solvebring
Superhero
Sen jag träffade min flickvän, i höstas, så har jag spelat rollspel en gång. Resten av spelgänget är besvikna och så. Jag har lovat flera gånger att jag ska försöka, jag är SL till på köpet. Men det blir inte så. Jag är med henne nästan jämt, och känner att jag bara vill vara det, gör ju annat ibland också, det måste man ju, bägge två, i ett förhållande.
Men rollspel, blir som sagt aldrig av: Ibland känner jag hur jag verkligen saknar rollspelet, och jag vet att när jag väl spelar så älskar jag det, jag har alltid älskat det, enda sedan jag började med det. Jag vill spela, men samtidigt skulle jag aldrig sumpa tid med henne mot att spela... För det vill jag inte. Så det är ju jag själv som hindrar mig från att spela, inte hon.
Nån som känner igen sig?
Men rollspel, blir som sagt aldrig av: Ibland känner jag hur jag verkligen saknar rollspelet, och jag vet att när jag väl spelar så älskar jag det, jag har alltid älskat det, enda sedan jag började med det. Jag vill spela, men samtidigt skulle jag aldrig sumpa tid med henne mot att spela... För det vill jag inte. Så det är ju jag själv som hindrar mig från att spela, inte hon.
Nån som känner igen sig?