore dåliga är ju Sagan om ringen som inte bara är bra i sin genre utan en av dom absolut bästa filmerna iaf jag har sätt. Men de kanske är ett undantag?

Annars så diggar jag både Merlin och Legend of the Seeker. Tycker det mesta är ganska high-fantasy i legend of the seeker så jag har inga problem med frisyrerna. Det känns inte som att något där ska kännas särskilt historisk korrekt.

 

[Ymir]

Fast just Thee Tudors är ju ett extremt dåligt exempel, för där ser klänningarna ut som saker folk kunnat ha på sig på en prom i USA idag...The Tudors har öht inte några som helst anspråk på trovärdighet, och producenterna skryter dessutom om det.

- Ymir, just sayin'

 

[solvebring]

Jag tror att ni är inne på rätt spår här. Jag tror helt enkelt det handlar om misslyckande vad det gäller stämning och atmosfär. Det handlar om att just få det att se trovärdigt ut, vilket är mycket svårt när det gäller fiktiva miljöer liksom fiktiva karaktärer. Ju längre ifrån oss själva det är desto mer krävs det för att vi ska köpa det. Med andra ord det krävs en helt annan kvalitet på scenografi, kostymer, sminkningar, peruker osv. än vad det gör i till exempel deckare där folk helt enkelt ser ut som folk gör mest. Ju mer spejsad miljön och atmosfären man dessutom ska skildra är desto svårare blir det. Kort och gott, det är en svår konst att få väldigt fiktiva världar innehållande så fantastiska och fantasifulla element som i fantasy att verka trovärdiga om man inte har rätt medel. Dagens teknik med effekter och grafik har gjort det möjligt och det är därför det har börjat att bättra sig på den här fronten. Det är få filmer innan 3D-effekternas ankomst som lyckats sälja sig till tittarna. Den första filmen jag kan minnas att jag verkligen "köpte" vad det gäller verkligt spejsade element är Jurassic Park och Terminator 2. Visst gamla Star Wars filmerna lyckas också bra, men inte på alla punkter. Inte t.ex. vad det gäller de raser som skiljer sig gravt från människor. De är dock är utomordentligt välgjorda på precis alla andra punkter att det väger upp allting ändå.

... Det inte sagt att modern teknik och grafik räddar allt. Det finns äldre filmer som har det. Det gäller dock att hitta rätt. Får du det att se fullt verkligt ut, hur du än bär dig åt, så köper tittarna detta. Dessutom ligger nog mycket i att skådisarna själva verkligt till 200% ska tro på vad de gör. Om en skådis känner sig som en 40-årig man med påklistrade alvöron och med en billig peruk så blir det kasst. Om han däremot känner sig om en alv rakt igenom, kläder, utstyrsel och allt så kommer det också att märkas. Kort och gott, atmosfär och stämning är allt.

 

[Achamian]

Kort svar: Allt

Långt svar: Dungeons & Dragons = Fantasy av någon anledning

Gillade också Arferts svar: Camp

F.ö. kan jag rekommendera Dorkness Rising, den ultimata fantasyfilmen för oss rollspelare...

 

[Ymir]

Du glömmer ju dock att det finns en hel kultursfär, och en enorm sådan därtill, där mer eller mindre påkostade fantasyproduktioner är vardagsmat både på tv och bio, och mkt. högt älskade av i stort hela befolkningen.

Det kan vara värt att ta med i beräkningen, somehow. Visst, de flesta av dessa produktioner ser också mer eller mindre jätteplastiga ut (även om Kina i somliga fall har producerat några av de mest välgjorda historiska miljöerna någonsin på filmduken), men ändå är de som sagt talrika och populära, de verkar inte vara något nischfenomen med kalkonstatus, som fantasy-tv-serier i väst.

En påfallande sak, kanske, är dock att wuxia-genrens stårys oftast utspelar sig i någon form av förment historiskt Kina, och kineser i allmänhet tycks i någon mån förstå sig på denna historia, till skillnad från, kanske, amerikanska manusförfattare som ska till att skriva om, säg, pseudoeuropeisk medeltid. Jag vet inte om det är av nån betydelse, men västerländska tv-filmproduktioner som utspelat sig i nån slags pseudohistoria har ofta (men låååååååångt ifrån alltid) tillhört den bättre fungerande halvan av utbudet. Jag tänker spontant på Avalons dimmor här.

- Ymir, spekulerar

 

[solvebring]

Långt svar: Dungeons & Dragons = Fantasy av någon anledning

Du var just tvungen att ta det värsta exemplet på dålig fantasyfilm?

 

[Botulf]

Alltså det har kanske inte gjorts lika många bra fantasy filmer och serier som Sci Fi. Men ändå så känner jag mig lite tveksam inför resonemanget. Det känns som att det också gjorts mer Sci-FI filmer och att det kanske finns fler dåliga sådana än fantasy, fast man kommer inte ihåg dom?

'

Ligger säkerligen något i detta.

 

[Petter42]

Sagan om Ringen är ju en av de få fantasy-historier som inte skapades för att vara fantasy. Det råkade passa storyn och konceptet. Fantasyn blev ett medium för resten av filmen. Det blev så eftersom boken blev sån.

Jag kanske kan tyckas lite insnöad på mina egna teorier, men jag tror inte riktigt på det där med att det bara känns oäkta. Tycker visserligen det är irriterande att alla ska vara snygga, utklädda skådisar, men tror inte att det är särskilt avgörande alls.

 

[Botulf]

Ymir:

Där tycker jag du petar på något intressant. Asiatiska pseudo-historiska filmer/fantasy upplever jag ha en helt annat konstgrepp jag själv inte kan sätta ord på. I alla fall upplever jag dem rätt sofistikerade i jämförelse med motsvarigheter i väst, fast koncepten ofta är desamma (nu är det väl i och för sig nästan lite kliché att vi i väst att uppfatta populärkultur därifrån som mer sofistikerad). Kanske är det så här i väst att det måste vara lite plastigt för att störe massan av konsumenter här ska kunna relatera till det? (Tänker även främst på typiska Hollywood remakes av östasiatiska kultfilmer vilket alla gånger inte funkat jättebra men verkar gå hem här)

Sölvebring:
Bra synpunkter

 

[Arfert]

Fast just Thee Tudors är ju ett extremt dåligt exempel, för där ser klänningarna ut som saker folk kunnat ha på sig på en prom i USA idag...The Tudors har öht inte några som helst anspråk på trovärdighet, och producenterna skryter dessutom om det.

- Ymir, just sayin'

Du har rätt.. The Tudors är släkt med En riddares historia på det sättet...

 

[Arfert]

Excalibur håller. Jag har den på DVD.. Bara en sån sak att den har Helen Mirren som en porrig Morgana... Och ett drös top-of-the-line brittiska shakespeare-skådisar. Den har en skön opera-aktig kvalitet...

Ladyhawk har åldrats mer i så fall... även om den är rätt välspelad. Kostymerna är inge vidare, Alan Parsons soundtrack passar inte riktigt in och miljön ser ut som semester-spanien. Men den har sina stunder.

 

[Mr.Walker]

Fantasy ligger ju ofta väldigt nära medeltid och det finns ju faktiskt väldigt många bra medeltidsfilmer.
Sci Fi är ju lite fuskigt då det är en mycket bredare genre.

 

[krank]

Sci Fi är ju lite fuskigt då det är en mycket bredare genre.

Äschdå, ska man vara sådan så är ju både Harry Potter och MirrorMask och annan urban fantasy och sånt tekniskt sett fantasy; det måste inte vara medeltid för att vara fantasy - det är en bred genre, finns inte bara "standardfantasy" ju.

Och då tycker jag att saken kommer i ett annat läge. Visst, standardfantasyfilmer blir generellt rätt lökiga, men jag tycker att Den oändliga historien trots allt är helt OK, liksom Harry Potterfilmerna, MirrorMask och mycket annat. Vad kan mer ingå? Jumanji?


//Krank, mer än bara alver och dvärgar

 

[Gurgeh]

Ett antal osorterade tankar som inte har med frisyrer att göra.

Det stora problemet med fantasy är att det sällan ser bra ut, eftersom man inte haft tillräckligt med pengar för att få det att se bra ut. Det är betydligt billigare att klä på en skådis en polisuniform och låta honom arrestera en annan skådis på en vanlig storstadsgata än att sy upp speciella dräkter åt dem och placera dem i en trovärdig fantasymiljö. Speciellt tydligt märks det på fantasy från 80-talet där 99 % av handlingen utspelar sig i vildmarken eftersom man inte hade råd med kulisser och statister för att skapa en acceptabel stadsmiljö.

Sedan har vi den berömda glimten i ögat som nämnts tidigare i tråden. Den bör inte finnas med om filmen ska fungera. Om inte regissören och skådespelarna tar berättelsen på allvar kommer inte biopubliken heller att göra det.

Nu noterar jag att all den fantasy som nämns i startinlägget är sådan som innehåller avbildningar av levande skådespelare, till skillnad från sådana som består av animerade illustrationer eller datormodeller. Animerad fantasy dras inte med samma problem som live action -- tvärtom. Det är enklare att skapa en trovärdig datoranimering av ett grönt träsktroll än av en New York-polis.

Jag fick dessutom för mig att kolla igenom min filmlista på imdb för att se vilka fantasyfilmer som jag skulle betrakta som bra. Det var inte så många. Här följer en komplett lista över filmer jag sett som jag både skulle säga är bra, och fantasy:

Lord of the Rings
Min granne Totoro
Pans labyrint
Shrek
Spirited Away
Time Bandits

Det är ingen speciellt omfattande lista, men jag är ganska snål både med vad jag tycker är bra, och med vad jag räknar som fantasy i det här fallet. Gränsfall som Ghostbusters får till exempel inte vara med. (Naturligtvis är Ghosbusters i någon mening fantasy, men det är inte den genren man tänker på i första hand, eller andra hand, när man ska kategorisera den filmen.)

Jag borde nog ha tänkt igenom det här inlägget, men det gjorde jag inte.

/tobias