Allra värst är det ju när man försöker improvisera äventyr. Hjärnan slår liksom bakut direkt när man helt plötsligt måste vara kreativ också!
Exempel:
"Vid baronessans högra sida står de, lönnmördarna! Hon presenterar dem; Ni har visst redan 'träffat' mina vänner -eh- Spånken och Finkel?"
Spelarna började förstås garva hysteriskt och undra om jag inte behövde en drink...
"Ni ser alvgamlingen, han är alldeles vithårig och rynkig och har ett långt, lockigt skägg"
"En alv med skägg?"
"Eh.. brösthår, menar jag"
eller:
"Erm, vilket parti stadsministern företräder? Eh, socialmoderaterna."
eller:
"Gargoff sliter av dig kläderna i en enda rörelse och tar av sig höftskynket..."
"-Men... Gargoff är väl en jätte?"
"Jupp, han är stark nog att göra det utan problem"
"-Jo jo, men jag kan väl inte våldtas av en jätte, va?"
"Ehhh... Jahaaa, du menar så... errhhmmmm... jorå, han är inte särskilt välutrustad, och lubricerar med kåda"
(Det var viktigt för kampanjen att spelaren blev gravid, jag trodde Gargoff var ett troll)
Tja, jag tänker inte radda upp alla gånger jag improviserat kartor, och spelarna upptäckt att fiendens bas bestod av fyra salar med utrustning, en hangar, och ett komplex med fyrkantiga rum utan innehåll och långa, tråkiga korridorer. Spelarna brukar protestera när de mött mer än trettio soldater, fastän ingen av dem har någonstans att sova om nätterna och inte har något att äta...
/Rising