Nekromanti Favorit Klaner?
- Thread starter doom
- Start date
Rickard
Urverk speldesign
Jag har inte spelat spelet.. På sin höjd bläddrat igenom boken (skrattat lite åt "Fake rapper"), sett teveserien och hört massor av historier från en kompis och brorsan.. Jag kan väl bara i stort sett "grundklanerna"..
Jag tycker väl, utifrån intrycket från serien, toreador är coolast för deras lidelsefullhet.. Fast om jag skulle spela alla toreadorer på det sättet skulle jag väl tröttna efter första gubben..
/[color:\\"green\\"]Han[/color] som helst skulle vilja välja den klan som har förmågan Presence, sedan köpa cepehögt i den och göra en playboykändis som älskar att stå och sola sig i rampljuset för allas uppmärksamhet
Jag tycker väl, utifrån intrycket från serien, toreador är coolast för deras lidelsefullhet.. Fast om jag skulle spela alla toreadorer på det sättet skulle jag väl tröttna efter första gubben..
/[color:\\"green\\"]Han[/color] som helst skulle vilja välja den klan som har förmågan Presence, sedan köpa cepehögt i den och göra en playboykändis som älskar att stå och sola sig i rampljuset för allas uppmärksamhet
Rising
Vila i frid
Häftig topic. Precis vad skräckforumet behöver.
Min första kontakt med Vampire var att några rollspelskompisar sade att om jag hade varit vampyr så skulle jag ha varit en Malkavian. Då blev jag nyfiken på vad de menade och visst, det stämmer ju rätt bra. Så Malkavian är en klan som passar mig utmärkt. Idag är jag kanske mer Brujah dock. Men de gillar jag inte lika mycket.
Men senare, när jag började lira Dark Ages, så kom jag i kontakt med klanen Ravnos, och det var då jag verkligen föll pladask för vampire. Att vara Ravnos-vampyr är kanske det ballaste man överhuvudtaget kan vara i ett rollspel. Det enda som kommer i närheten är att vara stadsalv i Chronopia, pooka i Changeling eller faun i Gondica, typ. Det är en sådan där over-the-top-upplevelse, de är nästan för engagerande för sitt eget bästa. Man behöver inget äventyr, att bara spela igenom en vanlig vardag för dessa rollpersoner räcker för att man ska ha en oförglömlig rollspelskväll. De är perfekt utformade: Chimestry är lugnt den disciplin man kan ha roligast med, den häftigaste disciplinen, men den är samtidigt rätt oduglig och gör så att man känner sig som en cool underdog. Precis som det skall vara. Utan Ravnos så skulle Vampire nästan förlora en tredjedel av dess potential i mina ögon.
I Dark Ages är Lasombra och Tzimisce med också. De är också riktigt balla. Att vara en Lasombra-manipulatör från skuggorna är ett riktigt höjdarkoncept, och en odräglig, drakonisk Tzimisce-hertig kan förgylla varenda spelmöte. Men de är inte på långa vägar lika helgjutet konstruerade som Ravnos. Lasombras löjliga skugg-disciplin är bara ytliga sensationer som inte passar i helheten, och Tzimische är alldeles för platta.
Tre andra jag smågillar är Gangrel, Nosferatu resp. Cappadocian. De är bra att varva med.
Resten har jag svårt att spela med. Ventrue är som Sidhe i Changelling; de är givna att använda som SLP men de är inga man gör som rollpersoner. Toreador hamnar i samma fack.
Tremere borde tas bort helt och hållet, Assamites är skrattretande koboldiga och Followers of Set har konstruerats helt fel från början till slut.
I min mening. Då jag hatar pruttböcker så känner jag inte till några klaner som eventuellt kan finnas i dessa.
Min första kontakt med Vampire var att några rollspelskompisar sade att om jag hade varit vampyr så skulle jag ha varit en Malkavian. Då blev jag nyfiken på vad de menade och visst, det stämmer ju rätt bra. Så Malkavian är en klan som passar mig utmärkt. Idag är jag kanske mer Brujah dock. Men de gillar jag inte lika mycket.
Men senare, när jag började lira Dark Ages, så kom jag i kontakt med klanen Ravnos, och det var då jag verkligen föll pladask för vampire. Att vara Ravnos-vampyr är kanske det ballaste man överhuvudtaget kan vara i ett rollspel. Det enda som kommer i närheten är att vara stadsalv i Chronopia, pooka i Changeling eller faun i Gondica, typ. Det är en sådan där over-the-top-upplevelse, de är nästan för engagerande för sitt eget bästa. Man behöver inget äventyr, att bara spela igenom en vanlig vardag för dessa rollpersoner räcker för att man ska ha en oförglömlig rollspelskväll. De är perfekt utformade: Chimestry är lugnt den disciplin man kan ha roligast med, den häftigaste disciplinen, men den är samtidigt rätt oduglig och gör så att man känner sig som en cool underdog. Precis som det skall vara. Utan Ravnos så skulle Vampire nästan förlora en tredjedel av dess potential i mina ögon.
I Dark Ages är Lasombra och Tzimisce med också. De är också riktigt balla. Att vara en Lasombra-manipulatör från skuggorna är ett riktigt höjdarkoncept, och en odräglig, drakonisk Tzimisce-hertig kan förgylla varenda spelmöte. Men de är inte på långa vägar lika helgjutet konstruerade som Ravnos. Lasombras löjliga skugg-disciplin är bara ytliga sensationer som inte passar i helheten, och Tzimische är alldeles för platta.
Tre andra jag smågillar är Gangrel, Nosferatu resp. Cappadocian. De är bra att varva med.
Resten har jag svårt att spela med. Ventrue är som Sidhe i Changelling; de är givna att använda som SLP men de är inga man gör som rollpersoner. Toreador hamnar i samma fack.
Tremere borde tas bort helt och hållet, Assamites är skrattretande koboldiga och Followers of Set har konstruerats helt fel från början till slut.
I min mening. Då jag hatar pruttböcker så känner jag inte till några klaner som eventuellt kan finnas i dessa.
Alla som är snygga!
Som vampyr är det viktigt att vara ett snyggt lik, alltså måste man ha stil. För att ha stil måste man ha närvaro. Alltså bör man spela Ventrue eller Toreador.
Vad man sedan bör spela och vad man spelar är två helt olika saker. Jag har spelat fyra olika rollpersoner i Vampire. De har varit Ventrue, Nosferatu, Setit respektive klanlös, så jag känner mig ganska flexibel.
Egentligen tycker jag ganska illa om klanerna och hoppas att de försvinner nu när de gör om spelet helt. Jag tycker att de uppmuntrar till stereotypt tänkande (och jag vet att alla inte håller med om det, men det är inte det den här tråden handlar om, så låt bli att kommentera det!) och bara bidrar med färdigskapade konflikter som inte ger lika mycket som personliga konflikter skulle gjort.
/tobias
Som vampyr är det viktigt att vara ett snyggt lik, alltså måste man ha stil. För att ha stil måste man ha närvaro. Alltså bör man spela Ventrue eller Toreador.
Vad man sedan bör spela och vad man spelar är två helt olika saker. Jag har spelat fyra olika rollpersoner i Vampire. De har varit Ventrue, Nosferatu, Setit respektive klanlös, så jag känner mig ganska flexibel.
Egentligen tycker jag ganska illa om klanerna och hoppas att de försvinner nu när de gör om spelet helt. Jag tycker att de uppmuntrar till stereotypt tänkande (och jag vet att alla inte håller med om det, men det är inte det den här tråden handlar om, så låt bli att kommentera det!) och bara bidrar med färdigskapade konflikter som inte ger lika mycket som personliga konflikter skulle gjort.
/tobias
Poofy
Veteran
Skulle nog vilja säga att jag är en sucker, hö hö, för bloodlines. Såna som Samedi, Salubri och Baali. Om man måste välja en vanlig klan så får det bli en nosse eller en Brujah. Även Ravnos, Gangrel och Toreador går ann.
Ackerfors
Alas, your rapids!
- Joined
- 21 Jan 2001
- Messages
- 7,475
Malkavian och Gangrel
Jag har två solklara favoriter och en hel hög som jag tycker är helt okej. De favoriterna är, som rubriken påvisar, Malkavian och Gangrel. Malkavian gillar jag är närmast dem och eftersom de funkar bäst som sinnesjuka ryska självmordbenägna konstnärer så är det ett självklart val. Sen Gangrel, de är mysiga för deras djuriska beteende och deras überpumpade grejer. Vill man powergamea så är Gangrel sjukt effektiva och vill man bara spela en hyffsad asskicker så funkar de utmärkt.
Sen är ju Ventrue, Tremere, Toreador, Tzimisce, Assamite och Ravnos sådana som ligger en varmt om hjärtat, men som inte riktigt håller samma klass som Malkavian och Gangrel (även om Ravnos inte är långt borta).
Sen kan jag villigt erkänna att jag inte alls gillar Nosferatu.
Jag har två solklara favoriter och en hel hög som jag tycker är helt okej. De favoriterna är, som rubriken påvisar, Malkavian och Gangrel. Malkavian gillar jag är närmast dem och eftersom de funkar bäst som sinnesjuka ryska självmordbenägna konstnärer så är det ett självklart val. Sen Gangrel, de är mysiga för deras djuriska beteende och deras überpumpade grejer. Vill man powergamea så är Gangrel sjukt effektiva och vill man bara spela en hyffsad asskicker så funkar de utmärkt.
Sen är ju Ventrue, Tremere, Toreador, Tzimisce, Assamite och Ravnos sådana som ligger en varmt om hjärtat, men som inte riktigt håller samma klass som Malkavian och Gangrel (även om Ravnos inte är långt borta).
Sen kan jag villigt erkänna att jag inte alls gillar Nosferatu.
Man Mountainman
Storsvagåret
Toreadore...
Jag brukar spela Toreador. Toreador är bra, för den klanen har ingen given plats i vampyrernas samhälle, på det sätt som Ventrue är ledare, Gangrel är utstötta, Brujah är rebeller och Nosferatu kläggar omkring i kloakerna. De är inte heller hårt bundna till något visst koncept, som Tremere-magikerna eller malkav-galningarna. Visserligen är de art-fags allihop, men helt ärligt; vem är inte det? Summa summarum: Toreador är en väldigt öppen klan där de flesta koncept passar in.
Jag brukar spela Toreador. Toreador är bra, för den klanen har ingen given plats i vampyrernas samhälle, på det sätt som Ventrue är ledare, Gangrel är utstötta, Brujah är rebeller och Nosferatu kläggar omkring i kloakerna. De är inte heller hårt bundna till något visst koncept, som Tremere-magikerna eller malkav-galningarna. Visserligen är de art-fags allihop, men helt ärligt; vem är inte det? Summa summarum: Toreador är en väldigt öppen klan där de flesta koncept passar in.
Frixeray
Swordsman
Gangrel. Så, då var det sagt. Skönast, rakt av, med min egen lilla angsttouch blir kompotten lätt... utsökt.
På andra plats hamnar faktiaskt Ravnos. Trots deras fiendskap med Gangrel så bekommer det inte mig som spelare, utan det är väl snarare deras likheter som gör att Ravnos blir den naturliga tvåan.
Brujah; Funkar ganska bra...
Malkavian; Om man får till rollpersonen rätt, ganska lätt att fixa ångest... gärna antitribu...
Nosferatu; Oh spare me the horror! Fast jag har egentligen aldrig spelat nån...
Toreador, återigen helst antitribu (eller anark?), fast vanliga har ändå en skön stajl...
Tremere; Har spelat ett fåtal gånger, funkat hyfsat, särskilt som retirerad Bostonfurste var kul, fast annars hatar jag dem. Anark skulle verka tufft dock...
Ventrue; Seriöst! Nä, aldrig mer!
Lasombra; Hehe... helt okej, gärna med en bra mängd ångest... En av mina favoriter fanns här...
Tzimisce; Coola, men liiite väl poppiga, faktiskt!
Assamite; Inte i för stor mängd, tack!
Followers of Set; Snälla, värre as får man fan leta efter!
Giovanni; Jag tror att man kan få till något bra här, men ångestkänslan är alldeles för låg...
Känns som om ångest dominerar eller? Jag vet, jag spelar helst så... det och hypad galning, typ...
På andra plats hamnar faktiaskt Ravnos. Trots deras fiendskap med Gangrel så bekommer det inte mig som spelare, utan det är väl snarare deras likheter som gör att Ravnos blir den naturliga tvåan.
Brujah; Funkar ganska bra...
Malkavian; Om man får till rollpersonen rätt, ganska lätt att fixa ångest... gärna antitribu...
Nosferatu; Oh spare me the horror! Fast jag har egentligen aldrig spelat nån...
Toreador, återigen helst antitribu (eller anark?), fast vanliga har ändå en skön stajl...
Tremere; Har spelat ett fåtal gånger, funkat hyfsat, särskilt som retirerad Bostonfurste var kul, fast annars hatar jag dem. Anark skulle verka tufft dock...
Ventrue; Seriöst! Nä, aldrig mer!
Lasombra; Hehe... helt okej, gärna med en bra mängd ångest... En av mina favoriter fanns här...
Tzimisce; Coola, men liiite väl poppiga, faktiskt!
Assamite; Inte i för stor mängd, tack!
Followers of Set; Snälla, värre as får man fan leta efter!
Giovanni; Jag tror att man kan få till något bra här, men ångestkänslan är alldeles för låg...
Känns som om ångest dominerar eller? Jag vet, jag spelar helst så... det och hypad galning, typ...
Ymir
Liten kantbaron
Re: Favoritklaner?
Jag gillar Cappadocians, Setites och Tzimisce bäst, med Malkavians och Nosferatu i släptåg.
Cappadocians är überfavoriterna. De har inte bara den sötaste klannackdelen och är på sätt och vis de mest tragiska av alla, omständigheterna kring deras frånfälle skapar också en intensiv mystik kring dem som klan - speciellt som deras antediluvian var så skum, och de ytterst få av dem som faktiskt överlevt är så sjuhelsikes jävla mäktiga. Härligt är också att somliga av deras blod fortfarande finns kvar i Giovanniklanen. Jag gillar deras anspråkslösa lärdomstradition, deras morbiditet och nekrokultkoncept, deras religiositet och sättet på vilket de infiltrerade kyrkan, och alla deras vansinniga, verklighetsfrånvända planer - De var vampyrvärldens utstötta, förvirrade akademiker. Framförallt är det dock deras klannackdel jag tycker om (alla ser ut som de varit döda i en dag - kritvita, blodfattiga och mörka kring ögonen, blå om läpparna...you get it), och enskilda officiella karaktärer ur deras led. (Cappadocius, Japheth, Lazarus, Angelique). Alla häftigast var dock Infitiores, de koptiska Kappadokierna i Egypten som under Lazarus teamade ihop med Followers of Set. Jackpop, typ. Vadmal, nekromanti, egyptiska kryptor och egyptisk mystik. Vilken kombo. Synd bara att mortiis är så tråkig. (Oj...blev ett i för mycket där. Nåja, mörkertrollet Mortiis är, om än mysig, inte heller så rolig).
Natala blev Kappadokier omsider. Hennes sire, U'ega Pirigme, var ett utmärkt exempel på en annan sak jag gillar med Kappadokierna - deras äldstes mesopotamiska ursprung, då.
Setiterna är målmedvetna, manipulativa outsiders som i själva verket har mer koll än de flesta andra på hur allting faktiskt hänger ihop, och inte är hälften så onda som alla tror att de är. De är vampyrvärldens sektledande, orientofila ockultister. You gotta love'em. Och så all fornegyptisk tematik, förstås...underbart. De har bara två riktigt bra officiella karaktärer dock - Kay'tall och The Sleeping Lord, Mother of Plagues. Men de är också coola så det räcker
Den här tösen kan kanske ge ytterligare insikt i min Setit-fascination, dock. Synd bara att serpentis är så tråkig.
Tzimisce har en viktig sak gemensamt med föregående klaner - morbiditet, och ett nog så tydligt sken av att vara onda. Men där Kappadokierna egentligen var ganska harmlösa är Tzimisce störda så det räcker till och blir över. Jag är förtjust i hur de föll från en upphöjd position, och i århundraden försökt plocka upp spillrorna. De var östeuropas herrar innan Tremere och Ventrue fullständigt körde ned dem i leran, och nu är de antingen dekadenta, hämndlystna ädlingar i exil eller nyskapat drägg som alla skiter i. Dessutom är de vackra, då de inte är groteska förstås, och i all deras generiska elakhet och lekfulla sadism finns det ofta någon ytterligt fascinerande spillra av mäsklighet långt därnere. Just lekfullheten vill jag också betona - Tzimisce har roligt, till skillnad från nästan alla andra i WoD. De har en helt annan stil än alla andra blåblodiga klaner, inte självdistans på samma sätt som Nosferatu har självdistans, men Tzimisce har en viss sardonisk...humor. De drar sig inte för att själva ta itu med saker och ting ibland, istället för att konstant omge sig med kapital, tjänare och ghouler. De är rakare, ärligare, coolare och mer passionerade än Tremere, Ventrue och de andra mesarna, helt enkelt. Och så är de utmärkta som klan åt psykololitor av sedvanlig Ymir-typ, förstås.
Viccissitude är, om än dåligt utförd, åtminstone ganska skojjig.
Se också Zierzary
Charmen med Malkavians är deras samhörighet, deras mångsidighet och att alla underskattar dem. De uppmuntrar , likt Tzimisce, till totala bisarra koncept, men där finns alltid något mått av insikt, seriositet eller vetande under den schizofrena ytan. Deras kollektiva medvetande Malkavian Madness Network är också en höjdare. Och deras antediluvians utseende i Gehenna är bara sååå ägigt (Spoiler: Han tar formen av åtta söta småflickor med lysande ögon som talar med perfekt synkronisering).
Och dementation är faktiskt riktigt rolig.
Nossarna, till sist, har något bara Malkaverna och i viss mån Tzimisce delar - humor och självdistans. De kan sitta och surfa på en laptop i en sunkig kloak, tala med krokodiler och lyssna på hårdrock, och samtidigt vara medvetna om att de är tossiga - eller mindre tossiga än alla andra. Deras vanställda yttre ger dem en viss ångest, men det utanförskap det innebär har de på ett magnifikt sätt vänt till sin fördel genom att se till att vara en nödvändig kugge i vampyrsamhällets hjul - deras relativa harmlöshet till trots kan ingen ignorera nossarna, och när nosferatu väl är hårda så är de riktigt skrämmande.
Givetvis har jag spelat en Nosse också, Dr Viktor Valijev. Den kampanjen var bisarr, men ack så rolig
Tuffast av alla vampyrer i World of Darkness är dock Kuei-jin-fraktionen Howl of the Devil-Tiger, stolta demonbekämpare som söker insikt i sin egen demoniska sida genom att bete sig som tusan. De blir bäst psykololitor av alla
- Ymir, Woddofil woddolog
Jag gillar Cappadocians, Setites och Tzimisce bäst, med Malkavians och Nosferatu i släptåg.
Cappadocians är überfavoriterna. De har inte bara den sötaste klannackdelen och är på sätt och vis de mest tragiska av alla, omständigheterna kring deras frånfälle skapar också en intensiv mystik kring dem som klan - speciellt som deras antediluvian var så skum, och de ytterst få av dem som faktiskt överlevt är så sjuhelsikes jävla mäktiga. Härligt är också att somliga av deras blod fortfarande finns kvar i Giovanniklanen. Jag gillar deras anspråkslösa lärdomstradition, deras morbiditet och nekrokultkoncept, deras religiositet och sättet på vilket de infiltrerade kyrkan, och alla deras vansinniga, verklighetsfrånvända planer - De var vampyrvärldens utstötta, förvirrade akademiker. Framförallt är det dock deras klannackdel jag tycker om (alla ser ut som de varit döda i en dag - kritvita, blodfattiga och mörka kring ögonen, blå om läpparna...you get it), och enskilda officiella karaktärer ur deras led. (Cappadocius, Japheth, Lazarus, Angelique). Alla häftigast var dock Infitiores, de koptiska Kappadokierna i Egypten som under Lazarus teamade ihop med Followers of Set. Jackpop, typ. Vadmal, nekromanti, egyptiska kryptor och egyptisk mystik. Vilken kombo. Synd bara att mortiis är så tråkig. (Oj...blev ett i för mycket där. Nåja, mörkertrollet Mortiis är, om än mysig, inte heller så rolig).
Natala blev Kappadokier omsider. Hennes sire, U'ega Pirigme, var ett utmärkt exempel på en annan sak jag gillar med Kappadokierna - deras äldstes mesopotamiska ursprung, då.
Setiterna är målmedvetna, manipulativa outsiders som i själva verket har mer koll än de flesta andra på hur allting faktiskt hänger ihop, och inte är hälften så onda som alla tror att de är. De är vampyrvärldens sektledande, orientofila ockultister. You gotta love'em. Och så all fornegyptisk tematik, förstås...underbart. De har bara två riktigt bra officiella karaktärer dock - Kay'tall och The Sleeping Lord, Mother of Plagues. Men de är också coola så det räcker
Den här tösen kan kanske ge ytterligare insikt i min Setit-fascination, dock. Synd bara att serpentis är så tråkig.
Tzimisce har en viktig sak gemensamt med föregående klaner - morbiditet, och ett nog så tydligt sken av att vara onda. Men där Kappadokierna egentligen var ganska harmlösa är Tzimisce störda så det räcker till och blir över. Jag är förtjust i hur de föll från en upphöjd position, och i århundraden försökt plocka upp spillrorna. De var östeuropas herrar innan Tremere och Ventrue fullständigt körde ned dem i leran, och nu är de antingen dekadenta, hämndlystna ädlingar i exil eller nyskapat drägg som alla skiter i. Dessutom är de vackra, då de inte är groteska förstås, och i all deras generiska elakhet och lekfulla sadism finns det ofta någon ytterligt fascinerande spillra av mäsklighet långt därnere. Just lekfullheten vill jag också betona - Tzimisce har roligt, till skillnad från nästan alla andra i WoD. De har en helt annan stil än alla andra blåblodiga klaner, inte självdistans på samma sätt som Nosferatu har självdistans, men Tzimisce har en viss sardonisk...humor. De drar sig inte för att själva ta itu med saker och ting ibland, istället för att konstant omge sig med kapital, tjänare och ghouler. De är rakare, ärligare, coolare och mer passionerade än Tremere, Ventrue och de andra mesarna, helt enkelt. Och så är de utmärkta som klan åt psykololitor av sedvanlig Ymir-typ, förstås.
Viccissitude är, om än dåligt utförd, åtminstone ganska skojjig.
Se också Zierzary
Charmen med Malkavians är deras samhörighet, deras mångsidighet och att alla underskattar dem. De uppmuntrar , likt Tzimisce, till totala bisarra koncept, men där finns alltid något mått av insikt, seriositet eller vetande under den schizofrena ytan. Deras kollektiva medvetande Malkavian Madness Network är också en höjdare. Och deras antediluvians utseende i Gehenna är bara sååå ägigt (Spoiler: Han tar formen av åtta söta småflickor med lysande ögon som talar med perfekt synkronisering).
Och dementation är faktiskt riktigt rolig.
Nossarna, till sist, har något bara Malkaverna och i viss mån Tzimisce delar - humor och självdistans. De kan sitta och surfa på en laptop i en sunkig kloak, tala med krokodiler och lyssna på hårdrock, och samtidigt vara medvetna om att de är tossiga - eller mindre tossiga än alla andra. Deras vanställda yttre ger dem en viss ångest, men det utanförskap det innebär har de på ett magnifikt sätt vänt till sin fördel genom att se till att vara en nödvändig kugge i vampyrsamhällets hjul - deras relativa harmlöshet till trots kan ingen ignorera nossarna, och när nosferatu väl är hårda så är de riktigt skrämmande.
Givetvis har jag spelat en Nosse också, Dr Viktor Valijev. Den kampanjen var bisarr, men ack så rolig
Tuffast av alla vampyrer i World of Darkness är dock Kuei-jin-fraktionen Howl of the Devil-Tiger, stolta demonbekämpare som söker insikt i sin egen demoniska sida genom att bete sig som tusan. De blir bäst psykololitor av alla
- Ymir, Woddofil woddolog
Ymir
Liten kantbaron
Bella mortis
- Ymir, påpekar
Just därför jag gillar Kappadokians. De ser mer ut som levande lik än någon annan av de klaner som inte börjat ruttna än. (Samedi, Harbingers och så går därmed fetbort, för de är inte vackra längre).
- Ymir, påpekar
Bosse_UBBT
Swordsman
Re: Lasombra & Tzimisce
Lasombra för böfelen! Eller, var det kanske Tzimisce?
Hur som helst så har jag en förkärlek för de två klanerna. De är mörka, överlägsna (på gränsen till dumdristiga, eller ofta över den) och allmänt elaka. I like.
Annars är Cappadocians (hur de nu stavas) och Nosferatu också intressanta, men jag föredrar de förstnämnda. (Fast egentligen är jag inte så förtjust i klankonceptet och hoppas det försvinner i nya WoD.)
Lasombra för böfelen! Eller, var det kanske Tzimisce?
Hur som helst så har jag en förkärlek för de två klanerna. De är mörka, överlägsna (på gränsen till dumdristiga, eller ofta över den) och allmänt elaka. I like.
Annars är Cappadocians (hur de nu stavas) och Nosferatu också intressanta, men jag föredrar de förstnämnda. (Fast egentligen är jag inte så förtjust i klankonceptet och hoppas det försvinner i nya WoD.)