Efter tjugo år av att frekventera skräck- och genrefilmsfestivaler och allmänt leta upp och konsumera världens sjukaste spelfilmer är jag extremt avtrubbad. För att en film ska lyckas skrämma mig krävs därför något alldeles, alldeles extra, som generellt kommer i en av tre kategorier:
1: Less is more-skräck, där skräckkällan lämnas vag berättelsen igenom och låter ens egen fantasi fylla igen luckorna. Detta är i min mening ett kännetecken på riktigt genial skräckfilm, och sorgligt sällsynt. Faktum är, det är helt extremt sällsynt. Det mest lyckade jag sett här är den australiensiska fejk-dokumentären "
Lake Mungo", en extremt annorlunda skräckfilm som jag verkligen rekommenderar. Även den mer kända "Paranormal Activity" gör dock detta framgångsrikt - i första filmen (därefter kör de fort den franchisen i botten). Ett annat exempel som gör det hyfsat, om än bara i klimaxen, är den franska tortyrporr-klassikern "Martyrs", och vi har även smekmånads-skräckisen "Honeymoon", som verkligen kunnat vara skitläskig om den bara levererat klimaxen lite bättre. Den amerikanska found footage-skräckisen "Grave Encounters" har också element av det, liksom "Blair Witch Project", som gjorde stort intryck på mig som ung. En särskild approach till less is more har den briljanta spanska found-footage-rullen [REC], som tids nog avslöjar vad det rör sig om, men skickligt triggar ens fantasi på skräckinjagande vis ända fram till klimaxen (som nog är det läskigaste jag någonsin sett, och därför helt oförglömlig).
2: Sjuka idéer som är så extrema, så stört sinnesrubbade, och så väl berättade och filmade att de både imponerar på mitt avtrubbade psyke och lyckas komma under huden på mig. Även detta är också mycket sällsynt. Den australiensiska slasher-franchisen "
Wolf Creek" är ett praktexempel, åtminstone de två filmerna (tv-serien är inte lika effektiv), och den lyckas för att den både gör mördaren riktigt, riktigt genuint megasjuk, men samtidigt på ett sätt som är tusen gånger mer trovärdigt än Freddy Kreuger, Michael Myers och Jason Vorhees. Mördaren i Wolf Creek är nämnligen social, pratsam och alldaglig, inte något stereotypt slasher-freak i trasiga kläder, men genom genialt berättande och skådespeleri finns där alltid något obehagligt och hotfullt som kryper fram, och snart uppenbaras den brutala, fullkomligt batshit-psykotiska sexuella sadistmördaren han är. Det som gör Mick Taylor, som han heter, så sjukt effektiv, är också hur filmskaparna knyter an honom till decennier av olösta försvinnanden av backpackers i Australiens verkliga historia. Han är outback-skräcken personifierad, en ikon av allt som är läskigt med Australiens spöklika, uråldriga vildmark.
Andra exempel på detta är den nyligen tiktok-virala "Megan is Missing", som verkligen är precis så sjuk som alla säger, vilket i sig är en spektakulär bedrift. Regissören bör vara stolt, för han har med sin enda film åstadkommit något få andra gjort i filmhistorien. "Martyrs" och "Bone Tomahawk" och "Se7en" (sängscenen har satt ett permanent avtryck i mitt psyke) kvalar också in, men annars är det vanligt att filmskapare har en sjuk idé, men antingen är för inkompetenta för att skildra den trovärdigt nog (A Serbian Film, I'm looking at you) eller för fega för att driva den så långt som den behöver för att bli genuint läskig (tex Eli Roths samlade produktion). Japaner är by far de bästa på sådana här sjuka idéer, men de bästa av dem är nästan alltid i manga-form - filmadaptionerna (och till och med anime-adaptionerna ibland) fegar alltid ur.
3: Body horror. Av någon anledning är jag, trots all min avtrubbning, än idag sjukt känslig för body horror. Junji Ito är by far bäst på body horror, och japanerna är som alltid bäst på sjuka idéer i allmänhet (vad fan är fel på dem? eller rätt?) men återigen - filmadaptionerna av hans verk lever aldrig upp till manga-förlagan... Det finns dock effektiv icke-japansk body horror, alltifrån
subtil, trovärdig sådan som franska preggo-body horrorn À l'intérieur till utflippat skit som Flugan och The Thing och nu senast, The Color out of Space.
Jag skulle även vilja nämna en bonus-kategori, som kanske inte skrämmer mig per se, men åtminstone triggar nån slags mörk dödsfascination och märkligt kittlande förfäran, och definitivt ibland leder till att jag kvider lite. Dessutom är det är by far den kategori som har stört mängd effektiva filmer - nämligen survival-genren. Desperata människor mot naturen, små misstag som leder till fatala konsekvenser, utdragen, oundviklig död, och alla fasor naturen har att ge. Det är en genre som är hudnära, väldigt relaterbar för mig som berest backpacker, som själv en gång råkat illa ut på ett berg i djungeln, långt från civilisationen, och kon-fucking-stant, av någon anledning, tycks lyckas leverera på film. Listan på sevärda, läskiga survival-filmer är lång, och de är fler än all bra subtil skräck, sjuk idé-skräck och body horror ihop. Här är de jag kommer på bara på rak arm:
Backcountry, Everest, Black Water, Rogue, The Reef, Buried, 47 Meters Down, Willow Creek, The Revenant, Van Diemen's Land, The Nightinggale (fjolårets bästa film!), The Shallows, Adrift, Frozen, 127 Hours, Gravity, The Descent, The Last Descent, The Canyon, Revenge, Open Water, Sanctum, Vertical Limit.