Jag postar väldigt sällan här, men nu fick jag plötsligt en ohygglig lust att lufta mina tankar lite. Så eftersom det här verkar vara det relevanta stället att gnugga in lite folk med min mentala avföring så får ni helt enkelt stå ut med mig ett tag.
Jag har något att föreslå. Det är en ganska okonventionell idé, och vissa kommer nog att ogilla kontentan i mitt förslag (och använda ord och termer som "mognad", "liv utanför rollspelet", "vuxen" och en massa livsfilosofiskt nonsens, ignorera dessa personer) men det kan inte hjälpas.
Jag föreslår helt enkelt att vi förbjuder seriösa rollspelare att ha flickvänner (eller pojkvän, om du råkar vara en hona). Faktum är att de inte ska bry sig om något alls förutom nästa spelmöte. Vissa saker kan jag ha översyn med, saker som t ex arbete, skola och dödsfall i familjen (mest för att om dessa inte tas om hand så kan det få en ännu mer negativ effekt på rollspelandet), men i övrigt så ska det inte finnas några distraktioner.
Vi har nog alla varit med om att en i spelgruppen har upptäckt den där gullesnuttiga fluffkänslan då ett hjärteintresse dyker upp som överkommer ens mer vettiga impulser och intressen, denna biologiska reaktion i hjärnans emotionella centrum (läs: kärlek) kan sätta käppar i hjulet för kampanjer och äventyr och kanske till och med splittra spelgrupper. Och nästan ändå värre är det då flickvännen/pojkvännen, som givetvis är helt ointresserad av rollspel, antingen kräver att få sitta med då dennes bättre hälft ska spela rollspel eller blir övertygad att vara med. Vi har nog alla varit med om detta någon gång. Om personen är med så sinkar denna nog stämningen och andan med sin avsaknad av engagemang, och om personen inte är med så tröttar hon/han onekligen på att lyssna på vad som händer i äventyret, så då åker teven eller datorn igång och personens omedvetna objektiv att störa spelandet blev trots allt uppfyllt.
Är det så mycket begärt att jag vill att min spelgrupp ska ha samma ohälsosamma och närmast fanatiska intresse i denna hobby som mig? Varför kan så få förutom jag ignorera det faktum att ett stort rollspelsintresse i vuxen ålder kan betraktas som en social böld på livets håriga bakdel? Det är ju bara 5-6 personer det handlar om trots allt, så många kan väl få slippa undan samhällets "normala" sociala värderingar. Snälla?
Jag är inte intresserad av förhållanden med det motsatta könet, och eftersom jag inte sett några som helst tecken på homosexualitet så kanske det är så att jag inte träffat den "rätta" än, eller någon liknande klyscha . Men eftersom vänner och bekanta tycks bli sanslöst förälskade, upptäcka sig själva på nytt, flytta in med sina kärleksintressen och sen upptäcka att den där personen minsann var HELT fel för dem på löpande band, och helst ett par gånger om året så börjar jag undra varför det inte händer mig. Jag må vara en smula tillbakadragen, men jag deltar dock relativt ofta i sociala händelser som gör att jag träffar nya personer. Så det kanske helt enkelt inte är något för mig, det där med romantiska förhållanden. Intresset finns som sagt inte, så det är väl den enda slutsatsen jag kan dra.
Utan förståelse för denna konstiga vana för oss människor så har jag svårt att förstå varför de mer vettiga samhällsmedborgare i min spelgrupp tittar på mig antingen som jag kläckt ett skumt skämt, eller som om jag har utvecklat ett extra huvud då jag försöker förklara detta för dem. Så då tänkte jag försöka med er, vilket jag nu gör.
Så, vad tycker ni? Visst är mitt förslag det absolut bästa för rollspelshobbyn? Tänk bara om alla rollspelare struntade i att köpa alla hjärtans dag-presenter och köpte rollspelsmoduler och tärningar istället. Rollspelsindustrins intäkter skuller skjuta i höjden och alla skulle vara nöjda. Idén med att skrota romantisk interaktion för rollspelare skulle då hyllas som en evolutionär revolution för mänskligheten. Eller så skulle ju i alla fall jag bli nöjd och glad. Vilket som går bra för min del.
Det var allt.
Jag har något att föreslå. Det är en ganska okonventionell idé, och vissa kommer nog att ogilla kontentan i mitt förslag (och använda ord och termer som "mognad", "liv utanför rollspelet", "vuxen" och en massa livsfilosofiskt nonsens, ignorera dessa personer) men det kan inte hjälpas.
Jag föreslår helt enkelt att vi förbjuder seriösa rollspelare att ha flickvänner (eller pojkvän, om du råkar vara en hona). Faktum är att de inte ska bry sig om något alls förutom nästa spelmöte. Vissa saker kan jag ha översyn med, saker som t ex arbete, skola och dödsfall i familjen (mest för att om dessa inte tas om hand så kan det få en ännu mer negativ effekt på rollspelandet), men i övrigt så ska det inte finnas några distraktioner.
Vi har nog alla varit med om att en i spelgruppen har upptäckt den där gullesnuttiga fluffkänslan då ett hjärteintresse dyker upp som överkommer ens mer vettiga impulser och intressen, denna biologiska reaktion i hjärnans emotionella centrum (läs: kärlek) kan sätta käppar i hjulet för kampanjer och äventyr och kanske till och med splittra spelgrupper. Och nästan ändå värre är det då flickvännen/pojkvännen, som givetvis är helt ointresserad av rollspel, antingen kräver att få sitta med då dennes bättre hälft ska spela rollspel eller blir övertygad att vara med. Vi har nog alla varit med om detta någon gång. Om personen är med så sinkar denna nog stämningen och andan med sin avsaknad av engagemang, och om personen inte är med så tröttar hon/han onekligen på att lyssna på vad som händer i äventyret, så då åker teven eller datorn igång och personens omedvetna objektiv att störa spelandet blev trots allt uppfyllt.
Är det så mycket begärt att jag vill att min spelgrupp ska ha samma ohälsosamma och närmast fanatiska intresse i denna hobby som mig? Varför kan så få förutom jag ignorera det faktum att ett stort rollspelsintresse i vuxen ålder kan betraktas som en social böld på livets håriga bakdel? Det är ju bara 5-6 personer det handlar om trots allt, så många kan väl få slippa undan samhällets "normala" sociala värderingar. Snälla?
Jag är inte intresserad av förhållanden med det motsatta könet, och eftersom jag inte sett några som helst tecken på homosexualitet så kanske det är så att jag inte träffat den "rätta" än, eller någon liknande klyscha . Men eftersom vänner och bekanta tycks bli sanslöst förälskade, upptäcka sig själva på nytt, flytta in med sina kärleksintressen och sen upptäcka att den där personen minsann var HELT fel för dem på löpande band, och helst ett par gånger om året så börjar jag undra varför det inte händer mig. Jag må vara en smula tillbakadragen, men jag deltar dock relativt ofta i sociala händelser som gör att jag träffar nya personer. Så det kanske helt enkelt inte är något för mig, det där med romantiska förhållanden. Intresset finns som sagt inte, så det är väl den enda slutsatsen jag kan dra.
Utan förståelse för denna konstiga vana för oss människor så har jag svårt att förstå varför de mer vettiga samhällsmedborgare i min spelgrupp tittar på mig antingen som jag kläckt ett skumt skämt, eller som om jag har utvecklat ett extra huvud då jag försöker förklara detta för dem. Så då tänkte jag försöka med er, vilket jag nu gör.
Så, vad tycker ni? Visst är mitt förslag det absolut bästa för rollspelshobbyn? Tänk bara om alla rollspelare struntade i att köpa alla hjärtans dag-presenter och köpte rollspelsmoduler och tärningar istället. Rollspelsindustrins intäkter skuller skjuta i höjden och alla skulle vara nöjda. Idén med att skrota romantisk interaktion för rollspelare skulle då hyllas som en evolutionär revolution för mänskligheten. Eller så skulle ju i alla fall jag bli nöjd och glad. Vilket som går bra för min del.
Det var allt.
Man får vällhelt enkelt skaffa sig en parter med samam intresen... 
Rollspelare måste ju också föröka sig.
