Ayehauh’kea
Redan under den förra peripetin levde sagitauren Ayehauh’kea i Radh-Kamra. Fruktad och respekterad av de mest hänsynslösa drottningarna fanns hon vid deras sida i århundraden. Varifrån hon kom visste ingen, men när hon först dykt upp hade det varit på Blå havets svarta stränder. Under peripetin var hennes profil låg, och hon försvann spårlöst i många månader. Hon kom tillbaka flera år efter peripetin, och hon sökte sig till Ferriskulten. I århundraden levde hon tyst och tillbakadragen där, och hon såg begåvade ynglingar läras magins konst, växa och bli mäktiga, och dö. Sedan försvann hon därifrån igen, österut denna gång. Hon drog mot Colonan, spirande uppåt, ungt och starkt. Där fick hon en mer framträdande roll, och var betydligt öppnare – i det kejserliga palatset huserade hon, som hovmagiker och hovprofet. Hennes kunskaper inom ockultism, magi, alkemi och spådomskonst möttes av flammande respekt av det växande riket. Allt efter som hon fick mer makt och anseende växte hennes stolthet, och med det kom känslan av överhöghet – självaste kejsaren bemöttes ofta med förakt, och hon höll sig med slavar och den bästa uppassning. När drakarna började dyrkas var hon till en början mycket avundsjuk och föraktfull mot dem, men hon insåg att de hade enorm makt, större än hon själv. Sålunda kom hon att lismande underkasta sig drakarna, och hon valdes som människornas främsta språkrör till dem (trots att hon själv ej var mänsklig, långt ifrån). Hon blev alltså ledare för drakväktarna, drakarnas prästerskap, och hennes makt växte. När sedan splittring skedde mellan drakarna och de sittande kejsarna, och drakväktarna jagades av dräparna, fylldes hon av hat och bitterhet. I långa tider hade hon nu tjänat drakarna hängivet, till en början för att det gynnade henne, men senare för att det var det rätta och för att drakarna strävade efter gott. Hon såg upp till dem som sina gudar, men när flera av dem dräptes och deras makt sviktade, ansåg hon sig sviken, och bitter för att de inte varit så gudomliga som hon i sitt hjärta hållit dem. I tusen år höll hon sig gömd i bergen norr om Colonan, och på De stora stäpperna i norr, där hon eggade raunerna till anfall mot Colonan. Emellertid var hon fortfarande drakväktare, och draken Raucayova trogen, och hämndlystnad inför Gahan Dräparen, den sittande kejsaren, flammade upp inom henne. Den åldrade mannen blev den siste coloniske kejsaren att se Ayehauh’kea, och det var också det sista han i livet såg – när Raucayova var nästa mål för hans klinga, mötte hon honom på vägen till hennes drakväns boning. Med brinnande hat i blick höjde hon sitt svärd, och utan ett ord skiljdes det från hans ärrade kropp. Så dräptes Gahan, den främste drakdödare genom alla tider, och Raucayovas eld och klor krossade hans flyende män efter sagitaurens hämnd. Men Ayehauh’kea var fortfarande fylld av sorg och hat, och hon tog avsked från sin drakvän och sökte sig mot väst. Hon ansåg fortfarande att drakarna svikit henne, och att deras makt inte var så stor som de gett sken av. I ett besynnerligt skede beslöt hon sig därför att pröva drakarna…
Ayehauh’kea försvann de kommande århundradena. Var hon tog vägen visste ingen, kanske låg hon i dvala, kanske utforskade hon världen och dess hemligheter. Nästa gång hon dök upp, emellertid, var långt västerut, i riket Edron, under kejsaren Nanórgona. I största hemlighet tränade hon honom, lärde honom eonernas hemligheter, satt vid hans sida i kejserliga palatset. Vad hennes avsikt var är osäkert, men troligt är att hon planerade använda den otroliga kraft han besatt att använda mot drakarna. Men Nanórgona var nära nog mäktigare än hon själv, och snart blandade sig drakarna in i leken på allvar. Ayehauh’kea hjälpte i hemlighet Nanórgona i ett av historiens mest fruktade magiska experiment, väckandet av hemligheter som ingen av drakarna var särskilt angelägna skulle komma ut till denna världshistoriens kanske mäktigaste mänsklige magiker genom tiderna. Morhaxvith ledde anfallet mot Edron, och sagitauren fröjdades. Riket gick under för drakarnas eld, men Ayehauh’kea hjälpte Nanórgona, sin skyddsling, att fly. Själv dödade hon en drake, och den fick i årtusenden efteråt vila i Edrons ruiner. Men med i anfallet fanns också Raucayova, och hennes vrede var gränslös. Ayehauh’kea flydde till slut, men Raucayova ensam förföljde henne, galen av ilska. Ut i havet flydde hon, över solsmekta vågor, men efter henne var Raucayova, och hon kom närmare.
Omedvetet flydde nu sagitauren till Västerns torn, De trettons råd, vägledd av häxmästarna själva. Hon kom till dem jagad, utmattad och svårt sargad av drakens magi, och de tog henne under sitt beskydd. De var gömda, och trots att draken länge sökte henne så fann hon henne inte.
Så kom det sig alltså att Ayehauh’kea, drakväkterskan och sagituaren, öppet hade visat sitt rätta jag inför drakarna. Hon förstod att deras vrede var enorm, och att de utan tvekan skulle döda henne om de fick chansen, men hon höll sig dold i Västerns torn, och blev en del i deras fraktion. Hon ogillade visserligen de mänskliga magikerna, men hon insåg att detta var det starkaste och tryggaste stället att nu vara på, och beslöt att istället hjälpa Västerns torn i deras mål och ambitioner. Visserligen hade hon hela tiden sina egna agendor, men i Västerns torn kom hon att dväljas i nästan tvåtusen år, hela tiden ökande i magisk kunskap. Men likväl så visste hon i sitt hjärta att hon ville mer än vad De trettons råd ville – Nordens Torn, Häxmästarnas Brödraskap, Tia’shi Tarivei, Västerns torns gelikar i Mitheraskogen, lockade Ayehauh’kea så mycket mer. Kontakterna med dem hölls lösa, och misstänksamma, men sagitauren visste att hon måste ansluta sig till dem. En stormnatt år 2667 e.D begav hon sig av, efter att ha stulit vissa relevanta föremål ur De trettons råds arsenal, och genom den mäktigaste magi gjort sig helt osynlig, både från andeplanet, Drömriket, den fysiska världen med alla sinnen. Snabbt och med fruktan i hjärtat, efter att ha lämnat det torn som givit henne trygghet och hållit henne säker från drakarnas vrede i nära nog två tusen år, skyndade hon fram, som en skugga i natten genom vildlanden i Kamor, över stäpperna och in i Mitheras kylslagna skogsmarker. Hon mottogs med höviskhet och respekt, och fann sanrt att detta var den fraktion hon hörde hemma i. Till en början arbetade hon maniskt för dess vinnande, men allt eftersom började hon åter dra sig tillbaka och ägna sig åt det stilla, tysta intrigernade som hennes gelikar sysslade med. Emellertid kom hennes magiska kunskaper bli viktiga för tornet.
Det var för femtio år sedan som hon senast framträdde utanför Mithera. Till Edron drog hon, för att åter fånga de hemligheter som fallit i glömsla sedan rikets fall. Tyst drog hon iväg, med sanarialvernas stilla gillande, och hon färdades lika snabbt och skugglikt som för hundrafemtio år sedan ut, västerut den här gången. Men Drezin-renk-Drezins dvärgamystiker fick nys om henne, och dvärgakonungen Midars drakvän Dazkhatrim meddelade Raucayova, som i tusentals år hållits i Colonan, utan hopp om hämnd, men fortfarande med vreden flammande inom sig. Genom Skugglandet drog hon i ilfart, och i ett bergspass norr om Renk-Samar Maz-Vontar konfronterade hon Ayehauh’kea, sin förrädiska drakväkterska. Men sagitauren var nu otroligt mäktig, och hennes magi närmast av en lumiandrakes styrka och kraftfullhet. Och Raucayovas liv ändades för hennes svartkonst och för hennes sylvassa klinga, och hon störtade ned för bergsbranterna och slogs fördärvad mot dess klippor. Men Ayehauh’kea, svårt sårad och sargad efter kampen, drog som blixten tillbaka, osynlig som vinden, och i Nordens torn slickade hon sina sår. Och där finns hon nu, så mäktig att själva drakarna fruktar henne, även om de inte vet var hon håller hus. Men Ayehauh’kea har återhämtat sig för länge sedan, och hennes styrka är större än någonsin.
Ayehauh’kea är byggd som en klassisk sagitaur – lejonkropp, mänsklig överkropp, horn och vingar. Håret är vitt, och lockigt, och ögonen blodröda. Hyn tycks skimra i svart och silver. Hon går klädd i ett förmodligen magiskt harnesk i inget mindre än drakskinn – det är Raucayovas silvernaggade, blodröda fjäll hon bär. Hennes fyra armar är dock bara och de pryds av armband och smycken från det gamla Colonan, Radh-Kamra, Edron och mäktiga magiska sådana från egen hand, och från Västerns och Nordens torn. Naglarna är långa, bleka och närmast kloliknande. Ett långt sagitaursvärd tycks kunna dyka upp i hennes hand när hon så önskar, men annars bär hon allt som oftast en stav i drakben i en eller två av händerna. Denna är mycket magisk, och mäktig. Annars föredrar hon att ordna med magin själv, för stunden, och håller sig inte med så mycket artefakter. Hon är trots det en otroligt skicklig alkemist, liksom hon är otroligt skicklig inom hela magins mångfacetterade område. Hon är över tio tusen år, och hennes magi är långt mäktigare än vad någon egentligen anar. När hon dräpte Raucayova var hon förmodligen skickligare än denne själv inom magi, vilket säger en del om hennes rang.
Ayehauh’keas mål är dunkla. Hon är otroligt stolt, och högmodig, och redan i Radh-Kamra ansåg hon sig stå långt över vanliga dödliga. När drakarna drog undan för folkets vilja blev hon otroligt slagen, eftersom hon sett upp till dem som gudar. Detta var förmodligen det som från början satte igång hennes fiendskap mot drakalliansen, även om hon då inte för ett ögonblick visade det öppet. Emellertid kom hennes dåd att senare mer eller mindre tvinga henne till drakalliansens fiende, men snart var det också hennes mål i själ och hjärta att motarbeta dessa.
Sagitaurens intelligens är skrämmande, och hennes kunnande ofattbart. Hon är fortfarande bitter, hatisk och ibland även sorgsen, för hon vet att hon trivdes med att vara Raucayova trogen och drakarna hängiven, men samtidigt anser hon att det var de som svek henne, och att det var de som handlat fel. Just nu håller hon sig i bakgrunden, och vet inte riktigt vad hennes mål är för stunden, och hon låter de övriga i rådet, sanarialverna och Jokum den Vite, sköta handlandet. Hon vet att hon förmdoligen är mäktigare än dessa, och skulle det vara något i deras agerande som hon inte gillar, så är det bara att gripa in. Men, Ayehauh’kea avvaktar just nu, och hennes gelikar får fritt spelrum.