Nekromanti Finns det någon speciell spelledar gen?

Oceanliner

Warrior
Joined
18 May 2000
Messages
273
Location
Jönköping
Är det så att alla kan vara spelledare eller krävs det något speciellt? Eller kan man träna sig att bli en bra spelledare?

Jag anser att man som spelledare får ge utlopp för sin fantasi mycket mer än vad spelarna får. Men samtidigt är du begränsad av dina spelares fantasier när de spelar sina karaktärer.

Varför är det då så att spelledar positionen inte är den attraktivaste i en spelgrupp? För att den tar mycket tid kanske...men spelledare är väll inte några övergenerösa supermänniskor som helt osjälviskt lägger mycket fritid på att planera roliga och intressanta spelmöten eller? Utan det måste vara kul att vara spelledare även om det tar tid.

Jag kan beskriva SL-Jonas...jag som spelledare är:

Hård, som spelledare kontrollerar jag obehindrat världen och dess regler. Har några spelare synpunkter så resonerar jag gärna om det går fort annars så tar vi det sen. Jag anser för övrigt att ju mindre makt över reglerna man ger spelledaren ju mer tävling blir det mellan spelarna och spelledaren.

Beräknande, mycket som händer under äventyret ska helst ha en baktanke och en historia för att kännas realistiskt för mig. Känns det realistiskt för mig är det lättare att förmedla detta till spelarna.

Fantasifull, jag improviserar till 99%...har jag nåt nerskrivet så är det bara en stomme finns inga direkta bestämda händelser eller platsbeskrivningar.

Men åter till grundfrågan kan vem som helst bli spelledare?

Så jag anser att för att klara av dessa punkter så krävs det några saker av mig, jag behöver pondus och respekt för att exempelvis kunna säga ifrån till den spelare som missköter sin rollperson. Spelledare som saknar denna respekt från sina spelare kan inte säga till spelaren som missköter sin rollperson utan straffar rollpersonen i spelet istället, och det förändrar ju inte spelaren. Hur man får och förtjänar denna respekt skiljer sig enormt från person till person. Man får (Tar?) på något sätt kontrollen över gruppen även utanför spelet i samband med spelmötet när man är spelledare. Varför, och om, det är så går ju att diskutera i en egen tråd eller nåt...
Ialla fall så är det på något sätt så att man som spelledare blir vald av sina spelare och är det någon som då inte respekterar spelledaren så får den personen själv kandidera som spelledare så att säga. Detta gör att spelledaren blir någon sorts ledargestalt efter som han får alla spelares respekt efter som de själva kanske inte vill eller kan vara spelledare och då får de rätta sig efter spelledaren.

För de två sista punkterna krävs något som jag tänkte orda mer om, nämligen fantasi...MASSOR av fantasi.
Detta är det som är absolut viktigast för mig som spelledare. Personligen går jag runt och spinner äventyr jämt, allt tar jag inspiration av. Musik, Filmer och böcker är väll det man får mest inspiration av. Jag har aldrig idé torka, snarare ett ofantligt överflöd av idéer som gör att jag inte kan skriva ner allt för när jag väl kommer så långt har jag redan utvecklat hela idén, tröttnat på det och gått vidare till nästa idé.
Men är detta något som sitter i blodet eller har jag blivigt så knäpp :) av att spelleda de X antal år som jag gjort? Jag anser att det är så att alla kan lära sig att bli spelledare men att vissa kanske har det där lilla extra.
En god spelledare anser jag man blir av att läsa mycket skönlitterära böcker, det är min åsikt . slut! Därför att böcker utvecklar din fantasi och ditt språkbruk samtidigt. En film stimululerar inte fantasin riktigt lika mycket för du får allt serverat och behöver bara lugnt betrakta skådespelet. Medans en bok anstränger hjärnan därför att du själv måste föreställa dig alla personer och platser.

Kom till saken då?

Jo, sammanfattnings vis skulle jag vilja säga att det går att träna för att bli en bra spelledare men vissa har det i blodet tack vare en livlig fantasi och respekt från sina polare.

//Jonas
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Öhm?

Var detta en fråga eller ett uttalande? Jag utgår från att det var en fråga, så att jag får svara på den.. /images/icons/wink.gif

En "spelledargen" låter ju onekligen lite konstigt.. Trots allt så kan man ju träna upp ALLT. Ändå så är det vissa i min rollspelarbekantskapskrets som ÄR SL, och vissa som ALDRIG är SL. Å andra sidan så är dom som aldrig är SL rätt passiva spelare.. Min kompis Adam till exempel har aldrig tagit rollspel på 100% allvar om man säger så.. Visst, han kan sitta lugnt ner och spela /images/icons/wink.gif men även i skräckäventyr så är han aldrig långt ifrån löjliga kommentarer.. Och han är inte SL. Dom tre av oss fem i gänget som "lever ut" mest, och ROLLspelar mest, är dom som SL:ar också. Hmmm. Och jag var ju faktiskt "SL" när vi spelade Hero Quest som små miniknattar..

Jag kan inte tänka mig andra förbereda och hålla på på ett sätt som jag kan.. (Inte ens i andra spelgäng! /images/icons/wink.gif) Så jag är nog bara "mer SL" än dom.

Så.. Som avslutning så märker jag att jag håller med dig. Alla kan tränas till SL, men vissa hakar på bättre.




/Arvidos Magus- Too cool for public safety!\
 

Rosen

Myrmidon
Joined
9 Jun 2000
Messages
5,813
Location
Jakobsberg (Järfälla; 08-trakten)
<I>jag behöver pondus och respekt för att exempelvis kunna säga ifrån till den spelare som missköter sin rollperson.</I>

"Folk borde inte få skaffa rollpersoner om de inte kan sköta om dem!"
Antar att du menar folk som spelar out of character, men ändå... (-:

<I>Man får (Tar?) på något sätt kontrollen över gruppen även utanför spelet i samband med spelmötet när man är spelledare.</I>

Är inte det bara för att SL är den som håller i arrangemanget? Precis som den som håller i en fest eller nåt - "du tar med dig chips, och du..."

<I>Ialla fall så är det på något sätt så att man som spelledare blir vald av sina spelare och är det någon som då inte respekterar spelledaren så får den personen själv kandidera som spelledare så att säga. Detta gör att spelledaren blir någon sorts ledargestalt efter som han får alla spelares respekt efter som de själva kanske inte vill eller kan vara spelledare och då får de rätta sig efter spelledaren.</I>

Måste säga att jag inte alls känner igen mig i allt det här respekt- och ledarsnacket; bland mina spelgäng har det snarare varit respekt för <I>spelet</I> som hållit ordning på saker och ting - det kastas iaf alldeles för mycket sudd på SL för att man ska kunna snacka om nån ledargestalt där. (-:

Eller så är det bara för att jag får Piff&Puff-vibbar av alltihop (att rollspel är disciplinträning där man lär sig att lyda gängledaren är ju en av deras gamla käpphästar)...

<I>För de två sista punkterna krävs något som jag tänkte orda mer om, nämligen fantasi...MASSOR av fantasi.</I>

Det håller jag däremot med om; fantasi, och förmåga att hålla reda på flera saker i skallen.

<I>En film stimululerar inte fantasin riktigt lika mycket för du får allt serverat och behöver bara lugnt betrakta skådespelet. Medans en bok anstränger hjärnan därför att du själv måste föreställa dig alla personer och platser.</I>

Kanske, men jag hörde exakt de där argumenten från Hem & Skola-tanter när jag var liten... (mest i samband med angrepp på serietidningar).

--
Åke
 

Renfield

Swordsman
Joined
20 Feb 2001
Messages
567
Location
Linköping
Det är klart det krävs något, frågan är om man bara kan få det medfött eller om det går att träna. Själv tror jag det är som så mycket annat, att det finns vissa som har mer talang som grund, genom sin uppväxt, men att alla kan träna upp sig i viss mån...

Varför SLpositionen inte är den mest attraktiva kan vara dels för att de flesta tycker det är roligare att spela än att spelleda, för att det tar tid, för att det krävs antingen erfarenhet eller talang och det är jobbigt att träna upp sig, och för att det innebär att man har ansvar för hela gruppens underhållning och om man skall tro en del, också gruppens mentala hälsa...

Själv lägger jag någonstans runt en och en halv timme om dagen till att planera äventyr, planera spelträffar, och så vidare...hur mycket tid jag spenderar varerar naturligtvis, men efter en liten snabb mental bokföring och uträkning, så ungefär en och en halv timme. Plus det så läser jag runt 300 sidor per dag, ser film, läser serier, skriver dikter och noveller, målar, lyssnar på musik, spelar datorspel, och annat som kan ge inspiration. Så jag är något av en heltidsspelledare. Ändå tycker inte jag at jag är ovanligt bra SL eller så. Mindre talang, mer erfarenhet. Går på ett ut, kanske.

Och det fenomenet att den som är SL även får mer pondus och respekt även utanför rollspelet, det har diskuterats förut, både här på rollspel.nu och på annat håll. Jag har inget säkert svar, men tror det beror på att spelarna omedvetet vänjer sig vid att SL har alla svaren...

Och liksom du tycker jag att böcker är en ofantligt bra källa till inspiration. Jag som person är inte så värst nyskapande, utan tar mest små godbitar från olika ställen, modifierar och förbättrar dem, och sätter ihop dem, och ändrar lite till, och till slut har jag något som inte är helt nytt, men som för de i min spelgrupp känns nytt och fräscht, om jag lyckas...

Och jag vet inte riktigt vad jag vill ha fram med det jag sagt, men förhoppningsvis har jag inte slösat bort er tid helt med att få er att läsa det här...

"My power is everything, defeat is absurd!"
 

Johan K

Gammal & dryg
Joined
22 May 2000
Messages
12,401
Location
Lund
Snarare fantasim.

Jag tror nog inte att de som är SL har nån speciellt gen. Snarare att de är duktigare på att fantisera ihop äventyr och sådant. Sen så tror jag åxå att det krävs en del erfarenhet att vara SL, jag kommer t. ex ihåg 1:a gången jag var SL. Det var ju hur jobbigt som hellst att hålla reda på allt. Men det blir bättre och bättre för varie gång.

[color:red]Nemo saltat sobrius, nisi forte insanis !</font color=red>
 

Anders

Hero
Joined
1 Apr 2001
Messages
822
Location
Göteborg
Hur neutraliserar man spelledargenen?

Enligt vad jag noterat under mina rollspelsår så är det två saker som utmärker spelledare; engagemang och social position. Huruvida man har dessa genom arv eller miljö vet jag inte, men det är i alla fall inte något som bara kommer sig av hur mycket rollspel man lirat och på vilket sätt man spelat.

Engagemang: De som är de mest rollspelsbitna är också de som brukar vara spelledare. Ganska logiskt, det kräver ju en hel del tid för att skriva eller läsa in sig på spel och äventyr, och den som vill köpa färdiga grejer måste ju vara beredd att lägga ner en del stålar. Killarna som bara är med för att träffa polarna en stund och som lika gärna hade kunnat ägna aftonen åt att spela krocket är inte det minsta intresserade av SL-positionen. Själv tycker jag att det skulle vara omöjligt att få utlopp för mitt rollspelsengagemang om jag inte var SL, jag har hela tiden idéer om äventyr och regler som jag måste ”få ur mig”.

Social position: Spelledaren är nästan alltid en person som kan ta på sig en ledarroll i sällskapet, vågar säga till folk, tar initiativ och har respekt från de andra. Vissa gillar inte att hamna i en ledarposition och klarar inte att stå emot spelarnas krav och synpunkter, och dessa personer brukar också undvika att hamna i SL-stolen. I det spelgäng jag huvudsakligen är med i är det jag och en annan som spelleder varsitt spel. När han är spelare i mitt spel blir han alltid en indirekt ledare för spelarna och är den som hamnar i centrum mestadels. På samma sätt blir det när jag spelar i hans spel, det är jag som pratar mest ( /images/icons/smile.gif )och som de andra spelarna och spelledaren oftast vänder sig till. Även utanför spelbordet är det jag och den andre spelledaren som brukar vara de som har mest åsikter om saker, pratar mest o.s.v. så det verkar finnas ett mönster. Samma fenomen har jag noterat i andra spelgrupper jag varit med i, spelledaren har en viss ledarposition också i andra sammanhang och brukar vara verbal i största allmänhet..

De spelarna som brukar vara roligast att lira med oavsett om man själv är SL eller spelare är enligt min erfarenhet de som har mycket engagemang, men inte har någon dominerande social position. De som man helst vill slippa är de som har de omvända egenskaperna; de är oengagerade och de har en ledarposition som gör att detta smittar av sig till hela sällskapet.

Ofta blir det alltså att folk har bestämda positioner i en grupp; någon fattar besluten, någon sitter mest tyst och väntar på tillfälle att få rulla lite tärningar o.s.v. Som spelledare känns det inte helt bra om någon sitter tyst i en halvtimme, säger en mening och sedan är tyst igen, medan någon annan fattar alla beslut, möjligtvis efter att ha lyssnat på synpunkter från de andra. Är det någon som har några idéer om hur man kan bryta den här sortens mönster så är jag väldigt intresserad av att höra dessa!
 

shadow_UBBT

Warrior
Joined
16 May 2001
Messages
229
Location
Visby, Sverige
Re: Hur neutraliserar man spelledargenen?

Engagemang: Kanske stämmer det. Jag är den designerade SL:n nu för tiden och har nästan alltid varit det men jag ser det messt som något jag gör emellanåt. Har man inget att göra kan man alltid plocka upp det gammla anteckningsblocket och skriva ett äventyr. Vad det gäller att spendera pengar så köper jag kanske ibland böcker men det gör även mina spelare. Ibland kommer det springande till mig med sina fräscha äventyr de köpt så att jag kan läsa dem. Jag har många rollspel hemma hos mig just nu men det är nog bara hälften som är mina egna.

Social poistion: Här håller jag nog inte med. Jag är ingen ledargestalt på något sätt och mina spelare ser inte på något sätt upp till mig. Jag tar alldrig kommando eller säger åt dem vad de skall göra. Istället har vi i min spelgrupp en trevlig liten jämställdhet där ingen är värd mer än någon annan även om han råkar vara spelledaren. I min spelgrupp finns det inte heller någon ledarfigur. Det brukar faktiskt vara så att de försöker tvinga varandra att föra talan så att de själva skall slippa det.

Kanske stämmer det du säger men inte för oss. Kanske är det så att vi i våran spelgrupp har lyckats sammla en grupp människor som ser på varandra på precis samma satt. Ingen är ledare, ingen är följeslagare. Vi är bara vänner. (Snyft. Det ju bara så vackert.)

Shadow -2001 (I'm not as think as you drunk I am)
 

Dr_Morbid

Swordsman
Joined
20 May 2001
Messages
520
Location
Alingsås
heroquest [OT] =)

jag älskar hero quest, det var faktiskt min första rollspelsaktivitet (när man läste äventyren) det var fett med stämning i dem/images/icons/smile.gif ahh tackar för denna nostalgitripp /images/icons/smile.gif man borde nog ha lite hero quest på ngt konvent /images/icons/smile.gif du och jag kan ju ta med våra spel så kan vi anordna ngt...
det får mig att komma ihåg dessa trevliga stunder av hack n slash /images/icons/wink.gif

/Dr_Morbid
Troll är snyggare än människor
 

Dr_Morbid

Swordsman
Joined
20 May 2001
Messages
520
Location
Alingsås
jag tror personligen att det hela handlar om träning, en person i min grupp hade inte fått vara spelledare så värst mycket däför att han sög, men nu är han riktigt duktig. så jag tror på träning dock kan ju talang hjälpa. men jag tror att empati hjälper desto mer därför att då vet man vad som driver folk och hur de skulle reagera i vissa situationer.

/Dr_Morbid
Troll är snyggare än människor
 

Silke

Warrior
Joined
23 Jan 2001
Messages
248
Location
Vällingby, Stockholm alltså...
Re: Hur neutraliserar man spelledargenen?

Ifall man vill få fart på de mer passiva spelarna kan man till exempel ge dem ledar positioner genom höga Personlighetsvärden, höga färdighetsvärden i sådanna färdigheter, låta SLP:n vända sig till de spelarna med frågor och avvisa de andras förslag... spela solo äventyr med de personerna i intrig miljöer där de tvingas lära sig fatta beslut osv osv.
Som sagts tidigare så gäller det att få erfarenhet för att kunna Spelleda men det gäller också för att kunna Spela.
 
Top