Det finns ju trådar om skit filmer. det finns trådar om bra filmer. Att göra en tråd om filmer som är "sådär" känns lite meningslöst efftersom det ju är de flesta filmer.
Men det finns i alla fall för mig en till tategori med filmer. Sådana som när jag sett dem sitter där och känner mig lite förvirrad. Inte för att jag haft problem att förstå den på grund av förvirrande.
utan jag sitter där och kan fan inte bestämma mig om jag tyckte filmen var riktigt jävla usel eller om den var riktigt jävla bra eller så dålig att den blev bra.
Vill då påpeka att detta oftast gäller filmer som är vad dska man säga annorlunda, kontoversiella eller helt enkelt bara mysko.
Visar det sig nu att jag är ensam om att känna såhär ibland efter vissa filmer kommer det att bli lite genant
Kan börja med att nämna 2 filmer som detta stämmer in på för mig.
Även andra filmer av Harmony Korine tenderar att kännas så för mig, tex 'Spring Breakers'...det är normalt sett ett tecken på en riktigt självupptagen och avantgardistisk regissör, och det är ett under av något slag att Gaspar Noe inte hamnat i det träsket utan gått direkt vidare till awesomeland. Men Lars von Trier och Tsai Ming-Liang har ofta tendenser åt detta hållet; det hjälper storligen att ha misstänkt sunkig kvinnosyn, dvs som Trier och Korine. Om regissören däremot är mer uppenbart mentalstörd är resultatet ofta starkt polariserat, dvs antingen jättedåligt eller briljant.
En annan variant som inte sällan hamnar i samma förvirrande läger är filmerna som är så sjuuuuukt svårsmälta, yet hyllade som tidlös, sublim filmkonst. Och kungen av dem alla är förmodligen Sayat Nova/Granatäpplets färg:
Sen finns Gib Melson...alltså...på tal om självupptagna, då..."Passion of the Christ" och "Apocalypto" är två filmer jag inte vet hur jag ska förhålla mig till. De är groteskt välproducerade, kanske de allra mest kompletta, trovärdiga och påkostade illusioner av dåtida miljöer och civilisationer som någonsin gjorts på film, de har en fantastisk regimässig attention to detail, en visuell kompexitet vida överträffande nästan något annat jag sett, med en massa massa bikaraktärer som gör saker i bakgrunden och uppenbarligen har känslor och draman going, men inte är del av de aktuella ståryn...det är genialt. Men...handlingen? avsikten? Jag VET ju att Mel Gibson är dum i huvudet, liksom, så jag måste hela tiden sitta och skärskåda filmerna och leta efter -tendenser- och -avsikter-, och vad fan vill filmerna -säga-? Har inte Apocalypto på något sätt en sensmoral som liksom legitimerar conquistadorernas ofattbara kulturmord i Amerika? Är inte porträttet av maya-kulturen exotiserande och rentav demoniserande, för all sin detaljrikedom och inlevelse? Liksom, GAAAAH! Jag blir inte klok på hur jag ska förhålla mig till dessa filmer och en del av mig vill tokälska Apocalypto till döds, men det går inte för regissören är ett miffo.
Min personliga darling på den här punkten är dock Painted Skin 2: The Ressurrection:
Jag vill skriva en mer utförlig analys av denna annorstädes (förmodligen i filmklubb-trådarna), så jag kommer hålla mig väldigt kort just nu, men basically är det här en film där två av Kinas absolut bästa kvinnliga skådisar får unleasha all sin talang mot varandra i bollandet av en fängslande fantasypremiss, med enastående visuellt kreativa specialeffekter, helt extraordinärt snyggt foto, underbar musik, läckra sets...men hela girl power-anslaget ödeläggs totalt i slutet, fightscenerna är tafflig och slentrianmässig wuxia, upplösningen är en otillfredställande ass pull, och barbarerna, de jävlar barbarerna...gaaah! där resten av filmen somehow försöker vara lite finstämd och subtil fantasy är allt som öht involverar barbarerna så svulstigt och överdrivet och kalkonartat att det gör ont, och barbarerna i sig är typ utklippta direkt från Warhammer Fantasy Battle; de har till och med samma symbol som Chaos! Filmen har ingen aning om vad den vill, är totalt schizofren, och går från liksom nån slags "Kejsaren och mördaren"-nivå av ödesmättad awesome i vissa scener till tafflig slapstick och cringeworthy b-filmskalkon i andra. Kontentan är en film där jag älskar vissa scener passionerat och hatar andra så mycket att jag mår dåligt, och det om något är ju "Bra? Dålig? No idea..."
Voldstagg13 said:
Lars von Trier, ja..."Antichrist". Väldigt bra gjord, mycket bra skådisar, intressant på nåt sätt...men bra?
Antichrist var underbart bra. Jag har inte sett en obehagligare film någonsin. Då måste den vara bra liksom. Jag har sett den tre gånger. Helt klart en av mina top 10 filmer.
Var pricis sådana filmer jag menade. De flesta filmer är ju väldigt lätta att veta om man gillade eller inte. och när det gäller dessa så kan man ju inte mer än acceptera detta coh pratar man om dem så handlar det ju bara om ens personliga smak. om någon annan tycker olika så är det ju inte mycket man kan säga. Då tycker jag sådana filmer som man ine ens själv kan bestämma sig om man gillar eller inte är betydligt mer intressanta.
Finns ju även andra kategorier av filmer som jag inte kan bestämma mig om jag gillar eller inte inte.
The Hobbit hamnar i en sådan kategori. Jag gillade sagan om ringen, jag gillar Peter Jackson och jag älskar Tolkiens böcker. Första filmen i The Hobbit var sevärd men inte riktigt bra. Sedan kom tvåan. Jag gillar vissa delar i den samtidigt som jag hatar andra. Ska inte gå in på detaljer här.
På ett sätt vet jag att filmen var riktigt dålig men ändå har jag kvar känslan att jag VILL tycka om den. Jag älskar boken, jag gillar regisören, men filmen?
Jag såg den sedan satt jag där villrådig. Jag tyckte inte om den men ändå vill jag inte riktigt erkänna att den var skräp för en del av mig vill så gärna att den ska vara bra.
Reddokk Fheg said:
Fast vid närmare eftertanke kanske inte detta platsar under den här kategorin.
Jag vet ju egentligen vad jag tycker om den filmen det är bara att jag inte riktigt vill erkänna det.
The hobbit? Öh nej. Det platsar inte. Då kan man ju lika gärna lista alla disney-filmer och sen säga: Ja alltså, de här är ju rätt bra men de är ju så barnsliga så jag vet inte vad jag ska tycka riktigt. *Derp*
Valhalla rising: En film jag inte blir klok på. Den är seg och dyster. Den är lång, allt för lång, Ger mig känslan av att Nicolas Winding har försökt göra en långfilm av en kortfilm men inte orkat lägga till något nytt utan bara dragit ut på varenda scen så mycket det bara går. Slutet? ja vad ska man säga? Allt som allt borde jag tycka den är dålig.
Men gör jag det? Jag vet faktist inte. eller ja filmen är dålig på de flesta sätt, Men ändå på något sätt så jag vet inte. Om en film kan vara dålig på de flesta sätt man kan komma på men ändå känns bra på något sätt man inte kan sätta fingret på är detta en sådan film
Recca said:
Personligen gillade jag slutet bäst. Det kändes dock, som du säger, som att allt fram tills dess hade kunnat förkortas till kanske en 10 minuter sisådär.
Precis men om den förkortats till låt oss säga 10 till 20 min så tvivlar jag på den varit bra i alla fall.
Är det de vansinnigt utdragna scenerna ibland helt utan dialog som gör att man inte kan avförda den som skräp eller vad är det med den filmen?
Det dåliga är väl att den inte vet vad den vill förmedla. Man lämnas helt i okunskap efteråt, liksom. Som kortfilm hade den kunnat fokusera på endast ett tema eller koncept att framföra och då hade man kunnat hylla den efteråt eller nåt. Nu blir det bara tråkigt.
Jag kan hålla med om detta. men at hitta dåliga saker när det kommer till den här filmen är inga problem. finns massor. det underliga är ju varför kan jag bara inte tycka att den är en skit dålig film. varför har jag ändå den där underliga känslan av att jag gillar den utan att kunna säga vad som är bra eller ens att det egentligen finns något bra?
Mm, Valhalla Rising är verkligen en sån film som lämnar en helt perplex efteråt.
Det här är en sån film; en japansk film som heter Tetsuo the Iron Man. Jag har sett den två gånger faktiskt. Jag köpte den på Overlook i Linköping för en massa år sedan innan alternativ-film-butiken tyvärr la ner.
Recca said:
Handlar om en kille som plötsligt drabbas av någon slags förbannelse som gör att han förvandlas till metal en bit i taget. Hans mardrömmar är för övrigt de bisarraste i filmhistorien.
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.
