Feelgood: Ett riktigt maffigt rollspelsminne

Ram

Skev
Joined
11 May 2004
Messages
5,570
Location
Slätta
Nu när det blev vinter igen helt plötsligt så kan det vara mysigt med lite minnen från förr. Dela med er av något av era maffiga minnen ur rollspelsminnesgodispåsen. Stort som smått.
 

Christoffer

It's all pig.
Joined
18 Mar 2008
Messages
4,298
Location
Umeå
Eftersom Rickard nämnde Mountain Witch här för ett tag sen så tänkte jag på ett fint minne från det. Kort förklaring är att det är ett spel där ett antal ronin fått i uppdrag att döda bergshäxan, spelet inleds vid foten av fuji och sen följer ett antal möten med innevånare och svårigheter upp för berget där relationerna mellan spelarnas karaktärer fördjupas och vi allt mer får reda på vilka de är och varför de är här på riktigt. Varje spelare drar vid första spelmötet ett kort, detta är deras mörka hemlighet. Det är spelarens ansvar sen att avslöja detta mer och mer under spelets gång och inte ens spelledaren vet riktigt vem som har vilken hemlighet. Vidare har spelet en mekanism av tillit som blev oerhört populär, vilket i princip innebär att alla hinder oavsett hur svårt är relativt lätta att bekämpa bara alla ronins hjälps åt och litar på varandra, men tilliten är också den bonus som kan användas när du förråder någon och agerar mot dem. Att lita på någon gör er tillsammans starka, men gör dig, gentemot den du litar på, svagare.

Så minnet då: Tredje spelmötet, de har tagit sig upp till bergshäxans fort, och det är full blown Reservoir Dogs-stämning i fortet, i korridorerna utanför rummet där bergshäxan sitter flödar blodet, ronin möter ronin, svärd som huggs genom magar, huvuden faller när folks mörka hemligheter visar sig vara att vara dör för att ta ut hämnd eller för att sno bergshäxans skatter. Som jag minns det så hade en ronin har tagit en annan till fånga och denne sitter nu på knä på golvet framför tronen där bergshäxan sitter. Spelaren berättar hur hans karaktär stiger fram mot bergshäxan, bugar och säger "Jag lovade dig en ronin att offra, du får mig, låt honom gå fri". Han släpper sitt svärd och går fram och ställer sig på knä framför häxan och framför den andra spelarens karaktär. Mörka hemligheten "unholy pact" var nu helt ute i det fria och jag minns fan inte vad som hände sen, jag minns bara just det där och hur det inte rådda någon tvivel att även en smutsig ronin kan agera med lika mycket heder som en samuraj.
 

Franz

Nin geed gali jirey geed loo ma galo
Joined
4 Dec 2010
Messages
6,910
Jag tror att mitt bästa spelminne är från MERP när jag spelade en dvärg vid namn Godin. Han var lite av en horader som samlade på sig allehanda saker i sin stora säck. I ett äventyr utforskade rollpersonerna ett grottsytem och stötte på en ilsken björn. En stark björn var det, vilket kombinerat med ett antal olycksaliga tärningsslag gjorde att spelgruppen skadades rejält. Godins båda ben och vänsterarm knäcktes och han låg på marken nästan helt utslagen. De andra rollpersonerna var svårt sårade och tvingades fly då det var dödsdömt att fortsätta slåss. Där ligger Godin på marken, för skadad att kunna fly och för skadad för att svinga sitt vapen. Med sin vänsterarm letar han i panik igenom säcken efter något, vad som helst, som skulle kunna vara till nytta. Han får tag i en speldosa från Fylke som han liksom av ren instinkt börjar veva på. Musiken verkar lugna björnen och den sätter sig ner och lyssnar snällt. Här får jag slå fysikslag för att se om den nästan utslagna dvärgen orkar spela på dosan i timme ut och timme in. När ett fysikslag misslyckas avbryts musiken, björnen blir rasande och slår till Godin, vilket ger ytterligare minus på nästa fysikslag. Det var en riktigt spännande situation och på håret att Godin överlevde, men efter några riktigt intensiva timmar anlände hjälp till den stackars dvärgen :LOL:
 

EvilSpook

Tämligen dålig överlag.
Joined
15 Oct 2008
Messages
2,120
Location
Off grid
Spelledde ett Mutant -84 äventyr på konvent för några år sedan. Det gick ut på att ta sig ner i Musköbasen som beboddes av grävlingar för att fånga en cyborg. Gruppen utgjordes av en av spelarna i mitt ordinarie gäng och ytterligare några barn/ungdomar. Han spelade en mutant med teleportation.

I det mest kritiska skedet under äventyret har det utlöst larmet i basen och det är strider och allmänt kaos. Under tumultet försöker grävlingarnas hövding och livvakt fly med en flygbil ut genom basens huvudtunnel.

Den kvicktänkta mutanten telporterade sig snabbt in i baksätet på flygbilen. Han drar ur sprintarna ur sina handgranater och ska precis teleportera sig ut igen. Slaget misslyckas dock och det slumpar sig så att han blir medvetslös som följd av misslyckandet (japp mutationen är skriven så).

Flygbilen, hövdingen och mutanten försvinner i en gigantisk explosion och rökmoln i tunneln. Jag och spelaren tittar förtjust på varandra och gruppens fem andra spelare sitter bara och gapar och funderar på vad som just hände. Obetalbart!

//EvilSpook
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
18,536
Så där var vi på Afrikas västkust jag och en ung Lasombra jag har rekryterat som muskler. Det är lite sådär att ha med sig en medlem av en så ökänd klan, den unga damen är dessutom från arbetarklassen!, men vi behöver alla lite potence på vår sida då och då. I alla fall, jag var på väg till Afghanistan för att där etablera mig själv som furste över Kabul, första anglo-afghanska kriget pågick så det var dags att be Sabbaten lämna landet tillsammans med sina ryska landsmän. Vi hade mellanlandat efter att besättningen på skeppet vi reste med hade blivit nervösa (fega luspudlar! Det var starka virke i sjömännen på min tid. Lite blodlösa kroppar är väll inget att gnälla över) och behövde bytas ut. Men mellanlandning gav mig möjligheten att arbeta på ett viktigt sidoprojekt! För att kunna ta över som furste behövde jag stödet från en mäktig allierad från min hemstad London, Gideon! Gideon var en mäktig Toreador av förfinade smaker, extrem förmåga och djup dekadens. Mina chanser utan honom var som en snöbolls i helvetet! Men Gideon var inte intresserad av att lämna Londons vackra salonger för att leka fältherre i Afghanistan, så jag behövde locka honom. Jag utmanade Gideon, ett gentlemanligt vad, om vem som kunde ha den mest dekadenta resan till Afghanistan. Så medan jag och min skuggiga vapenbärare tog ett skepp reste Gideon över land. Med Paris och Konstantinopel på hans resväg behövde jag verkligen hitta dekadens! Så jag började med att gifta mig med en av de lokala besläktade, en så kallad Nagaloper, och vi lekte lite med förmågan att forma kött. Med den sexuella delen av dekadensen avklarad gick jag över till min samma passion, våldet!

Den här delen av den mörka kontinenten hade hamnskiftare som blev som de stora katterna! Så jag laddade mitt elefantgevär med silver, köpte ett silversvärd till min lasombra och gav mig ur på jakt efter ett av monstren! De lokala besläktade varnade mig men det är sådant man kan vänta sig från vidskepliga utlänningar. Vi vandrade runt några nätter men vi hittade inte ett enda av monstren! Lokalbefolkningen sade att de jagade besläktade men tydligen måste de ha blivit skrämda av våra moderna vapen och vårt uppenbara mod. Så vi bestämde oss för att locka fram dem. Tydligen ligger de med lejonen och geparderna med vilka de avlar ungar! Så vi började skjuta så många av de stora katterna vi kunde komma över och kastade dem i en enorm hög som vi tände eld på. Doften av deras döda släktingar borde locka fram monstren tänkte vi! Hur rätt vi hade!

Plötsligt, ut ur mörkret, rusade en varelse som var hälften människa och hälften gepard fram! Jag sköt den med bössan men varelsen dog inte så mycket som den nära på klöv mig på mitten! Jag ramlade omkull, ganska ovärdigt, men här rusade min assistent fram och fäktades med monstret. Jag låg där med ryggraden som det enda som höll ihop min kropp och laddade lugnt om mitt gevär. Jag siktade och när monstret precis skulle till att döda min unga vän sköt jag det heroiskt i bakhuvudet. Det dödad den inte men silversvärder i hjärtat på den sekunden efter gjorde det.

Jag läkte mina skador med hjälp av blodet jag tömde ur några lokala tjuvjägare medan min kollega flodde resterna av monstret. Med en exotisk fru och ett monsterskinn i bagaget reste vi vidare mot min nya domän.
 

Cybot

Mest spelbar
Joined
19 Oct 2001
Messages
4,739
Location
Helsingborg
Från samma kampanj så spelar jag Gideon.
Gideons "moment of glory" är inte hans färd till Afghanistan. Även om Gideon charmar en Lasombraprinsessa i Lissabon med både politisk allians och löften om evig kärlek och därmed övertrumfar de småaktiga och patetiska synderna som Watts (God45) begår. Nej, Gideons gyllende ögonblick kommer senare.

Efter en strapatsrik färd (gjord mer strapatsrik av att Gideon var Path of Cathari-vampyr*) över passen från Indien till Afghanistan upptäcker gruppen att landet absolut inte är "ripe for conquest" som vi lovats, utan är ganska hårt dominerat av rivaliserande klaner av hamnbytare (Were-tigers/Khans i det här fallet).
Om Gideon inte kan vara kung, så kan han vara en rebell och krigsherre. Det tar inte lång tid för Gideon att både övertyga Krigsherren av Kabuls största rival (jag tror att det var någon av Krigsherrens kusiner) att tiden är mogen för att ta makten, att övertyga de (svaga) lokala vampyrerna om det samma, att charma sig in i palatset och råna Krigsherrens skattkammare så att han inte har något guld att betala sina legosoldater med och sedan i ljuset från fladdrande facklor piska Kabuls befolkning till en mobb som törstade efter alla tyranners blod.
Det var ett glorious blodbad där absolut ingen vann, blodet rann i floder längs stadens gator och alla ledare för de involverade parterna dog.
Watts var superarg. Det här var en night of rage på en nivå där Rajan av Indien kände sig tvungen att skicka britiska styrkor för att slå ner våldsmakarna, och Watts plan att bli Kungen av Kabul var absolut i spillror (till den graden att Watts efteråt blev tvungen att fly till Australien). Men Gideon var nöjd, för en vampyr på Path of Cathari så var resan en legendarisk framgång.

Den enda smolken i bägaren var att Watts vann den följande Backstabbing uppgörelsen där alla förrådde alla. Genom att dominate-a Lasombravampyren i gruppen (som var ett close combat monster) lyckas han få Gideon i Torpor, påla honom och begrava honom i en grund grav i Afghanistans karga kullar.

*Och därmed använde sina brutalt höga sociala förmågor, och lite Presence, för att korrumpera gruppens mänskliga anhängare/tjänare/guider med alla världens frestelser, inklusive ett närmaste konstant flöde av opium. Karavanen lämnade efter sig många iskalla lik i Khyberpasset.
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
18,536
The night of rage var DÅLIG. Så gatorna är först röda och sedan svarta med blod. Folket dödar sina egna religösa ledare för att vissa av dem har hjärntvättats till att vara lönnmördade som vi använde för att försöka döda weretigersen. Det är alla mot alla, tigrar äter folk öppet och Gideon bara mår som en prins! Vår Lasombra är ute på gatorna mördandes weretigers och försöker skydda dödliga hon bryr sig om. Min fru är super petty och hjälper inte till (jag skyller detta på Gideon men jag har inga bevis. Det är absolut inte pågrund av att jag ligger med mina unga manliga ghuler som en del av deras utbildning). Så vad gör en stackars Malkavian voice of reason?

Jag plockade upp mitt gevär, klättrade osynlig upp på ett hustak och sedan sköt jag folk som såg ut som hemliga tigrar i ett försök att lugna ner dem! Jag sköt folk tills solen gick upp och jag var tvungen att gömma mig i en källare! Trots det lugnade sig inte folk! Jag förstår mig inte på de här afghanerna!

Jag VALDE att åka till Australien by the way, jag var trött på asien och behövde nya horisonter! Att det inte fanns någon infrastruktur kvar att ta över hade INGENTING med något att göra. Och jag var inte alls rädd för min sire!
 

Cybot

Mest spelbar
Joined
19 Oct 2001
Messages
4,739
Location
Helsingborg
Så jag behöver nog inte säga att det här var en kampanj där både jag och God45 medvetet spelade karaktärer som var bland de absolut värsta, och mest Viktorianska, personerna vi kunde tänka oss.
Men rivaliteten mellan våra två diametralt olika och extremt småaktiga karaktärer var absolut fantastisk.
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
18,536
Så jag behöver nog inte säga att det här var en kampanj där både jag och God45 medvetet spelade karaktärer som var bland de absolut värsta, och mest Viktorianska, personerna vi kunde tänka oss.
Men rivaliteten mellan våra två diametralt olika och extremt småaktiga karaktärer var absolut fantastisk.
Ja, vi var riktiga monster! Vilket blev bättre av att Lasombran (och Tremeren som var med i början av kampanjen) var vampyrer som genuint brydde sig om humanity och var ganska moraliska.

Men jag tror att Sabbaten lätt var snällare än vi var :p
 

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,323
Location
Helsingborg
Vi gjorde nyligen karaktärer till Mutiné inför kampanjen Undergångens arvtagare och spelarna hittade koncept bland reglerna och blev skittaggade att vilja spela dem. Det märktes också genom att de spenderade mycket tid i Discord för diskussion och planering.
 
  • Like
Reactions: Ram

DeBracy

Eventuellt helt fantastisk
Joined
21 May 2003
Messages
5,857
Spelaren berättar hur hans karaktär stiger fram mot bergshäxan, bugar och säger "Jag lovade dig en ronin att offra, du får mig, låt honom gå fri". Han släpper sitt svärd och går fram och ställer sig på knä framför häxan och framför den andra spelarens karaktär. Mörka hemligheten "unholy pact" var nu helt ute i det fria och jag minns fan inte vad som hände sen ...
Han fick/avkrävde ett löfte om att denna andra ronin skulle ta hand om hans familj! Eventuellt var det innan han överlämnade sig. Det var awesome i vilket fall!
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
18,536
Så vi slåss mot enorma spindlar i en murken spiraltrappa i ett torn i ett övergivet slott på en ö mitt ute i havet. Gruppen har gått igenom elddopet som är en djungel fylld med goblins och bara… Bara en absolut fuckload av äventyrare, hanlangare och bärare har dött som djur. Överlevare (vi räknar inte trollkarlen som jag gjorde odöd) från början av kampanjen är jag prästen Severius Blot, som började väldigt rättrogen och som nu är en absolut kättare, och Horst som är den hårdaste jävla tjuv/krigaren i multiversum spelad av Cybot. Så jag ramlar genom ett trappsteg och hänger knappt fast för jag håller mig fast bara med vänstra handen. På min högra hand har jag en lönnmördare ring. Det är handen man måste lyfta mig i om jag ska överleva. En lönnmördare ring har en chans att döda vemän som tar min hand.

Horst rusar fram, rycker upp mig, och överlever lönnmördareringen! Han tvekade inte ens. Absolut hjälte. Horst överlever resten av kampanjen, den enda som gör det.
 

Cybot

Mest spelbar
Joined
19 Oct 2001
Messages
4,739
Location
Helsingborg
Horst rusar fram, rycker upp mig, och överlever lönnmördareringen! Han tvekade inte ens. Absolut hjälte. Horst överlever resten av kampanjen, den enda som gör det.
För dig var dagen Horst räddade dig den viktigaste dagen i ditt liv. För Horst var det Torsdag.

Vid det laget så hade Horst kastat sig i en flod med bara en kniv för att slåss med en jätteorm, slagits mot en blå drake (där en av spelarna grundligt övertygade spelledaren att aldrig mer dela ut pilar med save or die gift), överlevt en jungel fylld med mer save or die monster än det finns pensionärer på Ullared...så att dra upp Severius Blot trotts hans ring var bara en i mängden.

Jag minns mer kampen på toppen av Goblinernas tempelpyramid. Vi hade raidat en bit ner i templet (och vänt tillbaka när vi upptäckte den mest "Det här är en massiv fälla" dörren i historien av uppenbara domedagsfällor).
Trappan in i templet är blockerat med en tung stenplatta, men vi kan höra goblinerna ovanför (och det är sjukt många av dem). Men Horst kommer på en plan. Goblinerna har lånat sin religion från orcherna och deras mörka gudar, och Horst kan tala orchiska. Våran fighter är en sköldpaddsman, en art som goblinerna aldrig sett förut och vi har två magiker med oss som kan Enlarge Person och Illusionsmagi. Vi sminkar sköldpaddsmanen att se monstruös och demonisk ut och sedan kastar en av magikerna enlarge person på honom. Sköldpaddsmannen lyfter stenplattan som blockerar tempeldörren medans den andra magikern kastar Illusory voice och projicerar och förstärker Horsts röst medans Horst skriker ut förbannelser på orciska och lovar evigt lidande. Vi lyckas övertyga goblinerna att det är en av deras demongudar som har kommit för att straffa dem och köper oss ett par turns medans de flyr ner för tempeltrapporna så att Horst, sköldpaddsmannen och våra magiker kan hantera fiendens spellcasters, en av goblinhövdingarna och två stycken rustade albino jätteapor som fungerar som översteprästens livvakter. Vi lyckas göra slut på fienderna på toppen av pyramiden och sedan välter vi tempelpelarna och börjar rulla dem ner för tempeltrapporna (där de krossar en mängd gobliner) för att köpa oss tid. Goblinernas allierade (mörkeralver och Bullywugs) börjar dock närma sig, så i desperation så kommer vi överrens om att försöka glida ner för den enda sidan av pyramiden som inte har en trappa. Mirakulöst lyckas folk med sina dexterity slag den här gången (det har varit ett återkommande problem att folk drunknar i gyttja för att ingen förutom Horst har särskilt bra saves i den statten) och vi lyckas exfiltrera oss från Goblinstaden.
 
Top