Nekromanti Flumkoncept

[Sodivra]

Re: Det jätteteoretiska inlägget

Jag har egentligen bara läst en artikel av Buck, men okej: Syftet med begreppen normal, abnormal och hälsosam är inte att skapa ett nytt system för kategorisering. Det är skrivet till en psykologkår som har ett utarbetat och standardiserat system för att diagnostisera psykiska sjukdomar, det vill säga, avgöra vem som är sjuk/abnormal.

Vad Buck vill säga till den här psykologkåren med sitt resonemang är att man kan inte se människor som antingen diagnoshavare eller friska och normala. Normalitet är inte alltid bra, och att vara "udda" kan vara något positivt. Därför ska vi inte titta på en patient och säga "Okej, han är schizofren, nu gör vi honom normal", för då kan vi missa patientens unika styrkor och ge honom nya problem samtidigt.

Buck föreslår att man utvärderar människor utifrån hur de fungerar i olika domäner i livet, så som arbete, kreativitet, identitet, åldrande... Ingen människa är "sjuk" i alla dessa områden, men ingen är "hälsosam" i alla områden heller.

Timothy Treadwell, Grizzly Man, är en perfekt illustration på det här. Han valde inte en "normal" väg, men det var den vägen just han behövde ta för att komma tillrätta med just sina besvär, drogmissbruk. Hans styrka låg just i hans kontakt med djur.

Han fick antidepressiva ett tag för att minska sina humörsvägningar, men han slutade ta dem eftersom han upplevde att hans humörsvägningar var en del av hans personlighet.

Så att försöka göra Treadwell normal hade kanske bara lett till att han blivit främmande för sig själv och stannat kvar i det normala samhället som innebar drogmissbruk för honom.

Jag tycker tvärt om inte att det är ett dugg konstigt faktiskt. Djärvhet handlar mycket om självförtroende och självförtroende får man av att känna sig trygg i sin omgivning.

Ja, jag håller med. Jag skrev utifrån hur jag tolkade dig, men jag hade misstolkat dig.

Mja, kanske, men jag tror att det är en ganska rejäl förenklign. Tryggheten antar jag härrör åtminstone till förhållandevis stor del ur omgivningen och oersonerna i densamma. Jag vet inte om det faller in inom tradition och normer för all del, men om man till exempel ser på sådana faktorer som att man förlorar sitt jobb, en närstående dör eller blir sjuk, att ens hus brinner ned etc, var kategoriserar man in dessa...? Jag misstänker att tryggheten inom en får sig en törn av det, inte sant?

Det låter som något som leder till att världen känns mindre otrygg just då, helt klart. Ifall ens inre representation av tryggheten, det vill säga vad man har "inlärt" om trygghet förändras vet jag inte. Men det är så det fungerar med tron på sin egen förmåga (Ett stort misslyckande kan sänka den) så det kan säkert vara likadant med tron på sin egen säkerhet och tillit till andra...

Låten var något jag bara slängde in, men är du nyfiken så kanske det funkar med den här länken...
http://www.youtube.com/watch?v=BA-8yznys7k&feature=related

 

[Sodivra]

Re: Att sätta sitt märke på världen

Det var, som du säkert insett, en provocerande fråga.

Jag tyckte faktiskt det var en berättigad fråga. Det finns ju faktiskt spel där man kan vinna eller förlora: Polaris, My life with Master...

Och ett sätt att avsluta en rollperson skulle ju kunna vara när denne slår sig ner och skapar sin egen zon och slutar äventyra. Det tycker jag faktiskt är en riktigt bra idé.

Ifall du skulle använda dig av hjältens resa så blir det ju faktiskt en "rätt" väg som man förväntas följa, och då passar en slutpunkt väldigt bra.

Men personligen gillar jag idén att spelarna bestämmer helt själva vad som är rätt väg. En rollperson kanske aldrig lämnar sin hemmazon helt, utan hjälper till att bygga upp den, ta till vara på sitt samhälle, och det är också ett möjligt "rätt svar" så att säga.

Du skulle kunna göra ett generationsspel där en ny säker zon lever kvar till nästa generation rollpersoner, så att det finns ett incitament att pensionera sin rollperson för en säker zon. Men jag är inte så lockad av att snabbspola en sådan livsprocess...

Jag skulle nog skriva med utgångspunkten att rollpersonerna ska nå någon sorts closure så småningom, som de där punkterna jag drog upp. Ska spelet spelas med en immersionistisk agenda där spelarna gör sitt allra bästa för rollpersonerna, eller en narrativistisk agenda där man även kan välja att skildra sin rollpersons väg till vilsenhet och till slut undergång eller räddning?

Och så har vi ju rollpersonsgruppen, det är en klurig grej. Vad vi pratar om här tycker jag mycket är individens resa, men rollpersoner uppträder i flock. Jag kan tänka mig att spelarna ganska tidigt vill skapa en säker zon som sin egna, gemensamma bas att ha som utgångspunkt för sina strapatser och ladda upp på. Det är ju ganska ballt, men jag tycker också att ifall man vill sätta upp en permanent säker zon med plats för många människor så behöver man nästan pensionera sin rollperson för det, och det är något individuellt, inte gruppbaserat.

Ja just det, två rollspelstips:

I Changeling: The Lost så spelar man bortbytingar som återvänder till vår verklighet och som försöker hitta en ny identitet och ett nytt liv. Där finns en drömlik farlig värld som kallas "The Hedge" som bortbytingarna förts bort genom som människor och sedan flytt genom för att komma tillbaka till vår värld. I The Hedge så kan bortbytingar karva ut sina hemliga, egna små bon "Hollows". Ungefär som säkra zoner.

I Nobilis så spelar alla självförverkligade människor på så sätt att de transcenderat sin mänsklighet och nu "är" en aspekt av verkligheten. (I min spelgrupp så har vi ädlingen av Metall, ädlingen av Folktro och Ädlingen av Geometri och Fysik. Där har varje familj av ädlingar sin egen privata värld, skapad av deras Imperator (Gudomliga förälder), men som de kan prägla själva beroende på hur starka i "Realm" de är.

Avslutningsvis.

Det finns som sagt många designfilosofier och utgångspunkter för vad man vill säga med eller uppnå med det här spelkonceptet. Jag skulle vilja göra det här spelet med dig när jag är klar med Berättelser från Staden. Vi skulle kunna göra varsin tolkning, två tvillingutgåvor. Kanske en som är mer trad och en som är mer forge?

 

[Ram]

Re: Det jätteteoretiska inlägget

Jag har egentligen bara läst en artikel av Buck, men okej: Syftet med begreppen normal, abnormal och hälsosam är inte att skapa ett nytt system för kategorisering. Det är skrivet till en psykologkår som har ett utarbetat och standardiserat system för att diagnostisera psykiska sjukdomar, det vill säga, avgöra vem som är sjuk/abnormal.

Vad Buck vill säga till den här psykologkåren med sitt resonemang är att man kan inte se människor som antingen diagnoshavare eller friska och normala. Normalitet är inte alltid bra, och att vara "udda" kan vara något positivt. Därför ska vi inte titta på en patient och säga "Okej, han är schizofren, nu gör vi honom normal", för då kan vi missa patientens unika styrkor och ge honom nya problem samtidigt.

Då tycker jag att han är en utmärkt person. Det som alltid stör mig med psykologi som vetenskap är att man (som jag upplever det) alltför ofta strävar efter att kategorisera individen, något som jag upplever som en helt vansinnig approach.

Låten var något jag bara slängde in, men är du nyfiken så kanske det funkar med den här länken...
http://www.youtube.com/watch?v=BA-8yznys7k&feature=related

Skall lyssna på den när jag kommer hem, blocking rules är inte min vän... Jag är riktigt nyfiken på den, du verkar gå igong rejälr på den. =)

 

[Ram]

Re: Att sätta sitt märke på världen

Det var, som du säkert insett, en provocerande fråga.

Jag tyckte faktiskt det var en berättigad fråga. Det finns ju faktiskt spel där man kan vinna eller förlora: Polaris, My life with Master...

Förvisso, men spel där man uttalat vinner tycker jag överlag är ganska tråkiga. Däremot får de gärna ha ett (bra eller dåligt) slut.

Och ett sätt att avsluta en rollperson skulle ju kunna vara när denne slår sig ner och skapar sin egen zon och slutar äventyra. Det tycker jag faktiskt är en riktigt bra idé.

Absolut. Det är en ide som jag gillar mycket. Däremot (eller kanske inte däremot egentligen) så bör man ta sig en funderare på om zonens existens (eller snarare tillgången till "kraft") skall vara analog (jag blir hela tiden starkare) eller binär (inna jag är klar så har jag ingen zon). Det första är mer att föredra ur ett psykologiskt perspektiv anser jag men det andra har stora fördelar ur ett systemperspekiv. Framförallt så behöver man inte drabbas av hotinflation, något som jag oftast inte gillar i rollspel (men det finns undantag).

Ifall du skulle använda dig av hjältens resa så blir det ju faktiskt en "rätt" väg som man förväntas följa, och då passar en slutpunkt väldigt bra.

Slutpunkten är en nödvändighet i en sådan. Däremot funderar jag fortfarande på var man behöver definiera slutmålet. Jag har för mig av tidigare diskussioner att vissa propagerar för att den skall skapas tidigt, kanske rent av då resan startar, men jag är fundersam... Man kan kanske komma undan med att konceptet skapas/grundläggs tidigt men att det är föränderligt.

Men personligen gillar jag idén att spelarna bestämmer helt själva vad som är rätt väg. En rollperson kanske aldrig lämnar sin hemmazon helt, utan hjälper till att bygga upp den, ta till vara på sitt samhälle, och det är också ett möjligt "rätt svar" så att säga.

M-mmm... Det är nog två olika koncept som mår bäst av att inte klumpas samman. Detta koncept är nog mer intressant egentligen.

Du skulle kunna göra ett generationsspel där en ny säker zon lever kvar till nästa generation rollpersoner, så att det finns ett incitament att pensionera sin rollperson för en säker zon. Men jag är inte så lockad av att snabbspola en sådan livsprocess...

Kanske. Jag är inte så förtjust i generationsspel över lag, men det kan skapa intressanta konflikter då de man kan komma att behöva bryta sig fri från är de egna tidigare rollpersonernas verk och att man därför lättare kan sätta sig in i de känslor som är inblandade.

Jag skulle nog skriva med utgångspunkten att rollpersonerna ska nå någon sorts closure så småningom, som de där punkterna jag drog upp. Ska spelet spelas med en immersionistisk agenda där spelarna gör sitt allra bästa för rollpersonerna, eller en narrativistisk agenda där man även kan välja att skildra sin rollpersons väg till vilsenhet och till slut undergång eller räddning?

Vad jag AVSKYR ordet closure... Men i princip så håller jag med dig men jag anser att det är viktigt för drivkrafterna att man har en bra och naturlig koppling mellan sin resa till själfvörverkligande (lite luftigare, mindre direkt regelpåverkan) och de eventuella zonerna (strävan efter en säker zon, starkare regelpåverkan).

Men bara för att klargöra det hela här; Jag har strävat efter en känsla av utsatthet och en fantasyartad skräck-light-stämning i mina tidigare tänk. Vad pratar vi om nu? Är det fortfarande aktuellt...?

Och så har vi ju rollpersonsgruppen, det är en klurig grej. Vad vi pratar om här tycker jag mycket är individens resa, men rollpersoner uppträder i flock. Jag kan tänka mig att spelarna ganska tidigt vill skapa en säker zon som sin egna, gemensamma bas att ha som utgångspunkt för sina strapatser och ladda upp på. Det är ju ganska ballt, men jag tycker också att ifall man vill sätta upp en permanent säker zon med plats för många människor så behöver man nästan pensionera sin rollperson för det, och det är något individuellt, inte gruppbaserat.

Det där tror jag kommer att bli en nöt att knäcka och den förtjänar en egen tanketråd...

Det finns som sagt många designfilosofier och utgångspunkter för vad man vill säga med eller uppnå med det här spelkonceptet. Jag skulle vilja göra det här spelet med dig när jag är klar med Berättelser från Staden. Vi skulle kunna göra varsin tolkning, två tvillingutgåvor. Kanske en som är mer trad och en som är mer forge?

Well, även om det låter jätteintressant så har jag inte tid att committa mig till några projekt. Jag är heltidsarbetande och har fyra små barn samt villa, vovve (fast kattdjävel i stället) och Volvo (fast Ford) att ta hand om. Däremot så får du (naturligtvis) använda detta precis som du vill och jag ställer gärna upp som bollplank.

Därtill så tror jag inte att det här gör sig så bra som trad...

 

[Sodivra]

Koncept?

Ledsen, jag kom inte till att skriva något igår. Det är ont om tid och energi just nu.

Det mesta håller jag med dig om.

Absolut. Det är en ide som jag gillar mycket. Däremot (eller kanske inte däremot egentligen) så bör man ta sig en funderare på om zonens existens (eller snarare tillgången till "kraft") skall vara analog (jag blir hela tiden starkare) eller binär (inna jag är klar så har jag ingen zon).

Jag tror att spelarna helst vill ha en egen liten zon medans de äventyrar, men det blir en helt annan grej när rollpersonen till slut väljer att "lägga ner sin själ i det", så att säga.

Kanske blir en zon en riktig zon först när man kan sammanfatta den viktigaste principen för den. "Här får alla vad de förtjänar" eller "Här får man vara sig själv" skulle kunna vara två möjliga principer för en mobbad rollperson, men det skulle skilja sig ganska mycket åt hur de två zonerna uppträdde i praktiken...

Men bara för att klargöra det hela här; Jag har strävat efter en känsla av utsatthet och en fantasyartad skräck-light-stämning i mina tidigare tänk. Vad pratar vi om nu? Är det fortfarande aktuellt...?

En sak som jag tänkt på och velat säga är att även om jag utforskar väldigt långt ut i psykologisk teori så behöver det inte betyda att kärnan i spelet borde placeras där. Jag tycker om att utforska en bit utanför gränserna så att säga.

Ett väldigt, väldigt symboltugnt rollspel skulle nog inte vara lika kul. Jag är intresserad av äventyrs och stämningsdelen av spelet också, och där gillar jag den miljö du antyder, även om vi inte har snackat så mycket om den.

Jag tänker grässlänter, törnessnårsskogar, art noveau, trollkunniga kvinnor med luriga leenden, stenmurar som man inte får korsa, varelser med metallklor tog jag stort intryck av, Tord Nygren...

Du har ju barn, låna Trollringen av Lennart Hellsing eller En midsommarnattsdröm av Cecilia Sidenbladh för att se den världen som illustratören Tord Nygren målar upp där. Eller ta en titt på hans galleri:
http://www.tordnygren.se/galleri.htm

Jag tänker också lite grann på färgglada äventyrare med excentriska tekniker, typ en gul och svart-rutiga harlequins som fajtas genom akrobatik och lutspelande, och helst utan att det blir fånigt... Titta här, till exempel.

Och kanske Yoshitaka Amano, som faktiskt lyckas göra en bro mellan dessa två stilar! Titta på den här, den här och den här bilden.

Lite mer "dämpade" bilder som jag uppfattar i din beskrivning har jag svårt att hitta, även om jag tycker de verkar viktiga också. Kanske så här?

Art nouveau: ett och två.

Den här är också fin.

Vad tänker du? Jag skulle gärna se dig utveckla miljön mera.

Well, även om det låter jätteintressant så har jag inte tid att committa mig till några projekt. Jag är heltidsarbetande och har fyra små barn samt villa, vovve (fast kattdjävel i stället) och Volvo (fast Ford) att ta hand om. Däremot så får du (naturligtvis) använda detta precis som du vill och jag ställer gärna upp som bollplank.

Det vore ett privilegie. Tack.

 

[Sodivra]

Att bygga en otrygg zon

Jag skulle skriva lite om vad som händer när man bygger en zon som inte alls är trygg.

Det finns en beskrivning av schizofreni, jag kommer inte ihåg om det är en liknelse eller empiriskt belagd... I vilket fall som helst så går den ut på att ifall man inte har fått växa upp som en egen person, utan bara som en förlängning av en annan person. Man kan inte definera sig själv, sätta gränser mellan sig själv och omvärlden. Ens egna tankar kan bli främmande röster som talar till en i huvudet. Ens egna handlingar kan bli ens terapeut som kontrollerar en genom att dra i osynliga snören. Tsunamikatastrofen kanske hände för att jag tänkte fel tankar.

(Det finns en även stark genetisk komponent för schizofreni)

Narcisisstiska människor kan ha växt upp utan att få gränser, och istället fått orimliga uppfattningar av sig själv av sina föräldrar.

Vad skulle hända om dessa gränslösa personer sätter upp sin egen trygga zon? Min tanke är att den skulle bli ännu farligare och oförutsägbarare än de otrygga zonerna, kanske skulle de till och med tjäna som fängelsen som man förlorar sig själv i och går vilse i.

Låt mig introducera Poe, Ann Decatur Danielewski, som sjöng Center of the Sun som jag skickade förut. Hennes bror Mark Z. Danielewski har skrivit House of Leaves, en bok om ett hus som visar sig innehålla en väg in till mörka korridorer som är både tomma, gränslösa och hotfulla, och tycks delvis präglas av den som ger sig in i dem, dennes fruktan... Tillsammans med den här boken så släppte Poe ett album som använder berättelsen i boken men även sitt eget språk. Här är låten "Hey Pretty" från detta album, som målar upp en bild av sitt själv som en plats, en plats man själv är vilse i.

Jag har markerat bitar jag tyckte var extra viktiga i fetstil, och här är ett smakprov från låten.

Spoiler

well it's 3 am I'm out here ridin again
through the wicked, winding streets of my world
I make a wrong turn, break it
now I'm too far gone
I got a siren on my tail
and that ain't the fine I'm lookin for
I see a stairway so I follow it down
into the belly of a whale where my secrets echo all around
you know me now but to do better than that
you got to follow me
boy I'm tryin to show you where I'm at
hey pretty don't you wanna take a ride with me
through my world
hey pretty don't you wanna kick and slide
through my world

well I got a mind full of wicked designs
I got a non-stop hole in my head imagination
I'm in a building that has 2000 floors
and when they all fall down
I think you know it's you they're fallin for
I can't forget I am a sole (soul?) architect
I built the shadows here
I built the growlin voice I fear
you add it up but to do better than that
you got to follow me
boy I'm tryin to show you where i'm at
hey pretty don't you wanna take a ride with me
through my world
hey pretty don't you wanna kick and slide
through my world
hey pretty, my pretty baby
rock it through my world
hey pretty, my pretty baby
rock it through my world
hey now can't you feel me longing
(do you get the gist of this song now)
hey now can't you feel me
feel me
hey pretty, my pretty baby
don't you wanna take a ride with me
don't you wanna take a ride me
my baby
my pretty baby
rock it through my world
rock it through my world

Vad jag försöker säga här är förstås inte att Poe är schizofren.

Men när man får veta att samplingarna med den dryga gamla mannen och den lilla flickan som pratar på hennes skiva faktiskt är hennes döda pappa och hon själv, och kanske är till och med det läskiga klippet från telefonsvararen på riktigt, och att hon och hennes bror tog hand om varandra under sin uppväxt...

Så visar det sig att den här plattan och den här skivan kanske säger något just om syskonens uppväxt, och att det är något de tar itu med nu som vuxna.

Många, många låtar passar in på det här konceptet med både sig själv som en plats och självförverkligande, men den här var den som var allra bäst, tyckte jag. Hon har också låtar som får mig att utbrista "Men det är ju self-efficacy hon sjunger om!", jag tror att Poe har en väldigt stark intuitiv psykologisk förståelse, eller så har hon gått i terapi och fått inspiration till de bilder hon använder på detta album.

Vi tar en låt från hennes första album också. Hello hello, are you out there? Det handlar alltså om hur någon kan vara långt borta, svår att hitta, på en annan plats. Och jag tycker estetiken är helt rätt för en zon som man kan gå vilse i också.

<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/SAVgJQVo2oE"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/SAVgJQVo2oE" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>

Anknytningen är en anpassning
En sak till ska jag säga om det otrygga: Kom ihåg att jag sa att anknytningsmodellen är en anpassning efter omvärlden. Den trygga anknytningen är den bästa ute i vårt svenska samhälle, men möjligheten till den otrygga och den ambivalenta anknytningen finns inkodade i våra hjärnor eftersom i vissa situationer är dessa de bästa, nämligen i farliga miljöer.

En sak som skulle kunna vara riktigt ballt är att spelarna kan välja att spela lite mer "otrygga" personer. De är bättre på att skydda sig mot och bekämpa hot med våld, och detta är väldigt användbart i början på spelet, men allteftersom rollpersonerna blir bättre och bättre så kanske det finns en större och större motivation att utveckla sig mot ömhet och förståelse för att besegra hoten med detta istället. Man kan välja att spela en totalt "naiv" och godhjärtad person redan från början också. Man ska vara medveten om att det finns en reell risk att den rollpersonen går under ute i den farliga världen... Men vilken triumf det skulle vara att välja kärlekens väg redan från början, ge omvärlden sitt fulla förtroende och till slut lyckas, trots slit och prövningar.

Vi tar en video till. Det här är en video av animen Trigun till Eden med Sarah Brightman. Vad vi ser är vår hjälte Vash som vägrar döda, för han tror att alla har en chans att bättra sig. Detta leder till enorma prövningar för honom eftersom hans bror inte vill något annat än att döda alla människor, och skickar gunslingers på honom.

Till slut så drivs Vash till att skjuta en av hans brors underhuggare, men inser att även han själv har en chans att bättra sig. Det sista avsnittet i serien är hans konfrontation med sin bror.

<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/RHcA9AjsyAE"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/RHcA9AjsyAE" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>

 

[Ram]

Re: Koncept?

Jag skall bara svara lite kort nu, jag tror att jag drabbats av solsting...

Av de bilder som du länkar till så känner jag så här:
Tord Nygrens bilder: Bilden på kvinnan med fågeln är klockren och likaså mannen som sitter med älgen. Den gamle mannen med blommorna är så klockren att klangen sitter kvar ännu även om det tog ett par tittar innan jag insåg det.
Exemplet på harlequins träffade inte.
Yoshitaka Amano: Den första bilden var helt perfekt undantaget den "asiatiska" stilen. De andra två träffar inte, men har ändå drag av vad jag är ute efter.
Båda Art nouveau-bilderna är okej, men inte klockrena.
Den "också fin":a är också mycket bra.


Jag skall se om jag kan jaga upp några bilder på vad jag menar...
De här. - Främst den blå. gräna och vita,
Denna.
Vissa av dessa. - Alla med "simringar" i bilden samt den vita med sirliga tecken.
Till viss del dessa.


De är inte klockrena. De bildar snarare mer en sorts gemensam stämmning som liknar det som jag är ute efter. Tänk england, Harry Potter, Fylke och klassiska sagoelement samt kanske lite Ultima (datorspelserien) så borde det bli "rätt".

Fast jag är lite slut just nu... Jag skall kolla efter lite mer bilder i morgon och se om jag hittar några som passar bättre (jag brukar ofta spåna igång från magic-kort så det föll sig lite naturligt även här...) samt se om jag kan gräva upp ett gammalt doc. som jag skrev och laddade med bilder för något år sedan. Ja, åsså kommentera resten av vad du skrev också. Ville bara visa lite bilder för att du skulle ha något att fundera på i natt...

//Ram - Tömnig...

 

[Sodivra]

Re: Koncept?

Och jag har redan varit uppe alldeles för länge, men jag skriver en kortis...

Kul att du gillade mannen med blommorna, även om älgen gjorde mig förvånad. Den här var inte alls vad du hade tänkt dig heller?

En av de bilder jag verkligen gillade var den här:

Lite murrig sådär, så jag försökte leta upp det svenska omslaget till Trollkarlen från Övärlden. Det kunde jag inte hitta, men jag hittade några andra bilder av samma konstnär. Nu känner jag mig för och är kanske helt fel ute, men vad säger du om de här?
1, 2, 3, 4, 5, 6 (Min favorit! )

Skulle "den fina" bilden behöva bli murrigare?

Åh, och här är en bild från anime-övärlden som jag hittade istället för den jag letade efter.

Fylke, Ultima, Midsummer... Jag tror jag förstår ungefär.

 

[Ram]

Re: Koncept?

Ettan och tvåan är mycket bra (även om det inre ögat av någon anledning har svårt för hästarna, de passar inte in lika klockrent av någon anledning), trean missar helt, fyran är stilmässigt bra men med fel karakrärer, femman är helt fel och sexan är ok.

Den stora bilden... Om man tar bort det pantomim:iga ur den så är den väldigt bra tycker jag.

Lite snabb nyansering av mina egna tankar, lite mer som jag vill ha det;

I den trygga zonen:

På gränsen, väktarstuk:

I gränslandet/blandning av trygg och otrygg:

(för övrigt en av mina favvobilder, alla kategorier)

(mest attityden)

Ytterligare lite mer otryggt:

Jagade:

Vet inte varför, den passar bara:

Katten, inte det övriga:

Djur:

Onding:

Lite rätt stämning men halvful bild:

Barn med krafter som de inte kan kontrollera:

Sceneri;

Åsså lite mer i ord; Jag tänker mig ett idylliskt bondesamhälle, bördiga marker, rosenträdgårdar och äppellundar, god cider, bullmormödrar, kraftfulla personer, långa och tjocka flätor, grova men välansade skägg, fontäner och porlande bäckar. Vapen använder man aldrig och de som finns är endera symboler eller kraftobjekt eller ett tecken på att skiten har träffat fläkten.

Åsså många, många gränser; En häck, en mur (låg eller hög), en slänt, en liten å, en rad vägstenar... Dessa är de påtagliga gränserna, de som ligger fasta. Sedan finns det flytande sådana som rör sig med individer eller med stämningen i byn.

Man skall kunna fånga otryggheten med hjälp av små detaljer; Ett tygstycke i en törnhäck, ett plask i vatten, en skugga från himlen. Otryggheten skall vara lika påtaglig som tryggheten. Hotet skall alltid vara närvarande och det skall vara tydligt hur skör man som enskild är.

Hoten kan vara människor utan empati eller kraftfulla inkarnationer av urkrafter. Jag upplever det som en fördel om de tar formen av något som redan finns i världen men med särdrag.

Oj, nu har det blivit extremt långt och många bilder... Kanske dags att jobba lite...

 

[Ram]

Re: Koncept?

Jag tror att spelarna helst vill ha en egen liten zon medans de äventyrar, men det blir en helt annan grej när rollpersonen till slut väljer att "lägga ner sin själ i det", så att säga.

Kanske blir en zon en riktig zon först när man kan sammanfatta den viktigaste principen för den. "Här får alla vad de förtjänar" eller "Här får man vara sig själv" skulle kunna vara två möjliga principer för en mobbad rollperson, men det skulle skilja sig ganska mycket åt hur de två zonerna uppträdde i praktiken...

Det du skriver ovan är helt och hållet berornde av hur du väljer att defininera zonen. Det kan nog säkert bli bra, men jag undrar lite över hur du har tänkt använda den medförda, lokala zonen. Är det någonting man hämtar styrka ur så att säga eller spelar den någon annan roll? Och hur går tankarna runt användandet av zonen? Är den binär såtillvida att man endrea är så trygg att man kan respetkive så otrygg att man inte kan eller handlar det mer om att man får bonusar eller liknande? Min vision är faktiskt att den skall vara hindrande, men jag hinner inte gå in i detalj på vad jag menar med det just nu.

---

Bilderna har jag redan kommenterat...

---

Det vore ett privilegie. Tack.

Heh, det är väl den största belöningen att någon kan använda det som man gjort så privilegiet är snarare mitt! =)

 

[Ram]

Re: Koncept?

Hittade några bilder till som har "det":

 

[Ram]

Re: Koncept?

Åsså en till: