Re: Borger, McCarthy och trekkisk skurkologi
Jag tycker att borgerna och zombierna verkar till förvillelse lika vad gäller kollektivtänkandet, individens utplåning och allt det där.
Tjå, zombies tänker väl inte kollektivt i mer mån än att de inte ger sig på varandra? De jagar inte i flock, utan går bara åt samma håll (dit maten finns) och ignorerar ofta varann fullständigt. Borg är å sin sida så samkoordinerade man kan bli.
Därför tyckte jag också att det var intressant att fundera på om borgerna som kulturfenomen (wow, prettopoäng...) hade ungefär samma rötter som filmzombierna.
Jag ser en delvis annan rot hos dem; det gradvist ökande behovet att göra motståndarna mer främmande. De gamla 60-talsklingonerna var rätt typiska Movie Villains, elaka men med viss stil och elegans (en av de gamla skådisarna avskydde den nya modellen för att han tyckte klingons tappade sin sensuella dragningskraft när de blev flintis och fick en krabba på huvet). De blev coola rymdbarbarer, och sen ett hårdfört men smått sympatiskt folk. Romulans var länge grymma och iskalla, men blev en stolt och lite missförstådd kultur. Ferengi introducerades som människoätande läbbos men blev, um, småkul efterhand. Man kan försöka dra upp det hela några snäpp, och göra nya motståndare mer skrämmande än de tidigare, men alla fiender tenderar att bli lite familjära och hemtama när de har varit med ett tag.
Fortsätter man sen att dra upp det hela så landar man förr eller senare på den Primala Fienden; den som inte alls går att resonera med för att den inte vill dominera dig -- den vill sluka dig (Q: "To them, you're just something they can consume"). Borg har den rollen i Trek-universat, och fyller den rätt bra IMO.
--
Åke