När jag såg Fight Club på ettan igår fick jag en uppenbarelse! Tänk om man skulle kunna göra någonting liknande i ett skräckäventyr. Tänk att låta två rollpersoner vara riktiga människor och de övriga vara deras mer sjuka sidor. Eller att låta någon rollperson ha ett hemligt liv när han tror att han sover. Någon som har erfarenhet av något liknande och kan ge tips om hur man bäst genomför det?
Nekromanti Fight Club!
- Thread starter walium
- Start date
Man Mountainman
Storsvagåret
Rollspelet Wraith (White Wolf) har en intressant företeelse: förutom att varje spelare har sin egen rollperson, så får man även spela en annan spelares *skugga*. En skugga i Wraith är en sorts kakodemon, en liten djävel som sitter på ens axel och försöker övertala en att göra dumheter (man har en ängel också, men den är det ingen som spelar). Det är en personifiering av alla ens brister, dåliga sidor och självdestruktiva tendenser. Dess jobb är att driva spelaren till självförintelse.
Rising
Vila i frid
Det beror på vad du menar. Att en spelare skall gestalta en rollperson som inte "finns" tror jag kan ställa till med en massa problem. Som spelledare måste man nog rälsa ett sådant äventyr hårt för att det inte skall uppstå otrovärdigheter. (Som att rollpersonen som inte finns varnar den riktiga rollpersonen för faror som den riktiga rollpersonen inte kan känna till, osv)
Nej, då skulle jag hellre låta en spelare få gestalta den riktiga personen och använda en slp som dennes hjärnspöke. Sedan kan rollpersonen få begripa att han och spelledarpersonen egentligen är samma person. Dock ogillar jag hallisar som delas av fler än en rollperson. Då är det ju ett väsen som förändrat verkligheten för alla närvarande, inte en enskild individs vanföreställning.
Så det har jag inte provat. Något som jag däremot har provat som påminner lite om det här, det är när en rollperson har skev självbild och tror en massa om sig själv som inte stämmer. Alltså lite som Bruce Willis i "sjätte sinnet". I proväventyren till Mytomnesia var det fullt av sådant. Där blev en persons vanföreställning verklighet för de andra, så där fungerade sån't lysande.
En gång var äventyrarna på jakt efter en vansinnig pyroman som lamslog ett samhälle. Pyromanen var en enarmad man, men det var också allt man visste om honom. Nå, en av rollpersonerna tar genom hela äventyret och fumlar och misslyckas med det mesta. Först anser han sig bara ha haft otur med tärningarna (slagen slog jag dolt) och vara allmänt klumpig, men sedan börjar ett mönster uppstå. Han tappar flaskor, trycker fel på telefonknappar om och om igen, misslyckas med handlingar där fingerfärdighet krävs osv. Dessutom är det lite mystiskt, han tar med sig saker men visar sig ha glömt dessa så fort han skall använda dem. Han går till exempel med bilnycklarna i handen hela vägen till bilen, men när han skall låsa upp så är nycklarna borta. De ligger kvar på stället de låg innan han tog dem med sig. Ingen fattar vad det är med honom, men man antar att han lider av vanföreställningar, är glömsk, klumpig och helt väck i största allmänhet.
Till slut får spelaren iaf en snilleblixt och greppar en pistol från ett bord och skjuter sin kompis i huvudet. Alla skriker "waaah! Vad gör du?" men till allas förvåning så lever kompisen fortfarande. Har skottet missat? Någon tittar bakom killen och letar efter ett skotthål i väggen.
Då säger spelaren "Nej, bry er inte om det där. Nu kollar jag verkligen noga, verkligen, verkligen noga... Har jag verkligen pistolen i min hand?"
Jag förstår att han har fattat poängen. "Nej, du har ingenting i handen längre. Pistolen ligger kvar på bordet."
Han instruerar kompisen att undersöka pistolen. "Har jag avfyrat en patron överhuvudtaget?"
Kompisen kollar pistolen, skakar sedan på huvudet förvånat.
"Nu tittar jag på min hand igen" säger killen.
"Vilken hand? Hela armen är borta" säger jag, "Du har inte längre en uniform på dig, utan en smutsig flanellskjorta och nötta jeans. Du är ruffsig i håret och har en kliande skäggstubb" och då fattar alla att de bara levt i pyromanens sjuka fantasi, en lek där han pga sitt dåliga samvete försökt fånga sig själv med hjälp av en påhittad polis. Då han förlorat höger arm kunde han inte på ett övertygande sätt föreställa sig själv utföra handlingar med högerhanden. Han kunde lura sig själv och andra i korta stunder, men någon egentlig effekt hade det inte. Nu faller alltså pyromanens lögn samman runt honom och den chocken får de andra rollpersonerna att låsa sig allt starkare i sina egna mardrömmar. Då började äventyret på allvar...
Nå, som vanligt så ser Mytomnesia-exemplena helt rubbade ut för utomstående, men jag hoppas det kunde ge lite inspiration iaf.
/Riz
Nej, då skulle jag hellre låta en spelare få gestalta den riktiga personen och använda en slp som dennes hjärnspöke. Sedan kan rollpersonen få begripa att han och spelledarpersonen egentligen är samma person. Dock ogillar jag hallisar som delas av fler än en rollperson. Då är det ju ett väsen som förändrat verkligheten för alla närvarande, inte en enskild individs vanföreställning.
Så det har jag inte provat. Något som jag däremot har provat som påminner lite om det här, det är när en rollperson har skev självbild och tror en massa om sig själv som inte stämmer. Alltså lite som Bruce Willis i "sjätte sinnet". I proväventyren till Mytomnesia var det fullt av sådant. Där blev en persons vanföreställning verklighet för de andra, så där fungerade sån't lysande.
En gång var äventyrarna på jakt efter en vansinnig pyroman som lamslog ett samhälle. Pyromanen var en enarmad man, men det var också allt man visste om honom. Nå, en av rollpersonerna tar genom hela äventyret och fumlar och misslyckas med det mesta. Först anser han sig bara ha haft otur med tärningarna (slagen slog jag dolt) och vara allmänt klumpig, men sedan börjar ett mönster uppstå. Han tappar flaskor, trycker fel på telefonknappar om och om igen, misslyckas med handlingar där fingerfärdighet krävs osv. Dessutom är det lite mystiskt, han tar med sig saker men visar sig ha glömt dessa så fort han skall använda dem. Han går till exempel med bilnycklarna i handen hela vägen till bilen, men när han skall låsa upp så är nycklarna borta. De ligger kvar på stället de låg innan han tog dem med sig. Ingen fattar vad det är med honom, men man antar att han lider av vanföreställningar, är glömsk, klumpig och helt väck i största allmänhet.
Till slut får spelaren iaf en snilleblixt och greppar en pistol från ett bord och skjuter sin kompis i huvudet. Alla skriker "waaah! Vad gör du?" men till allas förvåning så lever kompisen fortfarande. Har skottet missat? Någon tittar bakom killen och letar efter ett skotthål i väggen.
Då säger spelaren "Nej, bry er inte om det där. Nu kollar jag verkligen noga, verkligen, verkligen noga... Har jag verkligen pistolen i min hand?"
Jag förstår att han har fattat poängen. "Nej, du har ingenting i handen längre. Pistolen ligger kvar på bordet."
Han instruerar kompisen att undersöka pistolen. "Har jag avfyrat en patron överhuvudtaget?"
Kompisen kollar pistolen, skakar sedan på huvudet förvånat.
"Nu tittar jag på min hand igen" säger killen.
"Vilken hand? Hela armen är borta" säger jag, "Du har inte längre en uniform på dig, utan en smutsig flanellskjorta och nötta jeans. Du är ruffsig i håret och har en kliande skäggstubb" och då fattar alla att de bara levt i pyromanens sjuka fantasi, en lek där han pga sitt dåliga samvete försökt fånga sig själv med hjälp av en påhittad polis. Då han förlorat höger arm kunde han inte på ett övertygande sätt föreställa sig själv utföra handlingar med högerhanden. Han kunde lura sig själv och andra i korta stunder, men någon egentlig effekt hade det inte. Nu faller alltså pyromanens lögn samman runt honom och den chocken får de andra rollpersonerna att låsa sig allt starkare i sina egna mardrömmar. Då började äventyret på allvar...
Nå, som vanligt så ser Mytomnesia-exemplena helt rubbade ut för utomstående, men jag hoppas det kunde ge lite inspiration iaf.
/Riz
Rising
Vila i frid
"Hört talas om folie á deux?"
Var det hon som sjöng "rien de rien"? Nej, just det ja, Edith Piaf hette hon...
*fnissar belåtet åt den usla vitsen*
Äh, okej, berätta; vad är folie à deux? Min franskautbildning säger mig att det är tvåpack aluminiumfolie, men jag gissar att det är inkorrekt?
/Rising
Var det hon som sjöng "rien de rien"? Nej, just det ja, Edith Piaf hette hon...
*fnissar belåtet åt den usla vitsen*
Äh, okej, berätta; vad är folie à deux? Min franskautbildning säger mig att det är tvåpack aluminiumfolie, men jag gissar att det är inkorrekt?
/Rising
Ok, direkt från mitt psykologilexikon:
Folie á deux: Vanföreställningar som delas av två personer som har ett nära förhållande till varandra (makar, syskon, föräldrar-barn etc.). Termen används när den enes psykiska störning smittar av sig på dne andre. Kallas även symbioge'n psykos, utvidgad paranoia, delad paranoid störning, psykos i förening med annan person och inducerad psykos. Om mer än en drabbas används ibland termer som folie à trois, folie à quatre, folie commune (gemensam dårskap), folie à famille, folie à cinq (vanföreställningar som delas av en hel familj, dvs två vuxna och tre barn). I systemteoretiskt perspektiv är en delad paranoid störning en ytterlighet av familjemyten.
Med ledning av det här kanske hallucinationer är lite väl extremt, men lite extra krydda kan ju ens spelare vara värda.
Folie á deux: Vanföreställningar som delas av två personer som har ett nära förhållande till varandra (makar, syskon, föräldrar-barn etc.). Termen används när den enes psykiska störning smittar av sig på dne andre. Kallas även symbioge'n psykos, utvidgad paranoia, delad paranoid störning, psykos i förening med annan person och inducerad psykos. Om mer än en drabbas används ibland termer som folie à trois, folie à quatre, folie commune (gemensam dårskap), folie à famille, folie à cinq (vanföreställningar som delas av en hel familj, dvs två vuxna och tre barn). I systemteoretiskt perspektiv är en delad paranoid störning en ytterlighet av familjemyten.
Med ledning av det här kanske hallucinationer är lite väl extremt, men lite extra krydda kan ju ens spelare vara värda.
Rising
Vila i frid
Det där var skönt att höra. Då kan man alltså spelleda några vanföreställningar för hela spelgruppen och behöver alltså inte skicka lappar till varje enskild spelare med de vanföreställningar som just hennes rollperson upplever.
Det glädjer mig. Tack för tipset!
/Rising
Det glädjer mig. Tack för tipset!
/Rising
Ymir
Liten kantbaron
Re: Wräjjt/KotE
Jag får Wraith - The Oblivion/Vampire - Kindred of the East-vibbar direkt. Hört talas om konceptet 'Shadowguide'?
- Ymir, gillar det stilgreppet mycket.
Jag får Wraith - The Oblivion/Vampire - Kindred of the East-vibbar direkt. Hört talas om konceptet 'Shadowguide'?
- Ymir, gillar det stilgreppet mycket.
"Det beror på vad du menar. Att en spelare skall gestalta en rollperson som inte "finns" tror jag kan ställa till med en massa problem. Som spelledare måste man nog rälsa ett sådant äventyr hårt för att det inte skall uppstå otrovärdigheter. (Som att rollpersonen som inte finns varnar den riktiga rollpersonen för faror som den riktiga rollpersonen inte kan känna till, osv) "
Jag förstår. Det är bara det att jag leker med tanken att på något sätt involvera flera personer i fantasierna.
Ditt pyroman exempel var riktigt bra, men hur många gånger kan man köra liknande koncept utan att spelarna tröttnar? Vad jag förstår kör du och dina kompisar ganska många skräck äventyr i liknande anda, tröttnar de aldrig? Blir det inte väldigt svårt som Spelledare att ständigt försöka variera sig inom samma ramar?
Vad är Mytomnesia?
Jag förstår. Det är bara det att jag leker med tanken att på något sätt involvera flera personer i fantasierna.
Ditt pyroman exempel var riktigt bra, men hur många gånger kan man köra liknande koncept utan att spelarna tröttnar? Vad jag förstår kör du och dina kompisar ganska många skräck äventyr i liknande anda, tröttnar de aldrig? Blir det inte väldigt svårt som Spelledare att ständigt försöka variera sig inom samma ramar?
Vad är Mytomnesia?
Rising
Vila i frid
"Ditt pyroman exempel var riktigt bra, men hur många gånger kan man köra liknande koncept utan att spelarna tröttnar? Vad jag förstår kör du och dina kompisar ganska många skräck äventyr i liknande anda, tröttnar de aldrig?"
I just Mytomnesia blev det skitmycket sådant. Det blev lite förutsägbart till slut. Det var främst därför jag lade ner det projektet (fast jag bakar in de bra delarna i Eskapix). Men, tja, nej, det går att variera temat på så många olika sätt att det kan bli fräscht ändå. Jag kör ju inte bara den här typen av äventyr.
"Vad är Mytomnesia?"
Ett konstigt halvfärdigt rollspel som utspelade sig i rollpersonernas kollektiva tankevärld där rollpersonerna själva blev spelledare. Om du var en desillusionerad polis och befann dig på en regnig gata i en storstad kunde du spelleda fram några utslagna knarkare på trottoaren, butiker vars skyltfönster kraschats efter inbrott och liknande. En naiv prost kunde däremot spelleda fram en vänlig fotgängare som lånade ut sitt extra paraply till en... Världen förändrades efter rollpersonernas personlighet.
Det hela kunde bli läbbigt när man spelade en rollperson som var rädd för hundar (t.ex) och någon spelledde fram en hund. Då kan du alltså ta kontrollen över den, förvrida den till en mardrömshund och låta den anfalla dig och dina vänner. Alla rollpersoner blev förr eller senare helt vrickade och ballade ur totalt. Det var mycket roligt. Nå, spelet var perfekt för personliga vanföreställningar, men det blev som sagt lite för mycket av det goda till slut.
/Riz
I just Mytomnesia blev det skitmycket sådant. Det blev lite förutsägbart till slut. Det var främst därför jag lade ner det projektet (fast jag bakar in de bra delarna i Eskapix). Men, tja, nej, det går att variera temat på så många olika sätt att det kan bli fräscht ändå. Jag kör ju inte bara den här typen av äventyr.
"Vad är Mytomnesia?"
Ett konstigt halvfärdigt rollspel som utspelade sig i rollpersonernas kollektiva tankevärld där rollpersonerna själva blev spelledare. Om du var en desillusionerad polis och befann dig på en regnig gata i en storstad kunde du spelleda fram några utslagna knarkare på trottoaren, butiker vars skyltfönster kraschats efter inbrott och liknande. En naiv prost kunde däremot spelleda fram en vänlig fotgängare som lånade ut sitt extra paraply till en... Världen förändrades efter rollpersonernas personlighet.
Det hela kunde bli läbbigt när man spelade en rollperson som var rädd för hundar (t.ex) och någon spelledde fram en hund. Då kan du alltså ta kontrollen över den, förvrida den till en mardrömshund och låta den anfalla dig och dina vänner. Alla rollpersoner blev förr eller senare helt vrickade och ballade ur totalt. Det var mycket roligt. Nå, spelet var perfekt för personliga vanföreställningar, men det blev som sagt lite för mycket av det goda till slut.
/Riz