Mekanurg
I'd rather be different than indifferent.
Kunskapskanalen är en ständig källa till intellektuella och intelligenta överraskningar. I förrgår visade kanalen en tysk dokumentär om den första tevestationen i Berlin, som drevs 1935-44. Diverse bandade inslag hade hittats i ett DDR-arkiv och restaurerats. Teve var ingen massföreteelse i tredje Riket; det fanns en sändare och som mest ca 10.000 mottagare i Berlin med omnejd. Verksamheten drevs av postverket (!) som ordnade tevestugor, där vanligt folk kunde titta kollektivt på teveutsändningarna. Några gamlingar som var med i arbetet dåförtiden intervjuades och gav en intressant inblick.
Statsledningen var ointresserad av detta nya medium, vilket gjorde att tevemakarna fick tämligen fria händer så länge de inte ifrågasatte den rådande diktaturen. Hitler och andra högdjur framträdde överhuvudtaget inte, utan det var bara andraplanspolitiker som lät sig intervjuas. För det mesta blev det löjligt, som när en salongberusad dr Ley (chef för riksarbetsfronten) utfrågades av en servil reporter.
Mycket av sändningstiden (ca 2 timmar per dag) ägnades åt sport och varietéunderhållning, eftersom detta var populärt hos tittarna. Sedan var det en hel del husmorsprogram med matlagningstips osv, särskilt efter krigsutbrottet.
Vissa inslag var motbjudande tidstypiska, som nazistpropagerande bondkomiker och trubadurer. Man fick (som "nutiding" uppvuxen i teveåldern) en stark närvarokänsla vid rapporterna från Il Duces statsbesök eller partidagen i Nürnberg. Sättet att göra program (till skillnad från det faktiska innehållet) påminde mycket om vad jag minns från svartvit teve på 1960-talet; stationära kameror, långa panoreringar, pladdriga speakers, studiofilmad underhållning och teater, jättelika OB-bussar parkerade vid viktiga evenemang. De tyska pionjärerna fattade snabbt vad som gjorde sig bra i det nya mediet och deras teknik var avancerad för sin tid.
En av tevegubbarna berättade att strax efter krigsutbrottet tänkte tevegänget ut en strategi för att göra sig oumbärliga i Berlin och därmed slippa bli inkallade till militären: man producerade direktsänd underhållning för soldatsjukhusen i Berlin-trakten. Mycket sång och lättklädda kabarédansöser, samt hurtiga program om framgångsrik rehabilitering av krigsskadade.
1944 lades tevestationen ner för gott eftersom det inte gick att bedriva verksamheten i samband med de omfattande allierade bombningarna av Berlin med omnejd.
Ett intressant tidsdokument som belyste en för mig okänd företeelse. Jag hade trott att ambitiös teveverksamhet startade först efter 1945.
Relevant för historiska och pseudohistoriska kampnjer i 1930-talsmiljö.
Statsledningen var ointresserad av detta nya medium, vilket gjorde att tevemakarna fick tämligen fria händer så länge de inte ifrågasatte den rådande diktaturen. Hitler och andra högdjur framträdde överhuvudtaget inte, utan det var bara andraplanspolitiker som lät sig intervjuas. För det mesta blev det löjligt, som när en salongberusad dr Ley (chef för riksarbetsfronten) utfrågades av en servil reporter.
Mycket av sändningstiden (ca 2 timmar per dag) ägnades åt sport och varietéunderhållning, eftersom detta var populärt hos tittarna. Sedan var det en hel del husmorsprogram med matlagningstips osv, särskilt efter krigsutbrottet.
Vissa inslag var motbjudande tidstypiska, som nazistpropagerande bondkomiker och trubadurer. Man fick (som "nutiding" uppvuxen i teveåldern) en stark närvarokänsla vid rapporterna från Il Duces statsbesök eller partidagen i Nürnberg. Sättet att göra program (till skillnad från det faktiska innehållet) påminde mycket om vad jag minns från svartvit teve på 1960-talet; stationära kameror, långa panoreringar, pladdriga speakers, studiofilmad underhållning och teater, jättelika OB-bussar parkerade vid viktiga evenemang. De tyska pionjärerna fattade snabbt vad som gjorde sig bra i det nya mediet och deras teknik var avancerad för sin tid.
En av tevegubbarna berättade att strax efter krigsutbrottet tänkte tevegänget ut en strategi för att göra sig oumbärliga i Berlin och därmed slippa bli inkallade till militären: man producerade direktsänd underhållning för soldatsjukhusen i Berlin-trakten. Mycket sång och lättklädda kabarédansöser, samt hurtiga program om framgångsrik rehabilitering av krigsskadade.
1944 lades tevestationen ner för gott eftersom det inte gick att bedriva verksamheten i samband med de omfattande allierade bombningarna av Berlin med omnejd.
Ett intressant tidsdokument som belyste en för mig okänd företeelse. Jag hade trott att ambitiös teveverksamhet startade först efter 1945.
Relevant för historiska och pseudohistoriska kampnjer i 1930-talsmiljö.
).
