Re: Favoritklaner?
Jag gillar Cappadocians, Setites och Tzimisce bäst, med Malkavians och Nosferatu i släptåg.
Cappadocians är überfavoriterna. De har inte bara den sötaste klannackdelen och är på sätt och vis de mest tragiska av alla, omständigheterna kring deras frånfälle skapar också en intensiv mystik kring dem som klan - speciellt som deras antediluvian var så skum, och de ytterst få av dem som faktiskt överlevt är så sjuhelsikes jävla mäktiga. Härligt är också att somliga av deras blod fortfarande finns kvar i Giovanniklanen. Jag gillar deras anspråkslösa lärdomstradition, deras morbiditet och nekrokultkoncept, deras religiositet och sättet på vilket de infiltrerade kyrkan, och alla deras vansinniga, verklighetsfrånvända planer - De var vampyrvärldens utstötta, förvirrade akademiker. Framförallt är det dock deras klannackdel jag tycker om (alla ser ut som de varit döda i en dag - kritvita, blodfattiga och mörka kring ögonen, blå om läpparna...you get it), och enskilda officiella karaktärer ur deras led. (Cappadocius, Japheth, Lazarus, Angelique). Alla häftigast var dock Infitiores, de koptiska Kappadokierna i Egypten som under Lazarus teamade ihop med Followers of Set. Jackpop, typ. Vadmal, nekromanti, egyptiska kryptor
och egyptisk mystik. Vilken kombo. Synd bara att mortiis är så tråkig. (Oj...blev ett i för mycket där. Nåja, mörkertrollet Mortiis är, om än mysig, inte heller så rolig).
Natala blev Kappadokier omsider. Hennes sire, U'ega Pirigme, var ett utmärkt exempel på en annan sak jag gillar med Kappadokierna - deras äldstes mesopotamiska ursprung, då.
Setiterna är målmedvetna, manipulativa outsiders som i själva verket har mer koll än de flesta andra på hur allting faktiskt hänger ihop, och inte är hälften så onda som alla tror att de är. De är vampyrvärldens sektledande, orientofila ockultister. You gotta love'em. Och så all fornegyptisk tematik, förstås...underbart. De har bara två riktigt bra officiella karaktärer dock - Kay'tall och The Sleeping Lord, Mother of Plagues. Men de är också coola så det räcker
Den
här tösen kan kanske ge ytterligare insikt i min Setit-fascination, dock. Synd bara att serpentis är så tråkig.
Tzimisce har en viktig sak gemensamt med föregående klaner - morbiditet, och ett nog så tydligt
sken av att vara onda. Men där Kappadokierna egentligen var ganska harmlösa är Tzimisce störda så det räcker till och blir över. Jag är förtjust i hur de föll från en upphöjd position, och i århundraden försökt plocka upp spillrorna. De var östeuropas herrar innan Tremere och Ventrue fullständigt körde ned dem i leran, och nu är de antingen dekadenta, hämndlystna ädlingar i exil eller nyskapat drägg som alla skiter i. Dessutom är de vackra, då de inte är groteska förstås, och i all deras generiska elakhet och lekfulla sadism finns det ofta någon ytterligt fascinerande spillra av mäsklighet långt därnere. Just lekfullheten vill jag också betona - Tzimisce har
roligt, till skillnad från nästan alla andra i WoD. De har en helt annan stil än alla andra blåblodiga klaner, inte självdistans på samma sätt som Nosferatu har självdistans, men Tzimisce har en viss sardonisk...humor. De drar sig inte för att själva ta itu med saker och ting ibland, istället för att konstant omge sig med kapital, tjänare och ghouler. De är rakare, ärligare, coolare och mer passionerade än Tremere, Ventrue och de andra mesarna, helt enkelt. Och så är de utmärkta som klan åt psykololitor av
sedvanlig Ymir-typ, förstås.
Viccissitude är, om än dåligt utförd, åtminstone
ganska skojjig.
Se också
Zierzary
Charmen med Malkavians är deras samhörighet, deras mångsidighet och att alla underskattar dem. De uppmuntrar , likt Tzimisce, till totala bisarra koncept, men där finns alltid något mått av insikt, seriositet eller vetande under den schizofrena ytan. Deras kollektiva medvetande Malkavian Madness Network är också en höjdare. Och deras antediluvians utseende i Gehenna är bara sååå ägigt (Spoiler: Han tar formen av åtta söta småflickor med lysande ögon som talar med perfekt synkronisering).
Och dementation är faktiskt riktigt rolig.
Nossarna, till sist, har något bara Malkaverna och i viss mån Tzimisce delar - humor och självdistans. De kan sitta och surfa på en laptop i en sunkig kloak, tala med krokodiler och lyssna på hårdrock, och samtidigt vara medvetna om att de är tossiga - eller mindre tossiga än alla andra. Deras vanställda yttre ger dem en viss ångest, men det utanförskap det innebär har de på ett magnifikt sätt vänt till sin fördel genom att se till att vara en nödvändig kugge i vampyrsamhällets hjul - deras relativa harmlöshet till trots kan ingen ignorera nossarna, och när nosferatu väl är hårda så är de riktigt skrämmande.
Givetvis har jag spelat en Nosse också,
Dr Viktor Valijev. Den kampanjen var bisarr, men ack så rolig
Tuffast av alla vampyrer i World of Darkness är dock Kuei-jin-fraktionen Howl of the Devil-Tiger, stolta demonbekämpare som söker insikt i sin egen demoniska sida genom att bete sig som tusan. De blir bäst psykololitor av alla
- Ymir, Woddofil woddolog