Filmer som blir riktigt bra först efter omtitt

[Franz]

Inspirerad av tråden @Rickard startade om bra filmer man bara ser en gång startar jag en tråd som är lite tvärtom, det vill säga filmer som ni tycker blir riktigt bra efter att man sett dem en andra gång (eller flera)

Jag gillade inte alls Gomorra första gången men andra gången jag såg den tyckte jag den var smått fantastisk!

Roy Anderssons filmer vinner alla på att ses mer än en gång (utom Du levande, den ska undvikas).

Många av Stanley Kubricks filmer har jag tyckt varit hyfsade första gången jag sett dem för att sedan växa till mästerverk.

Chaplins Moderna tider var mest en skoj komedi första gången jag såg den och det var först vid omtitten som jag förstod att den hade mer att säga.

Min favoritfilm Casshern var på sin höjd okej första gången jag såg den, men efter en omtitt tyckte jag att den var riktigt bra, och nu växer kärleken för varje gång jag ser den!

 

[EvilSpook]

Sagan om ringen trilogin behövde jag se respektive film ett par gånger innan jag kunde förlika mig med de förändringar som gjorts mot böckerna.

Sånt jag reagerade på då:

Spoiler: Exempel

Gamla skogen
Kummelåsarna/Hobernas vapen
Tom Bombadill
Glorfindel
Elronds flodfälla
Galadriel
Etc.

//EvilSpook

 

[Anthrox]

Fight Club är väl en typisk sån där film som en ser fler och fler detaljer ju fler gånger en ser på den. Sen om den blir bättre av det är väl en annan fråga, men det är rätt häftigt hur de klippt in Tyler ibland.

 

[Daniel]

Musikalfilmer.

 

[Mekanurg]

Kubricks 2001 växer varje gång jag ser den.
Nausicaa of the Valley of Wind är proppfull med detaljer där jag upptäcker nya visning för visning.
Totoro gör mig glad varenda gång jag ser den. Briljanta detaljer.

 

[Deodanders]

Jag har en teori att tidiga PTA (Boogie Nights, Magnolia och så) blir sämre ju mer man ser dem, medan The Master, Inherent Vice och Phantom Thread blir mer än mästerverk med varje titt. Det är möjligt att Licorice Pizza sabbar den här teorin, jag vet inte.

 

[Franz]

Jag har en teori att tidiga PTA (Boogie Nights, Magnolia och så) blir sämre ju mer man ser dem, medan The Master, Inherent Vice och Phantom Thread blir mer än mästerverk med varje titt. Det är möjligt att Licorice Pizza sabbar den här teorin, jag vet inte.

I vilket fack hamnar There Will Be Blood?

 

[Deodanders]

I vilket fack hamnar There Will Be Blood?

Precis mittemellan. Jag vet inte riktigt om den är bra. Men jag har också bara sett den en gång.

 

[afUttermark]

Alla kung fu filmer med jet li från 90-talet.
Hongkong action
Peter Pan
Aladdin
Apocalypse now
Plutonen
Band of brothers
Pacific
Osv

 

[Conan]

Muholland drive.

Men antagligen mest för att jag inte begrep nånting första gången

 

[God45]

The Village av M. Night Shyamalan är verkligen förstörd över att de tog info man måste ha för att förstå det bra med filmen, de subtila interaktionerna mellan karaktärer, och gjorde det till en twist. När man vet ”twisten” är filmen SÅ BRA och det sociala spelet är guld. När man inte vet är filmen tråkig och förvirrande.

 

[krank]

Fight Club är väl en typisk sån där film som en ser fler och fler detaljer ju fler gånger en ser på den. Sen om den blir bättre av det är väl en annan fråga, men det är rätt häftigt hur de klippt in Tyler ibland.

Den bör man se minst två gånger, ja. Med olika perspektiv; jag gillar t.ex. när man från och med andra gången kan se filmens handling från Marlas synvinkel. Det är rätt kul.

 

[aknaton]

Kubricks 2001 växer varje gång jag ser den.
Nausicaa of the Valley of Wind är proppfull med detaljer där jag upptäcker nya visning för visning.
Totoro gör mig glad varenda gång jag ser den. Briljanta detaljer.

Totoro

 

[P.eLL.e]

The Village av M. Night Shyamalan är verkligen förstörd över att de tog info man måste ha för att förstå det bra med filmen, de subtila interaktionerna mellan karaktärer, och gjorde det till en twist. När man vet ”twisten” är filmen SÅ BRA och det sociala spelet är guld. När man inte vet är filmen tråkig och förvirrande.

Tycker tvärtom; att spänningen och intresset avtar en del när man vet hemligheten. Så tycker M Night S lade upp det rätt. Fortsatt en av mina favoriter trots att jag sett om!

 

[P.eLL.e]

Tarkovskijs 'STALKER' växer för mig varje gång, ser den en gång vartannat/vart tredje år ungefär. Samma med 2001.
Hajen: när man kan handlingen är det kul att titta på alla fantastiska detaljer, speciellt första halvan på ön.

Edit: missade premissen, dessa är ju bra på direkten. Beklagar!

 

[Nero]

Memento är kanske inte bättre vid en omtitt men värd att se igen för att förstå vad som händer.

 

[Jocke]

Jag måste säga att The Shining inte imponerade på mig när jag såg den de första kanske två gångerna, men för varje gång jag sett om den (kanske har sett den fem gånger totalt?) så tycker jag den är ännu mer briljant än jag mindes.

 

[Henke]

Det här händer nog egentligen aldrig för mig då jag inte skulle investera mer tid i en film som jag inte gillade när jag väl sett den första gången.

Närmast är väl att jag var så trött att jag somnade till Inception, men tycker den var helt fantastisk när jag började om.

 

[Daniel]

Jag ser om favoritfilmer på regelbunden basis, men inte så mycket för att jag får ut mer eller något nytt av själva handlingen eller plotten, utan för att jag beundrar bildspråket, musiken och replikerna. Det blir samma eftersökta upplevelse som att lyssna på ens favoritmusik, eller ha en snygg tavla eller foto på väggen. Scener och vyer man vill återuppleva gång på gång, som outtröttligt ger samma starka stämningskänsla. Frågan gäller ju dock filmer som blir bättre med omtittandet. Och ja, i dessa fall förstärks bara upplevelsen gång för gång, av stoisk nostalgi, igenkänning, kvalitetsgaranti (trygghet?)... De var alltså favoriter redan första gången, men de blir bättre och bättre ju mer jag ser dem.

 

[Gabrielle de Bourg]

The Big Lebowski är det första exemplet jag kommer på. Den är kul första gången, men då blir det mycket fokus på handlingen och att bara hänga med. Gångerna efter så kan du bara känna in stämningen… och då lär du dig citaten. Det kan vara den film jag sett flest gånger och kan den så väl att när vi såg den på Drive-In så dog radion och under tiden vi fixade den kunde jag köra hela dialogen oavbrutet.

Tycker egentligen också att det kan gälla för många deckarfilmer; första gången är så mycket av fokus att försöka ta in alla ledtrådar och tänka vad som har hänt/ska hända, men andra gången går det mer att fokusera på detaljerna och vad folk gör. Att också ha facit i hand kan ge helt nya dimensioner dessutom, när du inser att något är helt annorlunda när du ser om den. Två filmer jag hade den upplevelsen med var Skuggor ur det förflutna (Out of the Past) och Knives Out, som båda växer när jag ser om dem och blir väldigt annorlunda.

Sedan har jag filmer jag ogillat när jag sett dem första gången, men tyckt om när jag har sett om dem, då mina förväntningar på vad det ska vara är helt annorlunda, plus att jag är mer mogen och kan uppskatta dem. Exempel på sådana filmer var Hellraiser och Alien³.