Nekromanti Favoritkaraktärer

malmkvist

Warrior
Joined
9 Oct 2004
Messages
236
Location
1) Halmstad 2) På sjön
En intressant fråga poppade upp i mitt huvud sittandes på bryggan på en kryssningsbåt utanför Aruba i Västindien medans bryggan blir städad...

Vilka favoritkaraktärer har ni där ute? Har ni som SL några favorit spelarkaraktärer samt har ni spelare en favoritkaraktär?
 

Kaigon

Helmgast
Joined
14 Mar 2001
Messages
732
Location
Göteborg
Det handlar kanske inte bara om Eon, men min spelarfavorit när jag är spelledare är nog förrädaren, speciellt den som inte är perfekt på alla sätt, utan lite klumpig som lämnar bevis (kanske inte nödvändigtvis mot sig själv) och skapar intriger.
Mums.
 

Yheela_UBBT

Veteran
Joined
21 Mar 2005
Messages
100
Jag skäms nästan för att säga detta, efter mina småfeministiska uttalanden på annat håll, men bara nästan...
- Kvinna som lurar de manliga rollspersonerna på allt de har och gärna lite till, alltså sol och vårare/bedragare.
Skoj, skoj...
 

Sum_3

Veteran
Joined
12 Oct 2004
Messages
33
Location
Åtvidaberg (35km söder om Linköping)
I princip vilken karaktär som helst som inte enbart är gjord för att strida. Det är kul att iaf försöka prata sig ur en jobbig situation i stället för att slå sig ut.

Korpral Yaram, som jag spelar för tiilfället i Eon, fumlade båda sina första icke-stridsfärdigheter (enligt SL iaf, undrar ifall han ville jävlas...?) Han såg i stället för blod på en enhörning ett gäng stora blå äpplen 8ja, stora blå äpplen! Det är väl normalt!?) De har blivit ganska återkommande, han blir mobbad för dem oxå... det är sån som gör en rolig karaktär.

Andra karaktärer som jag vill göra (när vi har böcker till det) är en dvärgingengör med Krell-spaz och tvåhandsyxa... skulle vara kul att använda sig av färdigheten "krigsmaskiner" nån gång...
 

Marukusu

Hero
Joined
18 Mar 2004
Messages
1,681
Location
Umeå
Creme de la Creme de la Maruquse

"Vilka favoritkaraktärer har ni där ute?"

Jag spelar oftast (och tycker därmed mest om att spela) karaktärer vars skicklighet i svärdsfäktning endast är överträffat av karaktärens hetsiga humör. Spetsiga öron är också ett krav (m.a.o. alviska pseudoronin med hets).
Exempel:

Shusailon, kringresande thismkrigare. (Eon)

Marukusu, iynisin och kringresande duellant (eller "vågman" som han kallar sig). (Skymningshem: Andra Imperiet)

ELLER så spelar jag fjollor, män till könet fast mer feminina till sättet. Snuskigt rika och dekadenta fjollor...åh, jag börjar fnittra bara jag tänker på dem! Tihi!
Exempel:

Ethelberth av Etemenaki, Asharisk handelsman och playboy. (Eon)

Lord William Ethelberth Cavendish, Brittisk adelsman och 300-årig vandöd, ventrue primogen i Chicago. (V:TM)

ELLER så spelar jag sexiga überlönnmörderskor. Kommentarer är överflödiga.
Exempel:

Ayana, henéaalvisk rakhoriagent vid likviditorministeriet (blev kidnappad som barn, you know the story). (Eon)

Shego (ja, ni vet hon som är hårdast i Kim Possible), halviynisinsk überlönnmörderska och agent. (Skymningshem: Andra Imperiet)

Nu när jag har alla favoriter framför mig så undrar jag varför jag aldrig spelat en gravt alkoholiserad präst eller en råstalinist...eller varför inte en riktigt ädel riddare för en gångs skull?

- Danne, fick sig en funderare.
 

Fortitude

Veteran
Joined
3 May 2005
Messages
10
Location
Stockholm
Re: Fjolliga karaktärer

Jo, själv spelar jag också gärna fjolliga adelsmän, gärna cirefalier.
I vår rollspelsgrupp har vi en ständigt återkommande alvmagiker som är påtok för vacker för sitt eget bästa, något som hennes spelare är riktigt irriterad över, men vad ska man säga när man har strålande ögon och en alldeles för hög nivå i förföra :gremlaugh:
 

Gastono

Hero
Joined
14 Oct 2003
Messages
1,532
Location
Göteborg
Thismalv, skarpskytt är min nuvarande karaktär och är ganska intressant, sitter dock vanligtvis som spelledare och då är någon som är ond och helst lite ful och benig ganska roliga att ha som SLP.
 

malmkvist

Warrior
Joined
9 Oct 2004
Messages
236
Location
1) Halmstad 2) På sjön
En av mina favoritkaraktärer är en agent i Mutant 2092. Han började som en polis med höga ambitioner i slummen och kämpade upp sig till en agent i de beryktade MP-HAS, gifte sig med en snorrik kollega och bor numera i ett fascionabelt område i Berlin. Tyvärr var det alltför länge sedan han spelades. Kampanjen är nedlagd sedan många år, men jag kommer aldrig att glömma den (Tack AEGIS PRIME).

Den nuvarande karaktären i EON känns faktiskt också bra. En alvisk högadlig riddare med ett, numera, väldigt komplicerat förflutet.
Hans stridsförmåga är få som står emot.

Den sista karaktären jag gillar är min DoD Chronopiagubbe, en gråalvisk vandrare (tänk Aragorn fast alv), mycket rolig med många icke stridsfärdigheter som överlevnad, zoologi, geografi etc. Som tur är så har jag en SL som lyfter fram dessa färdigheter också.
 

haltageten

Dum inuti huvudet
Joined
11 Apr 2004
Messages
578
Location
Stockholm
Re: Elasaid Nomarian sìol Dah'toiun

Min favorit karaktär är Elasaid detta troligtvis för att han är en av de karaktärer som har utvecklats mest och fått en ordentligt utarbetad bakgrund.

- Jocke
 

Gylf draken

Warrior
Joined
30 Nov 2004
Messages
274
Location
Rundvik
Jag skapade för ett tag sedan en hemlig Lönnmördar kult till Cirefalierna, de sändes ut i välden ofta för att bistå landsmännen under allt ifrån Handelskontrakt till Spionage.
till kulten gjorde jag också en karaktär, Zhekan Hearades.
Den blev lyckad, trota att den inte hadde lika mycket STY, TÅL, PSY och så vidare så gillade jag den skarpt från första
början, så mycket att jag skrev 12msidors bakgrundshistoria till honnom.
Just nu är han i en stor kampanj någonstanns i Davals slumm.

VH Jens.L "Förövrigt tycker jag att Demoner bör tryckas"
 
G

Guest

Guest
Tyvärr har den inte blivit använd än, men hon är en nekromantikers dotter, han älskade henne väldigt mycket och var istort sett ljuset i hans liv, en dag när hon hjäpte honom med ett experiment ställde hon till det rejält (dock visste inte fadern att det var med flit), sedan tog hon sitt liv, fadern trodde att olyckan var enda orsaken till hennes död och bestämde sig för att återuppliva henne, då han dock ansåg sin nekromanti vara vara ovärdig sin dotter, slöt han en pakt med en demon, demonen höll till och med sin del av avtalet, att bistå återupplivningen och sedan inte ta kontakt med henne, demonen återkommer vi till senare.

Flickan (kanske jag inte borde kalla henne då hon faktiskt fyllt arton år) som hatade sin fader och sitt liv var inte särskilt glad över att bli återupplivad, men med dessa nyskänkta krafter (och det faktum att hennes fader inte trodde att hon inte ville honom något ont vilket innebar att han inte gav henne några begränsningar) kunde hon slå sig fri ur sina bojor och börja på nytt, hennes fader omkom dock (med uppsåt) i försöket och hon flyttade från staden (helm) till mirron, ett femtiotal år senare avled hennes släktingar i helm då helmslakten ägde rum, mer kanske jag inte bör berätta om henne.

Demonen däremot, nådde apoteos (eller vad det heter genom proceduren med nekromantikern) men har fortfarande kvar sin demonsika grund (jag räknar honom som en rang 6 demon samt rang 1 gud), det finns numera folk som dyrkar honom och en viss flicka har fått upp ögonen för dem som han förutspådde 150 år tidigare.
 

Johan K

Gammal & dryg
Joined
22 May 2000
Messages
12,401
Location
Lund
Vilka favoritkaraktärer har ni där ute? Har ni som SL några favorit spelarkaraktärer samt har ni spelare en favoritkaraktär?
Som SL har jag tyvärr inte använd så många karaktärer, dock har jag en halvlängdsman i min DoD6-kampanj som jag diggar rätt så mycket.
Sen som spelare så gillar jag att lira dvärgar som är nått kombo av krigare/smed/äventyrare...
 

GoblinGurra

Swordsman
Joined
28 Sep 2004
Messages
421
Location
Karlstad
Jag är lite lättpåverkad så jag gillar alltid RP:n jag gjorde senast.
Just nu är det en DoD6 RP som är vildmarksman.
Sen är det en halvlängdsmans magiker i DoD6 och vi ska inte glömma min älskade Tony, en torped åt (gissa :gremlaugh:) italienska maffian.

Har ni som SL några favorit spelarkaraktärer
Det var nog en sjöfarare som var med i några äventyr, sen förliste skeppet och han dog eller gjorde han det...
 

Pendragon

Swashbuckler
Joined
5 Aug 2000
Messages
3,030
Location
Malmö, SKÅNE
Hmm... vid det här laget har jag hunnit skrapa ihop ett par karaktärer till Eon, så det finns en del att välja på.

Som koncept är nog min favorit...

Sir Reben Claimonsson Valusian av St Faulks orden.
Efter att ha räddats från hängningsdöden (efter en dispyt med sin länsherre som gick en smula överstyr) av en märklig uppenbarelse, kände sig Faulksriddaren Reben kallad att lämna sitt vanliga liv bakom sig (tämligen lätt, då hans gård (med familj) bränts ned och hans marker beslagtagits), och ge sig ut i världen för att genom föredöme och tolerans predika Daaks och St Faulks läror, samt hjälpa de svaga och förtryckta i allmänhet.
Vid det här laget har han spenderat fyrtio år på resande fot i världens avkrokar som läkare, lärare, missionär och vandrande riddare. Han har vunnit respekt i Alarinn genom att supa lokala hövdingar under bordet, prästvigt den förste tirakiske prästen på takalorr, utfört hjältedåd i stora arkipelagen, predikat Daaks läror under näsan på zorianorden i Soldarn och haft många långa debatter om teologisk tolerans med jargiska präster, för att nämna ett par av hans bedrifter.

Nu senast försvann han i riktning mot Mûhad, tilsammans med sin trukhiske väpnare Zatag och en bleksiktig boklärd från Garandor. Ryktena går om sökandet efter en mäktig artefakt... Är det måhända ett nytt heligt uppdrag?


Reben var ett märkligt infall av Eons slumptabeller, med sin start-Qadosh på hela 28(!) och sitt övernaturliga ölsinne (supa 18 med 10 utmattningskolumner). Han är en listig gammal räv med enkla vanor och en benhård tro. Hans religösa filosfi går mest ut på att hjälpa St Faulk och herren Daak så gott han kan, tills hans dagar når sin ände och han ska få återförenas med sin saliga familj.

Tyvärr var han ett roligare koncept än som rollperson, och var en smula ojämn att spela, så han byttes lite diskret ut under kampanjens gång.

...men än är gubbjäveln inte uträknad! :gremwink:

...

Roligast att spela hittills har dock varit Nicoz Mehzinor.
Mer om honom nån annan gång, nån annanstans.

/Joel
 

Dewain

Veteran
Joined
27 Oct 2004
Messages
116
Location
Torekov;Bjärehalvön, skåne
Ja, jag får väl säga att mina favoriter är:

Dewain Kalimira Tetnon (EON) Hon är en bard som kan slå de mest härdade män till marken med bara sitt utseende. Eller vad säger du Fredrik?????? :gremwink:Men som de säger utseende är inte allt.....

Ewina Awirahl (Khelataar) En blyg helerska med en naiv bild av världen som vill alla väl. Hon är en äkta bokmal

Sist men absolut inte minst
Mirtai (DoD Cronipia) Min massiva högländarinna Ordenskrigaren som sätter heder och ärlighet högre än något annat.....Där får jag ut alla mina aggretioner :gremgrin: Hon är först in i allt som skulle kunna sluta med lite blodspillan.
 

malmkvist

Warrior
Joined
9 Oct 2004
Messages
236
Location
1) Halmstad 2) På sjön
Re: Favoritkaraktärer(lite OT)

som kan slå de mest härdade män till marken med bara sitt utseende
Ja, hon kan ju få leva i den villfarelsen. :gremcool: Det är roligt att Edarions ridderlighet kan få sådana skumma tolknngar...

som sätter heder och ärlighet högre än något annat...Hon är först in i allt som skulle kunna sluta med lite blodspillan
Det är det som Elohai (en gråalv) irriterar sig på. För starka snäva principer leder oftast till en snabb död...
"Live today, fight tomorrow."

Men hon är kul att spela med, för Elohai kommer att kunna irritera henne om de träffas igen och slåss mot de hängivna... :gremsmile:
 

Dewain

Veteran
Joined
27 Oct 2004
Messages
116
Location
Torekov;Bjärehalvön, skåne
Re: Favoritkaraktärer(lite OT)

som kan slå de mest härdade män till marken med bara sitt utseende

Ja, hon kan ju få leva i den villfarelsen. Det är roligt att Edarions ridderlighet kan få sådana skumma tolkningar...
Jag skrev väl ändå inget om hur det var med alvers reaktion........... :gremwink: Fram för allt inte Edarions. Han ger henne tillräkligt med huvudbry som det är ändå.... :gremcrazy:

leder oftast till en snabb död...
Kanske snabb men ärofylld sådan :gremgrin:

Men hon är kul att spela med, för Elohai kommer att kunna irritera henne om de träffas igen och slåss mot de hängivna...
Hon är ännu roligare nu..... men det får du väl se när vi spelar nästa gång. :gremtongue:
 

Red_dragon

Veteran
Joined
20 May 2003
Messages
31
Location
karlstad
det är väll min kamuran med bågen som jag älskade att spela mest. som SL har jag min truk som jag gillar att spela.
eller min Jargiska tempelriddare
 

Kanturi

Swordsman
Joined
11 Apr 2005
Messages
533
Location
Mölndal
Jag har en kul Thismalv som är vapenmästare och har komponerat ihop en egen stridskonst :gremsmile:. Han slåss med Lyfali, Visna och Serine, har även en Vicoshira (alvglas) på ryggen på grund av den "dåliga" rustningen (Falassi, typ vadderat läder eller nåt)
 

Hjalle

Swashbuckler
Joined
29 May 2004
Messages
1,867
Location
Stockholm
Ärke- (Spååååjjler mina spelare!)

Favoritkaraktärer... Tja, jag har mina små lamm förstås. Jag är otroligt svag för överdramatiserade, uråldriga ärkeskurkar med cynisk läggning och kräkohyggliga krafter, liksom schyssta och stenhårda raunländska ärkehjältar... En av mina favoriter tillhör den första kategorin, och är ingen mindre än den sagitauriska, jättemångatusenåriga ex-drakväkterskan Ayehauh'kea, som är... Tja, ganska mäktig, om inte annat.

Inklippningsdags:
Ayehauh’kea

Redan under den förra peripetin levde sagitauren Ayehauh’kea i Radh-Kamra. Fruktad och respekterad av de mest hänsynslösa drottningarna fanns hon vid deras sida i århundraden. Varifrån hon kom visste ingen, men när hon först dykt upp hade det varit på Blå havets svarta stränder. Under peripetin var hennes profil låg, och hon försvann spårlöst i många månader. Hon kom tillbaka flera år efter peripetin, och hon sökte sig till Ferriskulten. I århundraden levde hon tyst och tillbakadragen där, och hon såg begåvade ynglingar läras magins konst, växa och bli mäktiga, och dö. Sedan försvann hon därifrån igen, österut denna gång. Hon drog mot Colonan, spirande uppåt, ungt och starkt. Där fick hon en mer framträdande roll, och var betydligt öppnare – i det kejserliga palatset huserade hon, som hovmagiker och hovprofet. Hennes kunskaper inom ockultism, magi, alkemi och spådomskonst möttes av flammande respekt av det växande riket. Allt efter som hon fick mer makt och anseende växte hennes stolthet, och med det kom känslan av överhöghet – självaste kejsaren bemöttes ofta med förakt, och hon höll sig med slavar och den bästa uppassning. När drakarna började dyrkas var hon till en början mycket avundsjuk och föraktfull mot dem, men hon insåg att de hade enorm makt, större än hon själv. Sålunda kom hon att lismande underkasta sig drakarna, och hon valdes som människornas främsta språkrör till dem (trots att hon själv ej var mänsklig, långt ifrån). Hon blev alltså ledare för drakväktarna, drakarnas prästerskap, och hennes makt växte. När sedan splittring skedde mellan drakarna och de sittande kejsarna, och drakväktarna jagades av dräparna, fylldes hon av hat och bitterhet. I långa tider hade hon nu tjänat drakarna hängivet, till en början för att det gynnade henne, men senare för att det var det rätta och för att drakarna strävade efter gott. Hon såg upp till dem som sina gudar, men när flera av dem dräptes och deras makt sviktade, ansåg hon sig sviken, och bitter för att de inte varit så gudomliga som hon i sitt hjärta hållit dem. I tusen år höll hon sig gömd i bergen norr om Colonan, och på De stora stäpperna i norr, där hon eggade raunerna till anfall mot Colonan. Emellertid var hon fortfarande drakväktare, och draken Raucayova trogen, och hämndlystnad inför Gahan Dräparen, den sittande kejsaren, flammade upp inom henne. Den åldrade mannen blev den siste coloniske kejsaren att se Ayehauh’kea, och det var också det sista han i livet såg – när Raucayova var nästa mål för hans klinga, mötte hon honom på vägen till hennes drakväns boning. Med brinnande hat i blick höjde hon sitt svärd, och utan ett ord skiljdes det från hans ärrade kropp. Så dräptes Gahan, den främste drakdödare genom alla tider, och Raucayovas eld och klor krossade hans flyende män efter sagitaurens hämnd. Men Ayehauh’kea var fortfarande fylld av sorg och hat, och hon tog avsked från sin drakvän och sökte sig mot väst. Hon ansåg fortfarande att drakarna svikit henne, och att deras makt inte var så stor som de gett sken av. I ett besynnerligt skede beslöt hon sig därför att pröva drakarna…
Ayehauh’kea försvann de kommande århundradena. Var hon tog vägen visste ingen, kanske låg hon i dvala, kanske utforskade hon världen och dess hemligheter. Nästa gång hon dök upp, emellertid, var långt västerut, i riket Edron, under kejsaren Nanórgona. I största hemlighet tränade hon honom, lärde honom eonernas hemligheter, satt vid hans sida i kejserliga palatset. Vad hennes avsikt var är osäkert, men troligt är att hon planerade använda den otroliga kraft han besatt att använda mot drakarna. Men Nanórgona var nära nog mäktigare än hon själv, och snart blandade sig drakarna in i leken på allvar. Ayehauh’kea hjälpte i hemlighet Nanórgona i ett av historiens mest fruktade magiska experiment, väckandet av hemligheter som ingen av drakarna var särskilt angelägna skulle komma ut till denna världshistoriens kanske mäktigaste mänsklige magiker genom tiderna. Morhaxvith ledde anfallet mot Edron, och sagitauren fröjdades. Riket gick under för drakarnas eld, men Ayehauh’kea hjälpte Nanórgona, sin skyddsling, att fly. Själv dödade hon en drake, och den fick i årtusenden efteråt vila i Edrons ruiner. Men med i anfallet fanns också Raucayova, och hennes vrede var gränslös. Ayehauh’kea flydde till slut, men Raucayova ensam förföljde henne, galen av ilska. Ut i havet flydde hon, över solsmekta vågor, men efter henne var Raucayova, och hon kom närmare.
Omedvetet flydde nu sagitauren till Västerns torn, De trettons råd, vägledd av häxmästarna själva. Hon kom till dem jagad, utmattad och svårt sargad av drakens magi, och de tog henne under sitt beskydd. De var gömda, och trots att draken länge sökte henne så fann hon henne inte.
Så kom det sig alltså att Ayehauh’kea, drakväkterskan och sagituaren, öppet hade visat sitt rätta jag inför drakarna. Hon förstod att deras vrede var enorm, och att de utan tvekan skulle döda henne om de fick chansen, men hon höll sig dold i Västerns torn, och blev en del i deras fraktion. Hon ogillade visserligen de mänskliga magikerna, men hon insåg att detta var det starkaste och tryggaste stället att nu vara på, och beslöt att istället hjälpa Västerns torn i deras mål och ambitioner. Visserligen hade hon hela tiden sina egna agendor, men i Västerns torn kom hon att dväljas i nästan tvåtusen år, hela tiden ökande i magisk kunskap. Men likväl så visste hon i sitt hjärta att hon ville mer än vad De trettons råd ville – Nordens Torn, Häxmästarnas Brödraskap, Tia’shi Tarivei, Västerns torns gelikar i Mitheraskogen, lockade Ayehauh’kea så mycket mer. Kontakterna med dem hölls lösa, och misstänksamma, men sagitauren visste att hon måste ansluta sig till dem. En stormnatt år 2667 e.D begav hon sig av, efter att ha stulit vissa relevanta föremål ur De trettons råds arsenal, och genom den mäktigaste magi gjort sig helt osynlig, både från andeplanet, Drömriket, den fysiska världen med alla sinnen. Snabbt och med fruktan i hjärtat, efter att ha lämnat det torn som givit henne trygghet och hållit henne säker från drakarnas vrede i nära nog två tusen år, skyndade hon fram, som en skugga i natten genom vildlanden i Kamor, över stäpperna och in i Mitheras kylslagna skogsmarker. Hon mottogs med höviskhet och respekt, och fann sanrt att detta var den fraktion hon hörde hemma i. Till en början arbetade hon maniskt för dess vinnande, men allt eftersom började hon åter dra sig tillbaka och ägna sig åt det stilla, tysta intrigernade som hennes gelikar sysslade med. Emellertid kom hennes magiska kunskaper bli viktiga för tornet.
Det var för femtio år sedan som hon senast framträdde utanför Mithera. Till Edron drog hon, för att åter fånga de hemligheter som fallit i glömsla sedan rikets fall. Tyst drog hon iväg, med sanarialvernas stilla gillande, och hon färdades lika snabbt och skugglikt som för hundrafemtio år sedan ut, västerut den här gången. Men Drezin-renk-Drezins dvärgamystiker fick nys om henne, och dvärgakonungen Midars drakvän Dazkhatrim meddelade Raucayova, som i tusentals år hållits i Colonan, utan hopp om hämnd, men fortfarande med vreden flammande inom sig. Genom Skugglandet drog hon i ilfart, och i ett bergspass norr om Renk-Samar Maz-Vontar konfronterade hon Ayehauh’kea, sin förrädiska drakväkterska. Men sagitauren var nu otroligt mäktig, och hennes magi närmast av en lumiandrakes styrka och kraftfullhet. Och Raucayovas liv ändades för hennes svartkonst och för hennes sylvassa klinga, och hon störtade ned för bergsbranterna och slogs fördärvad mot dess klippor. Men Ayehauh’kea, svårt sårad och sargad efter kampen, drog som blixten tillbaka, osynlig som vinden, och i Nordens torn slickade hon sina sår. Och där finns hon nu, så mäktig att själva drakarna fruktar henne, även om de inte vet var hon håller hus. Men Ayehauh’kea har återhämtat sig för länge sedan, och hennes styrka är större än någonsin.

Ayehauh’kea är byggd som en klassisk sagitaur – lejonkropp, mänsklig överkropp, horn och vingar. Håret är vitt, och lockigt, och ögonen blodröda. Hyn tycks skimra i svart och silver. Hon går klädd i ett förmodligen magiskt harnesk i inget mindre än drakskinn – det är Raucayovas silvernaggade, blodröda fjäll hon bär. Hennes fyra armar är dock bara och de pryds av armband och smycken från det gamla Colonan, Radh-Kamra, Edron och mäktiga magiska sådana från egen hand, och från Västerns och Nordens torn. Naglarna är långa, bleka och närmast kloliknande. Ett långt sagitaursvärd tycks kunna dyka upp i hennes hand när hon så önskar, men annars bär hon allt som oftast en stav i drakben i en eller två av händerna. Denna är mycket magisk, och mäktig. Annars föredrar hon att ordna med magin själv, för stunden, och håller sig inte med så mycket artefakter. Hon är trots det en otroligt skicklig alkemist, liksom hon är otroligt skicklig inom hela magins mångfacetterade område. Hon är över tio tusen år, och hennes magi är långt mäktigare än vad någon egentligen anar. När hon dräpte Raucayova var hon förmodligen skickligare än denne själv inom magi, vilket säger en del om hennes rang.
Ayehauh’keas mål är dunkla. Hon är otroligt stolt, och högmodig, och redan i Radh-Kamra ansåg hon sig stå långt över vanliga dödliga. När drakarna drog undan för folkets vilja blev hon otroligt slagen, eftersom hon sett upp till dem som gudar. Detta var förmodligen det som från början satte igång hennes fiendskap mot drakalliansen, även om hon då inte för ett ögonblick visade det öppet. Emellertid kom hennes dåd att senare mer eller mindre tvinga henne till drakalliansens fiende, men snart var det också hennes mål i själ och hjärta att motarbeta dessa.
Sagitaurens intelligens är skrämmande, och hennes kunnande ofattbart. Hon är fortfarande bitter, hatisk och ibland även sorgsen, för hon vet att hon trivdes med att vara Raucayova trogen och drakarna hängiven, men samtidigt anser hon att det var de som svek henne, och att det var de som handlat fel. Just nu håller hon sig i bakgrunden, och vet inte riktigt vad hennes mål är för stunden, och hon låter de övriga i rådet, sanarialverna och Jokum den Vite, sköta handlandet. Hon vet att hon förmdoligen är mäktigare än dessa, och skulle det vara något i deras agerande som hon inte gillar, så är det bara att gripa in. Men, Ayehauh’kea avvaktar just nu, och hennes gelikar får fritt spelrum.
Så går det när man är sugen på ärkingar...

-Hjalle, tycka Ayehauh'kea treeevlig.... Ehähähä... :gremgrin:
 
Top