Nekromanti Faser i livet

[Rickard]

Nu sitter jag och funderar på något rollspelsmässigt men vet inte hur jag ska börja. Nåväl, min grundtanke är att vi genomgår olika faser i livet. Rollspelarna brukar i regel säga att man först är koboldspelare och sedan utvecklas till att bli relationsspelare.

Jag... har accepterat det och stött det tankesättet, men nu på senare tid har jag tänkt om. Vi genomgår olika faser i livet - ja, det är rätt. Men det finns ingen direkt turordning på de olika faserna. Visst är mycket bundet till ålder och om man exempelvis råkar ut för något i barndomen så kan det rubba mognadsprocessen. Vi har väl alla (som är lite äldre) stött på 28- eller 38-åriga fjortisar?

Ta Michael Jackson, Robyn eller vargar som exempel. De har inte fått genomgå någon normal barndom (på grund av kändislivet för de två första) och är därför väldigt barnsliga, även i det vuxna livet. Det här är inget som alla råkar ut för, men det är något jag tycker är värt att tänka på. Är det någon annan som har tänkt på detta och vad ni själva genomgått för faser?

Just nu kan jag säga att jag... kan acceptera att skaffa barn. Alltså på något sätt ta ansvar för mitt liv och föra det framåt till ett nytt plan. Jag har ingen flickvän eller så men just tanken på barn är inte lika främmande/skrämmande som för 4 år sedan (då jag inte kunde tänka mig själv som pappa). En fas jag vet med mig att jag genomgått är den spralliga fasen. Där jag skämtade, levde om och barnslade mig. Det var en kul period, men jag har nu tröttnat på det.

/Han som inte tror man har flera faser, men det kan vara något som också är annorlunda från individ till individ och som gärna skulle vilja läsa lite närmare på området om han visste var han skulle börja någonstans

 

[magoo]

Jag tror att jämna års-kriserna hos vuxna är synnerligen verkliga på samma sätt som barnens trotsåldrar. Först blir man grubblande, sen blir man rebellisk, sen ångrar man sig, sen blir man en annorlunda och förhoppningsvis bättre människa.

Jag tror att livet går i cykler - man koboldar lite, relationsspelar lite och sitter sedan som vuxen och gottar sig åt monsterslakt i Diablo och drömmer om att spela "gamla goda dungeons"..

Jag har en väldigt barnslig fas nu vilket jag tror beror på tidsbrist. TV-program, filmer och böcker måste vara lättsmälta för att jag ska orka med dem. När jag var liten var jag ett ensamt barn som läste mammas atlas och Aktuellt-böcker och tittade på dokumentärer. Så visst tar jag som vuxen igen en barndom där jag inte kunde leka (på grund av ensamhet).

I gymnasiet hade jag en kort tungsint fas som jag hoppas slippa få tillbaka. Den orsakades av en stor fet smäll i mitt goda självförtroende när jag insåg att jag inte längre var smartast i klassen utan att anstränga mig. En nyttig kris.

Den nuvarande barnsligheten förstärks så klart av att jag har barn själv som lockar fram det lekfulla i mig. Bygga snögrottor och leka med utklädningskläder är KUL! Samtidigt måste man ju engagera sig i så mördande tråkiga saker som boräntor, elpriser och socklar till glödlampor eftersom man är vuxen och har ansvar för ett hem. Barnsligheten är ett sätt att släppa ut ånga och få energi till det viktiga.

Apropå barnlängtan så kan det verkligen komma över en natt. I mitt fall så sa jag ingabarn ingabarn ingabarn som ett mantra tills jag blev 29 och då var det verkligen NU NU NU med tårar varje månad när det inte blev nåt barn.

Barn är helt fantastiskt - som en rollperson som drar iväg åt ett håll man inte hade tänkt men som ändå blir så perfekt. Det är helt fantastiskt att cell för cell skapa en människa, det är spännande till tusen (och skrämmande) att se en mini-me som steg för steg kommer ikapp och kommer att gå om en själv.

/Magoo, life goes on and on and on

 

[Johan K]

Jag tror att man pendlar lite melaln faserna livet igenom. Med skillnaden att man har mer livserfarenhet ju äldre man blir, frågan är, tror jag, hur man använder dem.. Alla faser har sin tid & charm. Dock så tror jag inte att jag skulle vilja uppleva dem igen, om jag fick channsen.
Ta, som du nämner, det där om att bli förälder. Det är åxå något som jag var lite "rädd" för får något år sedan, men sedan så har det vuxit fram at det skulle vara förbaskat trevligt att ha så knoddar som sprigner omkring..
Så där har man väll mognat lite på det hela, tror jag.

/ Johan K, som svammlar lite mer än vanligt..

 

[Guest]

En hel fas i livet?

Jag tror inte riktigt på fassystemet heller, för att de är för svartvita, det är möjligt att dessa beteenden finns i alla människor, men att de skulle komma utan separat inverkan av några av de andra beteendena är ur min synvinkel antagligen något mycket ovanligt, att sätta mig själv på olika faser känns lite väl ingående också, då jag åtminstone kan räkna till 6 st som jag torde vara i just nu, som alla är rätt personliga.

/Zorbeltuss som också skulle kunna acceptera barn, om det inte vore för att jag skulle vara för dålig far både genetiskt och som förebild.

 

[Rising]

vad ni själva genomgått för faser?

Oförskämt lycklig; oförskämt tafatt; oförskämt olycklig; oförskämt bitter och nu; oförskämt likgiltig.

Jag gillar mig själv bäst i min nuvarande fas. Vad jag saknar från tidigare faser är kanske uppfattningen om att vara speciell, annorlunda och ämnad för något särskilt. Det känns inte så kul att inse att man är ett mofo precis som alla andra, även om det förstås är nyktert att försonas med den insikten.