terje
xenomorf mystiker
Många, jag har lätt att börja gråta över alla slags sentimentala grejer. Senast: Kan du vissla Johanna.
Bowling for Columbine när de spelar upp telefonsamtal till larmcentralen från föräldrar... fyyyy (men kanske fusk med dokumentärer).Jag grät till dokumentären Blackfish när mamman ropar efter sina ungar.
Jag grät när Gandalf dog ett par gånger, även om jag visste att han kommer tillbaka. Det är nog musiken som med sorgen hos de övriga i sällskapet, främst Frodo men även Aragorn (åtminstone i själva ögonblicket, innan han inser att de måste fortsätta innan en hord av orcher kommer efter dem) påverkar mig starkt i kombination. Boromirs död har aldrig påverkat mig nämnvärt även om jag tycker Sean Bean gör en enormt bra insats i rollen.när Boromir dör i Sagan om Ringen
Jag håller med. Borormir var ändå lite av en bad guy, och att han dör minns man ändå från böckerna (och/eller från förra gången man såg filmen).I Sagan om ringen är det ledsnast när Haldir dör tycker jag. Mina barn skrattar rått åt att jag blir gråtmild då.
Samma, och det blev mycket värre när jag blev äldre. Som barn grät jag nästan inte alls av film eller TV, nu kan jag börja få tårar ned på kinderna bara för att en scen är snygg/välanimerad.Jag är otroligt blödig så mitt svar är: i princip vilken Disney-film som helst. Mina barn kan knappt höra vad Simba säger för allt mitt snörvlande.