Fantasysvenskan och dess källor

[Oscar Silferstjerna]

Min uppfattning är att fantasysvenskan är som mest präglad av fantasyengelskan. Jag har sett få exempel på (nutida) svenska fantasyskribenter med en egen röst. Allt som oftast har texterna en stark ”författaren direktöversätter från engelska”-känsla.

Det är även mitt intryck - och ett skäl till att jag inte har läst så mycket svensk fantasy från pärm till pärm. Jag tröttnar alltså på det torftiga språket. Efter att ha läst inläggen i den här tråden undrar jag: är det bästa nödvändigtvis att använda sig av ett ålderdomligt språk? Jag tror att det KAN vara det, men det beror också på vilken värld man vill beskriva. Världen bör, tycker jag, färga språket. Om jag uttrycker mig hårt, så förutsätter ett av världen färgat språk att författaren verkligen ser vad i det egna språket som är färgat av vår samtid. Först då kan han eller hon byta språkdräkt på ett trovärdigt vis.

 

[Svarte Faraonen]

*Han översatte även koranen på senare år, och man blir ju lite nyfiken på hur den ter sig i hans tolkning. Både med tanke på hans fria översättningssätt och hans samröre med nazistiska teologer under kriget.

Det är inte så underligt som man kan tänka sig, bara man lämnar samtidens invandringsrelaterade politiska skiljelinjer. Inom den esoteriska extremhögern har den traditionalistiska filosofin som grundades av René Guénon haft stort inflytande (ofta via Julius Evola, som varit en stark influens på partier som Jobbik och Gyllene gryning och individer som Aleksander Dugin och Steve Bannon), och denna hade ett starkt intresse för islam, i många fall till den grad att dess ledande gestalter konverterade. Det fanns en tydlig islamvurm inom delar av den europeiska extremhögern under 1900-talets första hälft.

För övrigt känns det verkligen komiskt övertydligt att Ohlmarks jobbade i Tyskland fram till 1945. "Jaha", vill man ju säga, "hände det något särskilt då som gjorde att du inte trivdes lika bra?".

 

[JohanL]

*Han översatte även koranen på senare år, och man blir ju lite nyfiken på hur den ter sig i hans tolkning. Både med tanke på hans fria översättningssätt och hans samröre med nazistiska teologer under kriget.

När jag pluggade såg jag en listning för kurslitteraturen på någon A-kurs i Religionskunskap. Där stop det "Koranen. Obs! Ej Ohlmarks översättning." Enligt de beskrivningar jag sett är den fullständigt undermålig.

 

[JohanL]

Det är inte så underligt som man kan tänka sig, bara man lämnar samtidens invandringsrelaterade politiska skiljelinjer. Inom den esoteriska extremhögern har den traditionalistiska filosofin som grundades av René Guénon haft stort inflytande (ofta via Julius Evola, som varit en stark influens på partier som Jobbik och Gyllene gryning och individer som Aleksander Dugin och Steve Bannon), och denna hade ett starkt intresse för islam, i många fall till den grad att dess ledande gestalter konverterade. Det fanns en tydlig islamvurm inom delar av den europeiska extremhögern under 1900-talets första hälft.

För övrigt känns det verkligen komiskt övertydligt att Ohlmarks jobbade i Tyskland fram till 1945. "Jaha", vill man ju säga, "hände det något särskilt då som gjorde att du inte trivdes lika bra?".

Min tolkning (jag har föreläst om det) är att han bara gillade Tyskland generellt (Tyskland var främsta andra akademiska land för svenskar tills efter Andra världskriget) och var opportunistisk (Hitlertyskland var berett att erbjuda anställning till akademiker som inte kunde få jobb någon annan stans). Ohlmarks hade dels varit i akademiskt trassel i Sverige (hans avhandling var litet av en skandal och borde nog aldrig ha blivit godkänd, men han hade kontakter) och hade svårt att hitta job.

 

[JohanL]

Min uppfattning är att fantasysvenskan är som mest präglad av fantasyengelskan. Jag har sett få exempel på (nutida) svenska fantasyskribenter med en egen röst. Allt som oftast har texterna en stark ”författaren direktöversätter från engelska”-känsla.

En av behållningarna med Svavelvinter, som levererar i det här avseendet.

 

[Svarte Faraonen]

Min tolkning (jag har föreläst om det) är att han bara gillade Tyskland generellt (Tyskland var främsta andra akademiska land för svenskar tills efter Andra världskriget) och var opportunistisk (Hitlertyskland var berett att erbjuda anställning till akademiker som inte kunde få jobb någon annan stans). Ohlmarks hade dels varit i akademiskt trassel i Sverige (hans avhandling var litet av en skandal och borde nog aldrig ha blivit godkänd, men han hade kontakter) och hade svårt att hitta job.

Jag är ju av meningen att den som glatt samarbetar med nazister, även om hen inte är övertygad nazist, fortfarande är förkastlig, så det är inte något jag ser som en speciellt förmildrande omständighet.

 

[JohanL]

Jag är ju av meningen att den som glatt samarbetar med nazister, även om hen inte är övertygad nazist, fortfarande är förkastlig, så det är inte något jag ser som en speciellt förmildrande omständighet.

Syftet var inte att försvara Ohlmarks, men det är ändå en skillnad.

 

[Stämma]

Efter att ha läst inläggen i den här tråden undrar jag: är det bästa nödvändigtvis att använda sig av ett ålderdomligt språk?

Mja det vet jag inte. Det går nog att åtsadkomma en skön sagoklang på all slags svenska. Jag lyfte fram den äldre litteraturen mest för att det är en, i mitt tycke, underutnyttjad källa till fantasystilistik. Och för att jag nördat ned mig i 1600-talsskrifter och medeltida krönikor och vill sätta den mödan i kreativt bruk.

Jag tror att det KAN vara det, men det beror också på vilken värld man vill beskriva. Världen bör, tycker jag, färga språket. Om jag uttrycker mig hårt, så förutsätter ett av världen färgat språk att författaren verkligen ser vad i det egna språket som är färgat av vår samtid. Först då kan han eller hon byta språkdräkt på ett trovärdigt vis.

Dina tankar låter spännande, men jag förstår dig inte helt. Menar du att man ska försöka härma den tidigmoderna tidsandan om man skildrar en värld som speglar vår tidigmoderna tidsålder? Eller att man bör låta diktvärldens sociala och materiella omständigheter stå i centrum, så att man skräddarsyr ett språkbruk runt dessa?

Det fas en tydlig islamvurm inom delar av den europeiska extremhögern under 1900-talets första hälft.

Och även en viss tid senare, om man betänker vad som uppdagades om M.A.R. Barker häromåret. Han tycks ha varit en sen utlöpare för denna tradition.

 

[Oscar Silferstjerna]

Mja det vet jag inte. Det går nog att åtsadkomma en skön sagoklang på all slags svenska. Jag lyfte fram den äldre litteraturen mest för att det är en, i mitt tycke, underutnyttjad källa till fantasystilistik. Och för att jag nördat ned mig i 1600-talsskrifter och medeltida krönikor och vill sätta den mödan i kreativt bruk.

Dina tankar låter spännande, men jag förstår dig inte helt. Menar du att man ska försöka härma den tidigmoderna tidsandan om man skildrar en värld som speglar vår tidigmoderna tidsålder? Eller att man bör låta diktvärldens sociala och materiella omständigheter stå i centrum, så att man skräddarsyr ett språkbruk runt dessa?

Och även en viss tid senare, om man betänker vad som uppdagades om M.A.R. Barker häromåret. Han tycks ha varit en sen utlöpare för denna tradition.

Att, som du skriver, ”låta diktvärldens sociala och materiella omständigheter stå i centrum, så att man skräddarsyr ett språkbruk runt dessa” tycker jag låter alldeles utmärkt.

Kopplingen mellan tidigmodern tid i vår värld och i en helt fiktiv värld är i mina ögon inte lika självklar. Vissa ord kanske kan följa med om de passar i tonen, men fiktionens egen logik (helt enkelt det som verkar vettigt) blir viktigare än det historiskt korrekta. Även i språket.

 

[Svarte Faraonen]

Och även en viss tid senare, om man betänker vad som uppdagades om M.A.R. Barker häromåret. Han tycks ha varit en sen utlöpare för denna tradition.

Ja, väldigt mycket av vad som uppdagats kring honom får honom att framstå som att han agerade i en traditionalistisk/perennialistisk tradition.

 

[Stämma]

Att, som du skriver, ”låta diktvärldens sociala och materiella omständigheter stå i centrum, så att man skräddarsyr ett språkbruk runt dessa” tycker jag låter alldeles utmärkt.

Kopplingen mellan tidigmodern tid i vår värld och i en helt fiktiv värld är i mina ögon inte lika självklar. Vissa ord kanske kan följa med om de passar i tonen, men fiktionens egen logik (helt enkelt det som verkar vettigt) blir viktigare än det historiskt korrekta. Även i språket.

Då förstår jag. Det är en ingång jag inte hade övervägt, men som låter klok. Man förmedlar stämningen samtidigt som begripligheten klarar sig oskadd. Jag tänker spontant på Sigrid Undsets Kirstin Lavransdatter, även om den nu är skriven på grannspråket.
Jag ska pröva den metoden nästa gång jag spelleder Odödlig dom, den borde vara särskilt fruktbar i spelets neolitiska/koppartida spelvärld. Jag har rannsakat alla litterära fragment som återstår från vår världs motsvarande epoker, i sumeriska legender och stelnade idiom i döda språk. Det var på tiden jag fick nya idéer på den fronten.

 

[Den stegrande kamelen]

Nu efter nattens sömn drar jag mig till minnes ett avsnitt av Tolkienpodden där de jämförde Ohlmarks' och Anderssons översättningar. En av poddvärdarna nämnde att han läst att fantasy klingar annorlunda på svenska än engelska, då den modernistiska rärelsen i Sverige förkastat det fantastisk-romantiska bildspråk som genren bygger på. Och till skillnad från den engelskspråkiga världen, aldrig riktigt återerövrat det. Därför klingar, säg, Frithiofs saga som olidligt hurtig, medan motsvarande verk ännu kan väcka trolsk sinnestämning hos engelsktalande.

Jag vet inte om jag håller med tanken, men jag finner den likväk intressant och skulle gärna läsa dess källa. Han i Tolkienpodden refererar till Anderssons översättardagbok, men dem har jag läst utan att finna vad jag sökte. Så eventuellt kommer det någon annanstans ifrån.

Jag frågade Daniel i Tolkienpodden. Han tror att det var Erik Andersson som sa det, och han funderar på om det möjligen kan ha varit muntligen, på "releasepartyt" då översättningen släpptes. Men det var ju hemskt längesen nu (nästan tjugo år, herregud!), så han är inte säker.

 

[Stämma]

Jag frågade Daniel i Tolkienpodden. Han tror att det var Erik Andersson som sa det, och han funderar på om det möjligen kan ha varit muntligen, på "releasepartyt" då översättningen släpptes. Men det var ju hemskt längesen nu (nästan tjugo år, herregud!), så han är inte säker.

Det låter rimligt, tack för att du frågade!
Slog mig nu att det borde finnas en och annan diskussion om fantasysvenska på Tolkiens arda, liksom på din hemsida. Så nu har jag fler spår att söka upp.

 

[Den stegrande kamelen]

Det låter rimligt, tack för att du frågade!
Slog mig nu att det borde finnas en och annan diskussion om fantasysvenska på Tolkiens arda, liksom på din hemsida. Så nu har jag fler spår att söka upp.

Danne på Tolkiens Arda-forumet är samma person som Daniel i Tolkienpodden. Han skriver faktiskt på forumet ganska precis samma sak som du hörde i Tolkienpodden – men han skriver det 2005! Det betyder att vi helt kan utesluta Översättarens anmärkningar som källa (den kom ut 2007). Men i januari 2005 hade väl bara första delen av nyöversättningen kommit ut än, vilket torde betyda att vi kan utesluta "releasepartyt" också.

Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum • Visa tråd - Ordval i "Ringens brödraskap"

 

[Stämma]

Danne på Tolkiens Arda-forumet är samma person som Daniel i Tolkienpodden. Han skriver faktiskt på forumet ganska precis samma sak som du hörde i Tolkienpodden – men han skriver det 2005! Det betyder att vi helt kan utesluta Översättarens anmärkningar som källa (den kom ut 2007). Men i januari 2005 hade väl bara första delen av nyöversättningen kommit ut än, vilket torde betyda att vi kan utesluta "releasepartyt" också.

Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum • Visa tråd - Ordval i "Ringens brödraskap"

Det var bra grävt. Får ta och läsa igenom den där tråden när jag får tid.

 

[Den stegrande kamelen]

Jag var faktiskt ofin nog att fråga Erik Andersson själv. Han svarade så här (publicerat med benäget tillstånd):

Tror inte jag är upphov till detta, men det kan ha visst fog för sig. Egentligen borde man nog dela upp form och innehåll, så att fantasyns fiender är både den förhärskande realismen och den strama modernismens stil. Men jag har tänkt på det också i samband med romaner från medelhavsområdet, att de innehåller diverse himlastormande känslor som är svåra att återge på svenska.

Fast sedan sa han också att han tycker det är väldigt svårt med sådana här ”stora” ämnen och de svepande formuleringar som följer med dem. Och det kan man ju hålla med om. Men det kan vara roligt och givande med såna här informella diskussioner ändå!

 

[Theo]

Nog måste väl Ohlmarks egensinniga översättning av Sagan om Ringen ha gjort sitt avtryck? Förvisso vare sig trogen originalets stil eller helt noga med konsekvensen med ortsnamn etc, men jag tycker det är nåt frejdigt och levande med hans språk! Nästan så jag njuter mer av översättningen än originalet - lite som med Sam J Lundwalls översättningar av Lovecraft.

Jag kan ibland, faktiskt, önska att Ohlmarks Tolkienöversättning blivit mer stilbildande för fantasy på svenska. Inte så mycket kanske de specifika stildragen (för att inte tala om nivån av slarv) som ambitionen att verkligen ge Tolkiens engelska fantasy en konsekvent svensk språkdräkt där saker inte låter engelska. Jag stör mig fortfarande rätt mycket på mängden anglicismer jag oftast träffar på i fantasy som översatts till svenska.

 

[Mekanurg]

Jag kan ibland, faktiskt, önska att Ohlmarks Tolkienöversättning blivit mer stilbildande för fantasy på svenska. Inte så mycket kanske de specifika stildragen (för att inte tala om nivån av slarv) som ambitionen att verkligen ge Tolkiens engelska fantasy en konsekvent svensk språkdräkt där saker inte låter engelska. Jag stör mig fortfarande rätt mycket på mängden anglicismer jag oftast träffar på i fantasy som översatts till svenska.

Jag ser gärna mot Britt G Hallqvists utmärkta översättning av Bilbo, särskilt då slutkapitlen som utspelas kring Sjöstad och Ensamma berget.

 

[Theo]

Jag ser gärna mot Britt G Hallqvists utmärkta översättning av Bilbo, särskilt då slutkapitlen som utspelas kring Sjöstad och Ensamma berget.

Ja, den med. Och lite äldre översättningar av barn- och ungdomsfantasy öht (nästan all fantasy som översattes före 80-talet, utom Tolkien) tycker jag brukar stå sig bra i alla fall vad gäller just svensk språkdräkt. Narniaböckerna och Lloyd Alexanders Prydain-krönika t ex.

 

[Dilandau]

Ja, den med. Och lite äldre översättningar av barn- och ungdomsfantasy öht (nästan all fantasy som översattes före 80-talet, utom Tolkien) tycker jag brukar stå sig bra i alla fall vad gäller just svensk språkdräkt. Narniaböckerna och Lloyd Alexanders Prydain-krönika t ex.

Allt det här handlar om att översättarna inte var präglade av den fantasymainstream-kultur som exploderat de senaste decennierna.