Nörden finns inte!
Problemet är att jag inte anser att nörden som stereotyp finns. Ni vet, ung man, finnig, blek, antingen pinnsmal eller överviktig, klädd i för korta byxor och en ful skjorta, försedd med stort skägg eller en gles skäggstubb a la Tjernobyloffer, matte- och tekniksnille, socialt inkompetent, känd från diverse lättviktiga Hollywoodkomedier.
När man börjar skärskåda stereotypen så faller den i bitar, för det visar sig att det finns väldigt många som uppfyller de utseendemässiga kriterierna, men inte intressekriterierna, och det finns väldigt många som har alla inre nördattribut men som inte alls ser ut som nördstereotypen. Jag har umgåtts med mängder av datanördar genom åren - jag gick t.o.m. i en liten gymnasieskola där de flesta av oss var datanördar - men det finns lika många "icke-nördar" bland datanördarna som det finns "klassiska nördar". Jag har en del populärmusiknördar i min bekantskapskrets, men inte många som ser ut som Moby eller som Hardy Nilsson från Percy Tårar. Bland rollspelarna finns många propra, verserade och socialt välanpassade (herregud - går ens social inkompetens och rollspel ihop?). Matte- och tekniksnillen kryllar det av på en teknisk högskola, men inte många som passar in i stereotypen. De flesta buss- och tågnördar visar sig se helt normala ut i verkligheten, ha fru, barn och ett lagom tråkigt åttatillfem-jobb. Ju mer man tänker på detta, desto mer kommer man fram till att om man skulle samla ett antal typiska nördar, så skulle man märka att de nästan inte har något gemensamt.
Det är därför jag föredrar att använda begreppet nörd på samma vis som Glenn Hysén gör och som många i dagens samhälle väljer att göra, dvs. som en benämning på någon som har snöat in på ett specialintresse - må det vara science-fiction-TV, fotboll eller amerikanare.
Helt plötsligt öppnar sig en ny värld av nördar. Jag vet t.ex. en körsångsnörd - han lever för körsång, hans utbildning och förvisso mycket högavlönade jobb är bara för att man måste försörja sig på något. Han har lite svårt att förstå att jag tycker att det gott kan räcka med en manskör och en operauppsättning, trots att det bara innebär två repetitionstillfällen i veckan. Min flickvän - utbildad lärare, översättare och tolk i romanska språk - kallar sig språknörd. Hon föredrar film och litteratur på franska eller spanska och har väldigt dålig koll på samtida angloamerikansk populärkultur. (Hon kallar sig också tågnörd, vilket är lite sött, eftersom jag då inte behöver bekymra mig om suckar från hennes sida om jag nämner något järnvägs- eller tågrelaterat.)
Själv är jag främst samhällsplanerings- (inklusive järnvägs-) och populärmusiknörd. Till utseende och klädsel är jag nog vad många skulle kalla "svennig" (och då undrar jag vad motsatsen är, "blattig"?). Skönaste haket i Gävle tycker jag är en hårdrocksklubb, där jag nog framstår som katt bland de hårdrocksnördiga hermelinerna. På Hultsfredsfestivalen känner jag mig ibland lite främmande när alla andra verkar tillhöra någon subkultur som jag inte ens vet vad jag ska sätta för etikett på. Likväl har jag förmodligen mycket gemensamt med dem ändå.
Så svaret på om det finns någon svensk nördkultur är - nej, för nörden finns inte i verkligheten, bara i amerikanska highschoolfilmer.
Dewil
(Vad jag däremot har undrat ända sedan jag gick på högstadiet är varför det finns så få kvinnliga nördar. Genusforskare har tydligen börjat intressera sig för den manlige nörden, men har någon börjat intressera sig för den icke-existerande kvinnliga nörden? Jag väntar med spänning.)