Kvadratiskt utökade
Hm, jag har alldeles för många, men jag jobbar på dem... en och en i taget.
Höjdrädsla, ja, det är jättelöjligt. För tolv-fjorton år sedan så var höjder inget större bekymmer. Jo, jag hade respekt för dem och så. Men jag kunde utan större bekymmer klättra upp på min mors tak (ca 5 m) och dra ner snö från det. Numera har jag en skräck/panikkänsla varje gång jag befinner mig på över en halv meter över marken upp till ca. fyrtio meter, dvs. det rum som definieras av att jag fortfarande kan se vad jag landar på och därigenom vad som kommer att göra ont. Flyga däremot, rör mig inte så mycket i ryggen. Sedan har jag en kombinationsfobi, Bil, höjd, bro och vatten. Nej, det gillar jag inte, och här räcker det med att delar av scenariot dyker upp, typ bil, bro, vatten. Dvs. allt som gör förutsättningar för att bil ska hamna i vatten. Detta gör det hiskeligt jobbigt att åka ombord på färjor.... *rysa*
Telefoner. Ja, det där att ringa myndigheter gör det totalt hjärnsläpp i skallen. Jag måste ha en lista skriven på i princip vad jag ska säga. Vilket föranledde följande situation. Jag hade kommit in på två olika kurser på universitetet. Jag tackar nej till den kurs jag skulle gå... Ja, måste då ringa och åtgjärda saken och ringer. En tvär dam svarar och efter att min hjärna fått allmän meltdown så resulterar det hela i att jag lyckats tacka nej till bägge kurserna. Jag får nervös panikångest och det hela slutar med att maken får ringa i mitt ställe.... Nåja, jag kom in på "rätt" kurs (fel om jag ser tillbaka på det idag... men i alla fall) till slut så oroa er inte. Nu HATAR jag telefonförsäljning dessutom. Ja, det är självklart, någon djävul ringer som jag måste svara på.... fast, jag är väldigt snäll med telesäljarna, när de väl ringer. Jag och maken har tagit som praxis att vi inte köper NÅGOT via telefon, annat än om vi själva ringt upp då förståss. Jag brukar helt sonika avbryta dem så fort de har snackat färdigt och helt lugnt tala om att "jag är inte intresserad" "jag är nöjd med det jag har" etc. Det är ju inte så att jag inte pratar i telefonen, men det är det där första steget som är gränslöst jobbigt, något mina vänner lider av... jag ringer ju aldrig, de får ringa mig....
Lockespindlar och Harkrankar. Av alla små insekter och andra monster i svenska faunan så är det dessa två helt ofarliga insekter och djur som får mig helt fnöskig och tokig. Visst kan jag bli irriterad av getingar, sur och mörda blinningar/bromsar, men det är mer av praktiska skäl. Getingar bygger bon på fel ställen, är lättirriterade och sticks, blinningar/bromsar och mygg bits osv. Men Lochespindlar och Harkrankar är så så... *ryser*
Folksamlingar, jag får panikattacker. Mycket enkelt. Jag kämpar emot det. Men är det under icke kontrollerbara förutsättningar, dvs saker jag inte kan förutse så fryser jag till en isstod och söker efter närmsta utgång. I det läget så ska man aldrig stressa mig, utan låt mig gå dit jag vill. Det här föranledde att jag backade ut ur ett konvent, men det var en ångestattack av värsta slag. Nu bearbetar jag mig steg för steg för att komma iväg. Jag har bemästrat mässor, men då har jag också varit mentalt förberedd på folkmassor, jag bemästrar Stockholms central under högtrafik, mental förberedelse. Inte sagt att jag inte mår dåligt, men jag är förberedd på eländet. Jag vet att det är mycket folk i rörelse på dylika platser. Så, jag har kommit lång väg från min ångestattack i samband med konvent. Jag har tagit som vana att dessutom se till att jag har folk omkring mig som känner mig och jag känner mig trygg med när jag bevistat saker som exempelvis rollspel.nus födelsedagsfest. Att jag verkar dryg vid sådana tillfällen är bara delvis på grund av att jag är dryg... det är också en försvarsreaktion...
Trånga utrymmen. Jag säger bara hiss i en och en halv timme. Liten hiss, typ varuhiss utan fönster, metallplåt halva vägen upp. Jag själv, ensam och fast. Panik.... är förnamnet. Jag minns kanske en halvtimme av tiden jag satt i den hissen. När de plockat ur mig ur den minns jag korta minnesglimtar av syster (det här hände på en skola) som lägger bandage på mina händer. Jag hade bokstavligen försökt klättra ut ur hissen. Det finns ett stort hål i mitt minne på en timmes tid i den där hissen. Så speologi är out of the question för min del. Fast jag fascineras storligen av det. Det skulle nog funka om jag har folk med mig förståss.
Det där är mina stora fobier. Jag är också hundrädd och bearbetar det dagligen. Men det inverkar inte menligen på min kommunikaiton med hundar, eftersom när jag väl fått ilugn och ro lära känna en hund så stormtrivs jag ofta med individen. Jag har upplevt ett antal hundbett/attacker så, det finns anledningar till fobin. Men "given the right time and..." så klarar jag de flesta hundar.
Att man har respekt för saker är iofs självklart. Det ingår i människans grunder, det är när respekten övergår till panik som det inte fungerar. Jag älskar tex. att umgås med folk... men ni ser mig sällan i stora sällskap....
Fobi, är bara ett hinder att övervinna.
