G
Guest
Guest
Jag närmade mig den lilla pizzerian där jag hade avtalat ett möte med Karl Eriksson, som för övrigt har uttryckt en önskan om att få vara anonym, så vi kan kalla honom Robert. Det var sen kväll.
Pizzerian var ganska liten och låg vid ett litet torg, ganska centralt i staden. Jag blickade in genom ett av pizzerians stora fönster för att se om någon som passade in på Ka… förlåt mig, Roberts beskrivning. Där satt han, längst inne pizzerian, på en stol i ett skumt litet hörn. Jag skyndade in pizzerian, såg mig omkring; det var inte många där, bara en pizzabagare som pratade i telefon, och han som jag skulle intervjua. Jag gick fram till bordet där han satt och satte mig mitt emot honom, sträckte ut min högra hand för att hälsa. ”Det är jag som är Daniel Lundberg, jag skulle intervjua dig angående hur det är att vara fast i rollspelsträsket” Vi hälsade, och presenterade oss. ”Nå, låt oss börja!” väste Robert otåligt. ”Ja, just det! Säg mig, hur hamnade du i dem här rollspelskretsarna” Jag tog fram mitt anteckningsblock och började anteckna. Robert suckade och började ansträngt tala. ”Det började för fem år sedan, när jag var 12 år” Här blev Robert tyst och tittade sig misstänksamt omkring. ”Jag pratade med en kompis som frågade om jag ville pröva på någonting häftigt” Han suckade. ”Dum som jag då var, tackade jag ja, och frågade var det var för någonting. Han sa att det var rollspel och att jag var välkommen ut till den öde stugan ute i skogen nästa dag efter skolan, för att pröva på det”
Här blev vi avbrutna av en som jobbade på pizzerian.
”Ska ni ha pizza?” frågade han och tittade frågande på oss.
”Nej, jag vill inte ha något, jag äter inte skräpmat!” snäste Robert åt honom, varvid pizzagubben tittade på mig. ”Nej tack, jag åt pizza igår”
Pizzagubben såg surt på oss. ”Ni pizza beställa måste, annars ni inte här vara få! Ni fatta?” Robert kastade en irriterad blick på honom. ”Vi vill inte ha någon förb…” Jag avbröt honom.
”Jag betalar. Två vesuvio utan ost och skinka, tack”
”Var det bra så?”
”Ja, ta god tid på er”
Pizzagubben gick sin väg igen.
”Så… låt oss fortsätta” sade jag uppfodrande. Robert, som var något ostadig på rösten, fortsatte. ”Nästa dag gick jag ut till den gamla stugan ute i skogen”
”Vad hände där?” undrade jag
”De var fem stycken spelare och en spelledare. Spelledaren satt på en hög, tronliknande 1700-tals stol som hade tagit med sig hemifrån. Han var klädd helt i svart, hade massa dyra guldringar på fingrarna och talade på ett mycket uppstyltat sätt”
”Var han stor, liten, tjock, smal?”, undrade jag.
”Han var fyra år äldre än oss, runt 190 cm lång, ganska kraftig, han hade röda ögon och vitt hår som räckte ner till axlarna”
”Eh… röda ögon?”, frågade jag med en smula skeptisk röst.
”Ja, röda ögon. Jag frågade honom en gång hur det kom sig att han hade röda ögon, då sa åt mig att sköta mina egna affärer. Efter det vågade jag inte fråga igen.”
”Vad hände där? Hur var det första gången du spelade?”
Robert såg genast dystrare ut. ”Vi skulle spela ett rollspel som han själv hade konstruerat, det hette ‘blod och ära’ och var ett så kallat halvlajvrollspel” Här blev Roberts ögon tårögda och han talade mycket tyst och uppskrämt. ”Spelledaren sa att jag var tvungen att göra en rollperson, så han tog fram tolvsidigt häfte som han sa skulle bli min rollperson. Jag blev lite rädd när han sa att jag var tvungen att skriva min rollperson med mitt eget blod”
Han sträckte fram sin högra handled och visade ett rött ärr vid kroppspulsådern. Robert snyftade till och darrade när han sakta drog tillbaka handleden.
”Spelledaren sa åt mig att lägga upp handleden på bordet, vilket jag också gjorde… sen… sen…”
”Ja? Vad hände?”, frågade jag intresserat.
”Jo, han plockade upp en slö skridsko och slog vrålandes med fradga i munnen ner den på min handled…” Nu rann tårarna från Robert ögon i en strid flod. ”Det.. sista *snyft* jag mindes *snyft* är hur han och de andra *snyft* spelarna skrattade rått”
Jag blev chockad, kunde verkligen rollspelsvärlden vara så rå och brutal? ”Men.. det är ju förskräckligt!” utbrast jag chockat. ”Du larmade väl Hem och Skola föreningen! Det hoppas jag att du gjorde!”
Robert stirrade tomt på mig. ”Nej! De skulle ha aldrig ha trott mig! Men jag ringde senare till BRIS, de sa att jag skulle prata med kuratorn på skolan. Jag blev bestört, de hade nämligen effektiviserat bort kuratorn på min skola!”
”Det var ju tråkigt” sa jag medlidsamt. ”Men, nu åter till saken, vad hände sedan ute i stugan?”
Robert tog ett djupt andetag. ”Jag vaknade upp och fann mig vara mycket försvagad, han hade samlat upp en massa blod i en liten keramikkruka, min nya, fina vita skjorta var helt nersölad med blod. Jag hade ett tryckförband kring min handled, det gjorde så ont!”
”Fattade du då, vilken brutal, och skoningslös värld du hade gett dig in i?”
”Nej, jag frågade spelledaren om detta verkligen var nödvändigt, eller rättare jag skrek åt honom, varvid han hotfullt höjde den blodiga skridskon igen och talade om mig för mig att detta var något som alla rollspelare har varit tvungna att genomlida och alltid kommer att bli tvungna att genomlida”
Robert intog ett plågat ansiktsuttryck och tittade sig åter omkring. Nu hade det kommit ett gäng ungdomar som satte sig några bord bort. Det hade också börjat bli lite mörkare ute, jag tittade på klockan på väggen, den var 22:30. Själv bar jag aldrig klocka numera eftersom den jag hade haft hade slutat fungera förra året.
Den plågade sjuttonåringen fortsatte. ”Jag tittade mig omkring där jag låg där uppe på det bastanta träbordet. Jag blev både häpen och chockad när jag vände på huvudet och fick se vad som låg på golvet”
Här stockade sig hans röst något och det tog ett par minuter för honom för att bemästra rösten igen. ”De andra spelarna låg nedanför bordet, raklånga med ansiktet nedtryckt mot golvet, de såg tämligen livlösa ut”
”Vad hade hänt med dem? Varför låg de så där?”, frågade jag försiktigt.
Han skruvade obekvämt på sig.
”Jag frågade honom det med matt svag röst, jag orkade inte höja rösten så mycket som jag gjorde först.”
”Och vad svarade han?” inflikade jag.
”Han sa att det tillhör ceremonin när man invigde en ny i spelgruppen”
”Men varför såg de så livlösa ut?”
”Jo” började han. ”De hade tagit någon slags drog, som spelledaren inte ville säga vad det var för något, drogen hade dem utslagna ett par timmar”
”Sedan tog han upp keramik kruset och någon sorts specialpenna som han doppade i kruset som innehöll mitt blod.”
”Tvingade han dig att skriva din rollperson då?”, frågade jag försiktigt.
”Ja! Det var precis vad han gjorde, det var en massa psykologiska profiler och sånt, min rollperson var en ond psykopat som de andra spelarna skulle… bekämpa”
Här blev vi återigen avbrutna av pizzagubben. Han kom med två stycken pizzor helt utan fyllning på, gick fram till vårt bord. ”två vesuvio utan ost och skinka var bordet till beställt”
”beställt till bordet” rättade Robert.
”Bordet till beställt, ja” svarade pizzagubben glatt och ställde ner pizzorna framför oss.
Jag tittade på pizzorna. Det var ingen som helst fyllning på dem, dessutom var de brända.
Vi började ansträngt att äta på våra inte alltför goda pizzor.
”Nå? Hur bekämpade dem dig?”
Robert hostade till.
”De.. slog mig med baseballträn och sa att det var det enda rätta sättet att komma tillrätta med psykopater som jag”
”Men..”, började jag chockat ”varför slutade du inte att gå dit?”
”Jo, jag är och var övergiven av samhället och de var de enda vänner jag hade eftersom alla andra hade försvunnit när jag började med det här rollspelandet”
”Jag önskar att någon kunde ta mig ur det!” skrek Robert ut i pizzerian. Alla vände sig mot vårt bord.
”Jag vill inte leva längre!” röt Robert ut förtvivlat och dunkade ner huvudet pizzan om och om igen.
Upprörda flämtningar hördes överallt i pizzerian.
”Smakade inte pizzan bra?” ropade pizzagubben.
Jag ansåg att denna situation började bli aningen besvärande, så jag reste mig upp och började gå mot utgången. Folk höll blickarna fästa vid Robert som nu hade börjat blöda kraftigt ur huvudet.
Pengar… jag tog upp plånboken och slängde upp 90 kronor på disken och gick ut ur pizzerian. Innan jag steg ut genom dörren kastade jag en sista blick bort mot Robert, han hade nu slutat dunka huvudet i pizzan, drog en djup suck och föll blödandes ner på golvet. Jag hörde hur folk började skrika där inne och ropa efter ambulans, vilket inte verkade hjälpa nämnvärt. Nu var jag ute ur pizzerian och började vandra hemåt, nöjt trallande för mig själv och log förnöjt över det lyckade mötet, bortsett från incidenten i slutet.
------------
Mötet med Robert ägde rum 2000-05-12.
Pizzerian var ganska liten och låg vid ett litet torg, ganska centralt i staden. Jag blickade in genom ett av pizzerians stora fönster för att se om någon som passade in på Ka… förlåt mig, Roberts beskrivning. Där satt han, längst inne pizzerian, på en stol i ett skumt litet hörn. Jag skyndade in pizzerian, såg mig omkring; det var inte många där, bara en pizzabagare som pratade i telefon, och han som jag skulle intervjua. Jag gick fram till bordet där han satt och satte mig mitt emot honom, sträckte ut min högra hand för att hälsa. ”Det är jag som är Daniel Lundberg, jag skulle intervjua dig angående hur det är att vara fast i rollspelsträsket” Vi hälsade, och presenterade oss. ”Nå, låt oss börja!” väste Robert otåligt. ”Ja, just det! Säg mig, hur hamnade du i dem här rollspelskretsarna” Jag tog fram mitt anteckningsblock och började anteckna. Robert suckade och började ansträngt tala. ”Det började för fem år sedan, när jag var 12 år” Här blev Robert tyst och tittade sig misstänksamt omkring. ”Jag pratade med en kompis som frågade om jag ville pröva på någonting häftigt” Han suckade. ”Dum som jag då var, tackade jag ja, och frågade var det var för någonting. Han sa att det var rollspel och att jag var välkommen ut till den öde stugan ute i skogen nästa dag efter skolan, för att pröva på det”
Här blev vi avbrutna av en som jobbade på pizzerian.
”Ska ni ha pizza?” frågade han och tittade frågande på oss.
”Nej, jag vill inte ha något, jag äter inte skräpmat!” snäste Robert åt honom, varvid pizzagubben tittade på mig. ”Nej tack, jag åt pizza igår”
Pizzagubben såg surt på oss. ”Ni pizza beställa måste, annars ni inte här vara få! Ni fatta?” Robert kastade en irriterad blick på honom. ”Vi vill inte ha någon förb…” Jag avbröt honom.
”Jag betalar. Två vesuvio utan ost och skinka, tack”
”Var det bra så?”
”Ja, ta god tid på er”
Pizzagubben gick sin väg igen.
”Så… låt oss fortsätta” sade jag uppfodrande. Robert, som var något ostadig på rösten, fortsatte. ”Nästa dag gick jag ut till den gamla stugan ute i skogen”
”Vad hände där?” undrade jag
”De var fem stycken spelare och en spelledare. Spelledaren satt på en hög, tronliknande 1700-tals stol som hade tagit med sig hemifrån. Han var klädd helt i svart, hade massa dyra guldringar på fingrarna och talade på ett mycket uppstyltat sätt”
”Var han stor, liten, tjock, smal?”, undrade jag.
”Han var fyra år äldre än oss, runt 190 cm lång, ganska kraftig, han hade röda ögon och vitt hår som räckte ner till axlarna”
”Eh… röda ögon?”, frågade jag med en smula skeptisk röst.
”Ja, röda ögon. Jag frågade honom en gång hur det kom sig att han hade röda ögon, då sa åt mig att sköta mina egna affärer. Efter det vågade jag inte fråga igen.”
”Vad hände där? Hur var det första gången du spelade?”
Robert såg genast dystrare ut. ”Vi skulle spela ett rollspel som han själv hade konstruerat, det hette ‘blod och ära’ och var ett så kallat halvlajvrollspel” Här blev Roberts ögon tårögda och han talade mycket tyst och uppskrämt. ”Spelledaren sa att jag var tvungen att göra en rollperson, så han tog fram tolvsidigt häfte som han sa skulle bli min rollperson. Jag blev lite rädd när han sa att jag var tvungen att skriva min rollperson med mitt eget blod”
Han sträckte fram sin högra handled och visade ett rött ärr vid kroppspulsådern. Robert snyftade till och darrade när han sakta drog tillbaka handleden.
”Spelledaren sa åt mig att lägga upp handleden på bordet, vilket jag också gjorde… sen… sen…”
”Ja? Vad hände?”, frågade jag intresserat.
”Jo, han plockade upp en slö skridsko och slog vrålandes med fradga i munnen ner den på min handled…” Nu rann tårarna från Robert ögon i en strid flod. ”Det.. sista *snyft* jag mindes *snyft* är hur han och de andra *snyft* spelarna skrattade rått”
Jag blev chockad, kunde verkligen rollspelsvärlden vara så rå och brutal? ”Men.. det är ju förskräckligt!” utbrast jag chockat. ”Du larmade väl Hem och Skola föreningen! Det hoppas jag att du gjorde!”
Robert stirrade tomt på mig. ”Nej! De skulle ha aldrig ha trott mig! Men jag ringde senare till BRIS, de sa att jag skulle prata med kuratorn på skolan. Jag blev bestört, de hade nämligen effektiviserat bort kuratorn på min skola!”
”Det var ju tråkigt” sa jag medlidsamt. ”Men, nu åter till saken, vad hände sedan ute i stugan?”
Robert tog ett djupt andetag. ”Jag vaknade upp och fann mig vara mycket försvagad, han hade samlat upp en massa blod i en liten keramikkruka, min nya, fina vita skjorta var helt nersölad med blod. Jag hade ett tryckförband kring min handled, det gjorde så ont!”
”Fattade du då, vilken brutal, och skoningslös värld du hade gett dig in i?”
”Nej, jag frågade spelledaren om detta verkligen var nödvändigt, eller rättare jag skrek åt honom, varvid han hotfullt höjde den blodiga skridskon igen och talade om mig för mig att detta var något som alla rollspelare har varit tvungna att genomlida och alltid kommer att bli tvungna att genomlida”
Robert intog ett plågat ansiktsuttryck och tittade sig åter omkring. Nu hade det kommit ett gäng ungdomar som satte sig några bord bort. Det hade också börjat bli lite mörkare ute, jag tittade på klockan på väggen, den var 22:30. Själv bar jag aldrig klocka numera eftersom den jag hade haft hade slutat fungera förra året.
Den plågade sjuttonåringen fortsatte. ”Jag tittade mig omkring där jag låg där uppe på det bastanta träbordet. Jag blev både häpen och chockad när jag vände på huvudet och fick se vad som låg på golvet”
Här stockade sig hans röst något och det tog ett par minuter för honom för att bemästra rösten igen. ”De andra spelarna låg nedanför bordet, raklånga med ansiktet nedtryckt mot golvet, de såg tämligen livlösa ut”
”Vad hade hänt med dem? Varför låg de så där?”, frågade jag försiktigt.
Han skruvade obekvämt på sig.
”Jag frågade honom det med matt svag röst, jag orkade inte höja rösten så mycket som jag gjorde först.”
”Och vad svarade han?” inflikade jag.
”Han sa att det tillhör ceremonin när man invigde en ny i spelgruppen”
”Men varför såg de så livlösa ut?”
”Jo” började han. ”De hade tagit någon slags drog, som spelledaren inte ville säga vad det var för något, drogen hade dem utslagna ett par timmar”
”Sedan tog han upp keramik kruset och någon sorts specialpenna som han doppade i kruset som innehöll mitt blod.”
”Tvingade han dig att skriva din rollperson då?”, frågade jag försiktigt.
”Ja! Det var precis vad han gjorde, det var en massa psykologiska profiler och sånt, min rollperson var en ond psykopat som de andra spelarna skulle… bekämpa”
Här blev vi återigen avbrutna av pizzagubben. Han kom med två stycken pizzor helt utan fyllning på, gick fram till vårt bord. ”två vesuvio utan ost och skinka var bordet till beställt”
”beställt till bordet” rättade Robert.
”Bordet till beställt, ja” svarade pizzagubben glatt och ställde ner pizzorna framför oss.
Jag tittade på pizzorna. Det var ingen som helst fyllning på dem, dessutom var de brända.
Vi började ansträngt att äta på våra inte alltför goda pizzor.
”Nå? Hur bekämpade dem dig?”
Robert hostade till.
”De.. slog mig med baseballträn och sa att det var det enda rätta sättet att komma tillrätta med psykopater som jag”
”Men..”, började jag chockat ”varför slutade du inte att gå dit?”
”Jo, jag är och var övergiven av samhället och de var de enda vänner jag hade eftersom alla andra hade försvunnit när jag började med det här rollspelandet”
”Jag önskar att någon kunde ta mig ur det!” skrek Robert ut i pizzerian. Alla vände sig mot vårt bord.
”Jag vill inte leva längre!” röt Robert ut förtvivlat och dunkade ner huvudet pizzan om och om igen.
Upprörda flämtningar hördes överallt i pizzerian.
”Smakade inte pizzan bra?” ropade pizzagubben.
Jag ansåg att denna situation började bli aningen besvärande, så jag reste mig upp och började gå mot utgången. Folk höll blickarna fästa vid Robert som nu hade börjat blöda kraftigt ur huvudet.
Pengar… jag tog upp plånboken och slängde upp 90 kronor på disken och gick ut ur pizzerian. Innan jag steg ut genom dörren kastade jag en sista blick bort mot Robert, han hade nu slutat dunka huvudet i pizzan, drog en djup suck och föll blödandes ner på golvet. Jag hörde hur folk började skrika där inne och ropa efter ambulans, vilket inte verkade hjälpa nämnvärt. Nu var jag ute ur pizzerian och började vandra hemåt, nöjt trallande för mig själv och log förnöjt över det lyckade mötet, bortsett från incidenten i slutet.
------------
Mötet med Robert ägde rum 2000-05-12.
