Nekromanti Favoritspel

Dimfrost

Special Circumstances
Joined
29 Dec 2000
Messages
8,635
Location
Fallen Umber
Varför har man ett visst spel som favoritspel? Det slog mig att min egen lista över favoritspel (kolla lite till vänster, under avataren :gremsmile:) börjar bli lite väl vildvuxen. Jag är osäker på vad jag borde ange som favoritspel, helt enkelt (om man bortser från det uppenbara svaret "vad du känner för, din överanalyserande dumjävel!"). Det måste ju inte röra just vad man skriver här på Rollspel.nu utan vad man betraktar som sina favoritspel i allmänhet.

Ska det vara spel som man har väldigt roligt med när man spelar, men vars värld eller regler inte känns riktigt perfekta (Millennium)? Våldsamt inspirerande världar med regelsystem som man inte alls bryr sig om (Exalted, Eberron, Planescape, Dictionary of Mu (även om jag har funderat på att testa det med Sorcerer någon gång))? Spel med häftig värld och regler som verkar fungera utmärkt, men som faktiskt inte har spelats (Castle Falkenstein)? Bra regelsystem som fungerar bra till det mesta (Spirit of the Century)? Egna spel (Terone, Bortom Babylon, Staden)? Och så vidare.

Hur resonerar ni? Har nostalgi något i bilden att göra? Min ambition är att det inte ska ha det, men nu var det länge sedan jag var riktigt tänd på Staden, Exalted eller Eberron, till exempel.


/Dimfrost
 

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,323
Location
Helsingborg
Ska det vara spel som man har väldigt roligt med när man spelar, men vars värld eller regler inte känns riktigt perfekta (Millennium)? Våldsamt inspirerande världar med regelsystem som man inte alls bryr sig om (Exalted, Eberron, Planescape, Dictionary of Mu (även om jag har funderat på att testa det med Sorcerer någon gång))? Spel med häftig värld och regler som verkar fungera utmärkt, men som faktiskt inte har spelats (Castle Falkenstein)? Bra regelsystem som fungerar bra till det mesta (Spirit of the Century)? Egna spel (Terone, Bortom Babylon, Staden)? Och så vidare.
Jag har lite samma inställning:
× Bra regelsystem (Feng Shui)
× Spel som man har väldigt roligt med när man spelar med regelsystem som man inte alls bryr sig om (Shadowrun)
× Egna spel (EDoD)

Fast mitt utbud är inte lika brett än ditt, för jag är mer kräsen än dig. :gremwink: ...eller så är det så att jag vill hålla antalet nere för att jag inte vill ge intryck att jag gillar allt jag kommer över samtidigt som jag vill visa upp de spel som har betydit något för mig. Feng Shui har ändrat mitt sätt att spelleda och utvecklingen EDoD har ändrat mitt sätt att tänka i speldesign. Shadowrun är mest nostalgi, men har haft de avsevärt roligaste speltillfällena med det. Det var också det första ickesvenska spelet som jag spelat.

/Han som tycker andra cyberpunkspel är trista jämfört med Shadowrun
 

Bombu

Hero
Joined
21 Feb 2003
Messages
833
Location
stockholm
Undvika allergier

Ska det vara spel som man har väldigt roligt med när man spelar, men vars värld eller regler inte känns riktigt perfekta (Millennium)? Våldsamt inspirerande världar med regelsystem som man inte alls bryr sig om (Exalted, Eberron, Planescape, Dictionary of Mu (även om jag har funderat på att testa det med Sorcerer någon gång))?
Jättespännande fråga, just hur man resonerar vad som fäller avgörandet, det viktiga.... bra fråga.

Jag vill ha väldigt kul när jag spelar, det är nummer 1, egentligen kanske ett dumdumsvar efterrsom väldigt få av oss inte vill det.

Stämning är viktigt,

Sen är det en jätteviktig poäng som jag har och jag tror väldigt många har, ALLERGIERNA.

Jag vill inte ha med mina allerigier i rollspel, väldigt mycket av upplevelsen går förlorad om någon av mina alleriger kommer med.

Jag har problem med spelare som regeltjafsar med DM för mycket, och det har gott så långt att de spel jag har upplevt för mycket regeltjafsande har blivit smått allergena, Drakar och Demoner är väl ett sånt exempel, egentligen inte stort fel på spelet som sådant, men jag har upplevt dåliga saker med det, därför har jag svårt för det.

Anspråk på realism, alla spel som jag upplever försöker simmulera realism, har jag svårt för,

Spel där spelarna ska vara svaga är jag allergisk emot, mest för att jag väldigt sällan upplevt några positiva spelupplevelser med detta sättet att spela, inte av princip. Om jag skulle uppleva en sådan här spelsession väldigt positivt skulle jag kanske svänga i min allergi.


Hur resonerar ni? Har nostalgi något i bilden att göra? Min ambition är att det inte ska ha det, men nu var det länge sedan jag var riktigt tänd på Staden, Exalted eller Eberron, till exempel.
Nostalgi har en väldigt stor del av vad som uppfattas som favoritspel hos mig, jag har heller inte nått emot att det är så, eftersom favoritspel är summan av olika upplevelser, där tidigare spelupplevelser är en stor del,

upplevelsen när jag läser reglerna och börjar fantisera är en annan.

D&D basic set---- är mitt favoritspel
 

MrG

Swashbuckler
Joined
21 Apr 2005
Messages
2,684
Location
Göteborg
Redigerar genast om, det stod först "Lite hemmabyggen, Baron Münchhaussen, Amber, Castel Falkenstein, trebegrepps imporvisation, friform och systemlöst" men Castel Falkenstien har jag tappat lite, får visserligen se när jag får igång helgkampanjen igen...

Så varför favoriterna:
Hemmabyggen - skulle jag inte byggt annars och det är nog det som jag spelleder mest
Münchaussen - samberättande som bäst för mig, rolig miljö, enkelt att spela var som helst, men håller inte för många timmar i rad
Amber - ofta grunden för hemmabyggena, lätt att få enkelt och strömlinjeformat, och enkelt att anpassa till valfri miljö
CoC - nostalgi, bra kampanjer, skön stämning, BRP sitter någonstans inlärt i ryggmärgen
Trebegreppsimpro - dvs rollspelbarens system för att öva och servera snabba historier, jag har inte tröttnat på det efter dryga tio år, tvingar mig att tänka snabb och utmana mig själv
Friform - för nyfikenheten och exprimentlustan (med brasklappen att jag ser en del Forgespel som i princip friform, men det behöver vi inte diskutera här)
Systemlöst - berättarfrihet för sl och spelare, när samspelet klaffar är det underbart och jag har nog mina bästa spelminnen från systemlösa scenario

Så ska jag puttra ned det så skulle min lista se ut såhär:
Amber för sytemet
Call of Cthulhu för miljön (men kan svänga tillbaka till Castel Falkenstein)
Trebegreppsimpro för berättarglädjen

och Münchaussen för rollspel på krogen

-Gunnar (tycker om variation)
 

solvebring

Superhero
Joined
19 Mar 2004
Messages
13,027
Location
Fellingbro/Arboga
Jag vet inte riktigt. Tror att jag resonerar att reglerna skall vara enkla och lättarbetade. Man skall alltså inte behöva stanna upp under spelkvällen och bläddra en massa i regelböckerna just för att man inte fattar - och efter det få slå 750 tärningslag, räkna av en massa dumma procent, sedan lägga till femton andra grejer etc.
...Den stora nackdelen med Riotminds DoD, man har krånglat till det. En riktigt bra värld har de gjort, verkligen super och grym, men till det borde man valt T20DoD med Grundegenskaper, färdigheter etc. Mycket enklare, en en massa exceptionella karaktärsdrag, situationsslag utifrån dem osv. Usch!
Kunde ha skrivit mycket mer om världen om man sparat några sidor på alla dessa krångliga regler. Och främst magin är överarbetat, mycket överarbetad. Det skall vara "skolvärde, besvärjelsetyp, räckvidd, utförande och effekt". Visst man hade kunnat göra om det till vitner etc. men varför inte bara "värde över vitnerkunskap, besvärjelsetyp, räckvidd, utförande och effekt". Men nu skall jag inte klaga, visst Riotminds DoD tycker jag om, annars skulle jag aldrig vilja skriva för dem, men det var bättre för - regelmässigt sett iaf.

Nå...
Därför rockar BRPsystemet, vilken idiot som helst förstår dess princip.

Detta är varför jag inte gillar Neogames, reglerna tar över för ofta - och de är ofta för övertagande gent emot speltid i vissa situationer. Speciellt alla jävla OB T6-slag. I Neotech är man inte med om en strid, där säger SL typ två ord och slår 50000000 T6 varje runda - ytterst tråkigt. Säger SL fler ord så hinner du ungefär med två strider under en kväll och inte mer (överdriver något). :gremgrin:

Främst världen skall vara innehållsrik, det skall finnas mycket möjligheter, vilket för den mer äkta. Och sedan handlar det bara om att det faller mig i smaken för att jag har riktigt kul när jag spelar. Alltså, spelet skall vara riktigt skoj, och ha fungerande effektiva enkla regler, som gör det nödvändiga och inte mer... Skoj Skoj Skoj, med mer värld än regler, helt klart. :gremgrin:
Därför jag spelar äldre DoD.
 

Johan Granberg

Swordsman
Joined
26 Nov 2000
Messages
757
Location
Umeå
För mig handlar det helt och hållet om spel som jag har funnit är helgjutna och skitbra direkt "ur lådan". Alltså där alla delar samarbetar och skapar en bra spelupplevelse utan att jag behöver ändra ett skit. Jag vill inte ha halvfärdiga produkter när jag köper rollspel, utan förväntar mig att kunna spela spelen som de är skrivna. Det är min definition av ett bra rollspel överhuvudtaget. Jag vill att spelskaparen ska säga åt mig hur hans spel ska spelas (och att varje spel ger mig något nytt i det avseendet), och undviker BRP-kloner med "cool setting" och liknande som inte förändrar någonting utan mest är skrivet som en inspirationsgrej att använda för färg men spela efter min egna grupps standardmodell.

Sammanfattningsvis: Spel som förändrar sättet jag spelar rollspel på, och som inte förväntar sig att jag som spelledare ska sitta och ändra en massa grejer utan är ultimat direkt ur boken.

EDIT: Baron Munchaussen är skitdåligt, förresten. Jag greps av en plötslig önskan att uttrycka hur lamt jag tycker det spelet är.
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
För min del handlar "favorit" väldigt mycket om spelets styrkor, och inte särskilt mycket om dess nackdelar (åtminstone inte de man kan manövrera sig runt). Jag menar; skulle jag recensera Kult eller Chronopia så skulle jag tvingas dra ner betygen på dem båda för att deras regler fungerar så kryckigt ihop med världsbeskrivningen och den stämning som (åtminstone jag) vill ha i de respektive spelen. Men de är ändå två favoritspel, fortfarande efter alla dessa år.

Sedan har man de där geniala spelen som ändrat hela min syn på rollspel och som fortfarande gör vad de gör hundra gånger bättre än de flesta som kommit efteråt. Alltså Munchaussen. I min åsikt är det helt förbluffande att ett så tidigt spel kunde förstå poängen med att rensa bort all simulation från ett samberättarspel. I vanliga fall brukar ju utvecklingen gå långsamt framåt - liksom bilarna blir mer och mer bilar och mindre och mindre kärror, men den utveckling vi sett bland samberättarspel är snarare tvärtom; det började med en Ferrarri Testarossa, och nu flera år efter det så envisas Forgeiter fortfarande med att tillverka bilar genom att gröpa ur trästockar och slå hål i deras botten så att man ska kunna springa framåt med dem som Familjen Flinta. Det är märkligt hur utvecklingen kan gå bakåt på det sättet.

Så spel som Munchaussen blir favoriter nästan i brist på annat. Alltså, jag trodde inte att det skulle bli en sådan stor favorit när jag först hörde talas om det (för det är ju en banal bagatell), men humorn står i sig, trots att jag spelar det alltifrån busshållplatser till uteserveringar. Det är ett sånt där spel som jag jämför alla mina samberättarklur med; "är det någon poäng med de regler jag kommit på, eller hade det varit bättre om vi helt enkelt lirat Munchaussen istället?" Det finns liksom hela tiden i bakhuvudet.

Om jag ska nämna en modern favorit så måste det faktiskt bli det mordgåtespel som Genesis klurat på, och skrivit om här på rollspelsmakande. Det var en riktigt clean och tajt idé, som visade hur man kan ta sällskapsspelsapproachen hos samberättandet i en helt ny riktning. Det är, kort sagt, vad Pookafiktum borde ha varit.

...och det är det spel som jag tänker mest på i nuläget. Det visar helt enkelt vägen. Således är det min stora favorit just nu.
 

Johan K

Gammal & dryg
Joined
22 May 2000
Messages
12,401
Location
Lund
Hur resonerar ni? Har nostalgi något i bilden att göra?
Well, hur resonerar jag egentlgien..
För min del så är det nog lite mest vad som jag gillar. Att man fastnar för ett spel & därför blir det enns favvospel.
Ska ju heller inte sticka under stol med att det finns ett visst nostalgivärde i det hela åxå.. Det kommer iaf inte jag ifrån att det finns med i vad som är enns favvospel.

/ Johan K, som är sådär obcent mätt av våfflor
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
EDIT: Baron Munchaussen är skitdåligt, förresten. Jag greps av en plötslig önskan att uttrycka hur lamt jag tycker det spelet är.
Ägigt. Jag tror aldrig jag sett någon tycka illa om det förut, så nu blir jag nyfiken. Är det något speciellt du ogillar med det? Den otydliga settingen? Det lite töntiga med att man ska rösta fram den som berättat "bäst"? Eller är det några helt andra funktioner som du tycker gör det spelet så lamt?

Själv gillar jag det ju; men jag tänker inte försvara spelet, så det är inte därför jag frågar. Däremot tror jag att jag kan lära mig något av att få se dig brodera ut dina åsikter lite mer; inte minst eftersom vi kommer från två olika håll när det gäller narrativt spelande.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,537
Location
Göteborg
Re: Munchaussen [OT]

Fan vad med OT-inlägg jag gjort på sistone. Skall försöka att hålla mig mer till ämnena i fortsättningen.

Var dock tvungen att kommentera Munchaussen, eftersom jag spelade det för första gången igår. Tokroligt spel. Helt underbart. Även om det känns något löjligt att ta 25 sidor på sig att beskriva ett regelsystem som sedan i sin helhet sammanfattas på en A4. Men jag antar att man inte kan sälja en A4, och resten av boken gav ju en känsla för vilken typ av berättelser man skall berätta.

Jag är också nyfiken på vad man kan ogilla med spelet. (Och ja, röstningen på slutet är något löjlig. Om man spelar för att vinna så blir ju spelet inte lika kul, vilket är dumt.)
 

Johan Granberg

Swordsman
Joined
26 Nov 2000
Messages
757
Location
Umeå
Egentligen är det lite fult av mig att uttrycka mig så hårt om spelet, eftersom jag bara läst det och aldrig faktiskt testat att spela. Det är mycket möjligt att det, precis som många andra system, är mycket roligare och smidigare i spel än i text.

Hursomhelst, det jag ogillar är framförallt att jag inte kan se hur det skulle uppnå den form av intensitet och engagemang jag vill ha ut av rollspel. Själva formen, att man som spelare sitter och försöker bräda varandra med tokroliga skrönor, får mig att svettas när jag försöker sätta mig in i situationen. Jag blir lite irriterad när folk försöker jämföra spelstilen som Munchaussen premierar med tematiskt spel a la GNS i diverse samberättardiskussioner, eftersom de faktiskt har helt olika mål. Munchaussen handlar liksom om att berätta en (eller, flera är det väl egentligen) cool historia tillsammans, vilket får anses vara en ganska bra beskrivning av begreppet "samberättande". De spel jag gillar, som du brukar säga är dåliga samberättarspel, har inte alls det som ändamål, utan strävar efter att genom intensiva konflikter ge spelare en möjlighet att säga något. Konflikterna och "simulerandet" ger mig som spelare en miljö där jag inte behöver känna mig pressad att hitta på coola grejer hela tiden för att impa på de andra, utan kan fokusera på att ta ställning i svåra frågor och hela tiden känna att jag har regler som ser till att de coola sakerna kommer ändå (fallout i Dogs in the Vineyard är ett ypperligt exempel på en sådan mekanik, och egentligen hela konfliktresolutionen i förlängningen).

Problemet med Munchaussen för mig är helt enkelt att det i mina ögon saknar den där intensiteten jag vill ha från ett rollspel, och att det inte ger mig tillräckligt stöd för att jag som spelare skulle kunna känna mig bekväm. Jag har aldrig fattat hur folk faktiskt kan spela det, men har ju sedermera lärt mig att det faktiskt finns många som gör det och har kul. Så det handlar väl i slutändan om vad jag vill göra med mitt rollspelande.

Munchaussen är ett klockrent samberättarspel, men jag har insett att jag faktiskt inte är särskilt förtjust i samberättande :)gremooo:).
 
G

Guest

Guest
Jag har väl antagligen favouritspel för att det kändes löjligt att inte fylla i den rutan, har faktiskt inte den blekaste vad som står i den... jag har egentligen ingen favourit.
Det är väl antagligen av samma anledning samma anledning som att jag aldrig har haft någon idol (som egentligen är ett väldigt Rising-likt (självcentrerat, drar fokus till en själv och ofta men inte alltid allmänt skumt) uttalande (även om han troligen har haft någon idol)).

/Zorbeltuss who might have got an argument here but it uhm yeah there was definately one when i started... i think.
 

MrG

Swashbuckler
Joined
21 Apr 2005
Messages
2,684
Location
Göteborg
Re: Baronens lilla spel

Även om jag personligen är väldigt förtjust i Baron Münchaussen, så har jag sett det krascha spelmässigt. Det håller helt enkelt inte att gamea, utan måste köras med glimt i ögat annars går det sönder. Vilket låter som Bastion problem med det, vill man ha kluriga mekanismer som garanterar resultat är det fel spel, men är man beredd att leka med reglerna inom dess anda så funkar det kanon.

-Gunnar (har sett spelet ofungera en gång)
 

Ackerfors

Alas, your rapids!
Joined
21 Jan 2001
Messages
7,475
"Varför har man ett visst spel som favoritspel?"

Jag har egentligen inget "i-alla-lägen-favoritspel" utan går rätt mycket på nycker och infall. Det finns många spel jag gillar och ännu fler jag har haft roligt när jag spelat och jag vet att det har stått allt möjligt konstigt i min ruta för favoritspel genom åren och många av spelen skulle jag nog fortfarande kunna motivera som favoritspel.

Nostalgi försöker jag att inte påverkas av (om du inte menar Snigels och mitt spel, tihifniss) för även om jag kan gilla spel av nostalgiska skäl (Dungeons and Dragons och Vampire till exempel) så skulle jag nog inte ange det som favoritspel idag. Förr var jag rätt snabb med att göra just så dock. Idag handlar det främst om spel som är intressanta att läsa. Både Polaris och Little Fears, som är de spel jag skrivit nu, är spel som vid genomläsning fått mig att tänka "wow, vad coolt". Och det är kriteriet för mig numer.
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Well, jag tycker det var jättintressant att få ta del av dina åsikter. För några dagar sedan slog det mig hur många narrativa spel det är som har superhjältar eller superkrafter på något annat sätt (såsom Dont rest your head, som är ett skräckspel men som ändå har superkrafter) och i ljuset av vad du just skrivit så tycker jag det är tydligt hur många narrativa spel som använder sin systemmässiga berättelsefrihet till att just hantera "coola" grejer (som simulerande system av tradition har haft problem med). Man kan nog påstå att det är Baron Munchaussen's "fel"; eftersom det på många sätt är att betrakta som ett renodlat superhjältespel.

Jag märker också att jag helt misslyckats med att göra "samberättande" till en värdeneutral term, men det gör mig inte sur utan jag tycker snarare det är intressant. Jag har inte tänkt på saken på det sätt som du redogör för här; men jag kan hålla med om att det ligger mycket i det.

Å så: (Jag förväntar mig inte att göra någon stor diskussion av det här, jag ser bara en chans att förtydliga mig en aning. Det blev dessutom en rätt lång rant, så du kan hoppa över det om du vill) anledningen att jag är kritisk mot Dogs är inte för att jag tycker att spelet är ocoolt eller för att det inte skulle passa för någon sorts mormon-James Bond-historier. Jag diggar syftet med spelet; men ryggar tillbaka inför spelmekaniken som jag anser både är långsam och otymplig (tärningspölar med tärningar av olika storlek är en usel mekanism oavsett spelstil, som jag ser det) samt är spelstrategisk på ett sätt som jag inte kan förstå hur det är tänkt att ge inlevelse (då tänker jag inte bara på utnyttjande av vad jag skulle vilja kalla "buggar" i systemet, såsom det här, utan mer generellt; jag har svårt att tolka valet mellan att syna ett angrepp med antingen 5+4 eller 6+3 i spelvärlden. Det kan spela en stor roll i konfliktresolutionens utgång, men vad betyder det egentligen för rollpersonen och konflikten? Hur är ett sådant val menat att skänka inlevelse?).

Så jag förstår inte riktigt varför man har det här tungrodda och svåradministrativa schabraket med alla sina spelstrategiska element som i mina ögon inte representerar något i handlingen. Varför inte ersätta det med ett system som dels var snabbare och lättare - så att man kunde fokusera på konsekvenserna av konflikten - och som dels lät spelarna ställas inför val som faktiskt representerade valen som rollpersonerna var ställda inför.

Så jag har inget emot settingen i sig, men jag tycker helt enkelt att systemet ligger ivägen för spelare som vill säga något. Istället för att känna kval efter att ha blivit förolämpad så säger systemet "nä, du skall vara glad, för nu får du fallout och experience!" och istället för att koncentrera handlingen på hur jag övertalar en kvinna att fullfölja sina hushållsplikter, så uppmuntras jag till att titta på tärningspölar och addera fram summor som blir precis tillräckligt höga för att inte kunna reverseras.

Det är därför jag tycker det är ett dåligt samberättarspel. Om spelarna får något sagt så är det i så fall pga settingen, för systemet ligger bara ivägen för en. Reglerna simulerar utgångar, och det på en extrem metanivå som dessutom tar enormt mycket tid att administrera.
 

Johan Granberg

Swordsman
Joined
26 Nov 2000
Messages
757
Location
Umeå
Hmm.. jag håller inte med, men vill av förståeliga skäl inte att det här ska förvandlas till någon längre diskussion. Det enda jag kan säga är att enligt min erfarenhet så är det precis tvärtemot vad du säger, intensiteten i berättelsen kommer direkt ur konfliktresolutionen. Man behöver aldrig oroa sig för att den inte skall uppstå, eftersom reglerna garanterar den.

I ett spel som Munchaussen har jag inga som helst garantier för någonting egentligen, och det oroar mig.
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
I ett spel som Munchaussen har jag inga som helst garantier för någonting egentligen, och det oroar mig.
Det kan jag helhjärtat hålla med om. (Jag gillar det visserligen, men jag har full förståelse för hur man kan resonera annorlunda)

Well, jag tackar dig för dina åsikter iaf. Jag vet att du ofta hamnar i försvarsställning på forumet, så jag förstår om du inte vill motivera dig tydligare för att eventuellt övertyga mig om hur man egentligen gör tärningsexerciserna i DitV till intensiva bärare av berättelsen. I vilket fall som helst så hoppas jag på mer kritik från ditt håll mot Munchaussen-delen av de narrativa spelen, för sånt anser jag (som gillar den delen) är enormt givande. Det är en sorts ögonöppnare, där man ser hur ens idéer tolkas av personer från en helt annan angreppsvinkel än en själv. Så... var alltså inte rädd för att ställa mig i en försvarsställning. Jag vill ha kritik. Det är så jag utvecklas.

EDIT: Vet du (eller någon annan) förresten om en spelrapport från DitV som tar upp tärningsslagen och systemadministrationen och som samtidigt är någorlunda engagerande och inlevelsefull? Jag har aldrig läst en sådan någon gång, och ser det som ett dåligt betyg för spelet i fråga; men kanske är det bara jag som letat dåligt.

/Rising
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,186
Location
Rissne
Jag är själv oerhört kräsen, så jag tar bara med sådana som jag tycker verkar riktigt häftiga och gedigna koncept, och som är roliga att spela, etc. Kort sagt, spel jag anser har allt (iaf när de spelas kring mitt bord - ofta innebär det att världen t.ex är skoj (hellboy) men reglerna mindre bra).

Regelsystem skiter jag fullständigt i, eftersom det ändå inte finns några riktigt bra regelsystem därute. Alla måste de byggas om för att passa mig. Jag utgår istället från spelvärldarna - deras unikhet, "coolhet", etc.

Visst kan det vara kul att köra Mutant Chronicles, men jag skulle inte lista det bland mina favvospel... Däremot spel som Nobilis, Mechanical Dream, mitt eget Scriptura, Hellboy... Det är spel där jag älskar världen, både känslomässigt och intellektuellt.

Nostalgi låter jag definitivt inte påverka. Nostalgi är, som jag uttryckte det tidigare idag, tanken att det som var dåligt då, är bra nu... Som Mutant Chronicles. Det spelar jag pga nostalgi, men det är fan inget bra spel.
 
Top