Personligen skiter jag i realism. Jag vill ha närvaro och stämning!
Word.
Därmed att jag aldrig värderat det som kallas realism i rollspel. Som
Krille just säger så snackar jämt rollspelare om realism i form av att kladda på så jävla mycket regeldetaljer de bara orkar. Realistiska skador innebär till exempel blödningar, trauman, chocker och fan och hans moster. För mig gör det varken till eller från vad gäller att främja något "realistiskt", det skapar bara mer fokus på regelmekanismer, tärningsslag, värden och utslitna rollformulär.
Men som sagt, jag strävar inte efter att det ska vara realistiskt, bara trovärdigt gentemot spelets kontexter. Vad gäller att man berättar realistiskt och återger detaljer där och går in på något slags djupare plan i det syftet är däremot helt okej om det är rätt sorts spel. Man lyckas däremot sällan. Hur ska till exempel jag, som max pyffrat med salongsgevär och pistoler på en skjutbana och ådragit mig skador genom att vurpa på moped, ens kunna föreställa mig en verklig eldstrid?
Vad gäller den här filmen så tycker jag att krig är hemsk, no matter, men den gör varken till eller från vad det gäller mitt rollspelande.
Edit: Häftigt och stämningsfullt är sällan detsamma som realistiskt - så varför sträva efter det, alls?