Jag har inte spelat något D20-spel på länge men jag kom ändå att tänka på en sak. Blir det inte lite tråkigt, särskilt på högre nivå, att spela de extremt nichade krigaryrkena jämfört med till exempel Rouge? Om jag förstår saken rätt så kommer en höglevel Rouge att ha ett ganska brett register av färdigheter (och därmed möjligheter) medan en krigares hela väsen i form av färdigheter, feats och prestigeklasser handlar om strid. Naturligtvis går det att komma runt allt detta antar jag, men hade jag "optat" så hade jag nog gjort en smart Rouge med feta social skills hellre än en hård krigare som inte kan göra särskilt mycket mer än åskamma folk mycket skada. Är jag ensam om denna åsikt eller har jag missuppfattat någon viktig detalj?
Nekromanti Fråga
- Thread starter walium
- Start date
Nå, jag tror du är långtifrån ensam, men samtidigt tror jag också att du missat en del.
Jag behöver väl knappast säga att det är en smakfråga, för det första, men jag gör det ändå, för kompletthetens skull. Vissa gillar att spela folk med breda register (that's us); vissa gillar att vara Conan. Och för Conansyften är ju fightern klart överlägsen.
Sedan är det också så att en fighter faktiskt, liksom alla andra, kan ta cross-class-färdigheter, och feats såsom Leadership, och på så vis bredda sina horisonter, om spelaren så vill.
I fråga om prestigeklasserna har du faktiskt fel, till viss del: det finns prestigeklasser som breddar eller åtminstone byter nisch även på fighterfigurer. Notabla exempel (från böcker jag har själv) är bland andra Warmaster från Sword & Fist (som gör en Viktig, Strategisk och Borgherre) och Heir of Siberys från Eberrongrundboken (som vem som helst får ta, och som ger en braiga och rätt kraftfulla magiska förmågor. Och den är bara tre levels, så inte ens magiker blir alltför shafted av att ta den, än mindre en Fighter).
Och slutligen har fightern faktiskt tillgång till så många olika sätt att vara duktig på strid, och särskilt då på höga levlar, att det kan räcka gott och väl
Själv skulle jag nog hellre spela en Psychic Warrior, though, om möjligheten fanns, Mycket ballare feats
/Feliath - OooOOooowoOommmm
Den detalj du missat är...
...att du faktiskt väljer din klass och din utveckling efter vad du vill spela.
Om du vill ha en kämpe som krigat hela sitt liv och som bara kan dödsfärdigheter och inte mycket mer, så väljer du en fighter. Då blir du heller inte överraskad eller besviken när du är level 15 och bara kan slåss. Det är liksom inbyggt i konceptet.
Invändningen som många har mot detta bottnar i en optrygghet kring vilken personlighet man vill spela, och önskan om att alltid ha alla vägar öppna. Man är helt enkelt rädd att välja fel, och vill därför ha ett system där man slipper ta ställning i frågan "vilken personlighet vill jag spela". Man har alla möjligheter öppna för att alltid kunna ändra sin gubbe om man råkar ändra sig litegrann.
Då är det rakare och bättre att välja personlighet och sen ta en klass som stödjer den personligheten, oavsett hur mycket jag som spelare velar och vill opta mina chanser att överleva äventyren genom att alltid kunna utveckla min gubbe enligt mina högst tillfälliga nycker.
M.
...att du faktiskt väljer din klass och din utveckling efter vad du vill spela.
Om du vill ha en kämpe som krigat hela sitt liv och som bara kan dödsfärdigheter och inte mycket mer, så väljer du en fighter. Då blir du heller inte överraskad eller besviken när du är level 15 och bara kan slåss. Det är liksom inbyggt i konceptet.
Invändningen som många har mot detta bottnar i en optrygghet kring vilken personlighet man vill spela, och önskan om att alltid ha alla vägar öppna. Man är helt enkelt rädd att välja fel, och vill därför ha ett system där man slipper ta ställning i frågan "vilken personlighet vill jag spela". Man har alla möjligheter öppna för att alltid kunna ändra sin gubbe om man råkar ändra sig litegrann.
Då är det rakare och bättre att välja personlighet och sen ta en klass som stödjer den personligheten, oavsett hur mycket jag som spelare velar och vill opta mina chanser att överleva äventyren genom att alltid kunna utveckla min gubbe enligt mina högst tillfälliga nycker.
M.
Pom
Swashbuckler
Jag tycker det är 4 saker du bortser från:
1: Välj en klass du tycker om. Det finns 11 klasser i grundreglerna. Krigaren är den som mest koncentrerar sig på strid. Därav namnet: KRIGare (eng. FIGHT-er). Om man tycker att strid är lite tråkigt bör man därför välja någon annan klass. Eller hur?
2: Ingen krigare är lik den andra. Det finns ingen möjlighet att lära sig alla feats, vare sig man är på lvl 6 eller på lvl 60. Strid är en mångfacetterad historia i 3e/3.5. Man kan fokusera på de aspekter som känns mest spännande.
Även om de flesta class skills för fighter är fysiska betyder inte det att de är användbarast i strid. Climb, Swim, Ride, Jump kan göra fightern mycket användbar i alla möjliga situationer där förflyttning och terränghinder dyker upp. Intimidate är lysande för fightern som INTE vill slåss i onödan. Satsar hon på Craft har hon en karriär inom hantverksbranchen. Vill hon hellre vara den som har hand med djur är Handle Animal given.
Och cross-class skills kan man förstås också ta ranger i då och då.
3: Fightern, liksom alla andra klasser, blir unikare ju högre level. Ju fler feats, desto originellare stridsstil. Man kan göra den bred och grund (kan många olika slags stridsfeats) eller väldigt specialiserad (fokus på feats som har med ett särskilt vapen att göra, skjutvapen, kavalleri, rörlighet, teknisk brillians, råstyrka, etc).
4: Multiclass. Det är helt okej, t o m extremt vanligt, att man har mer än 1 klass. Det kan räcka med 1 level i den nya klassen för att ge exakt den touch man eftersträvar. En gnutta magi. Lite fler skills av en viss typ. Bärsärkarraseri. Etc.
Jag kan tillägga att jag inte använder prestige classes alls. De är enligt mig helt onödiga och en smula svårbalanserade. Alla tänkbara och otänkbara PC och NPC ryms inom multiclassing av core classes, låt vara att man ibland kan behöva göra någon ny feat eller spell om det är en särdeles unik gubbe man är ute efter.
Basenanji
Postd20modernist
- Joined
- 4 Nov 2002
- Messages
- 9,296
Vad är bra?
Frågan är egentligen på meta-nivå, för som tidigare skribenter i tråden förklarat finns det goda skäl till att man vill specialisera sina krigs/-stridsfärdigheter.
Hursomhelst; det du egentligen försöker säga är:
Kan d20 verkligen fungera som ett rollspel då de viktigaste funktionerna i rollspel inte betonas/hamnar i skymundan?
Dvs har man som ideal att ROLLspela mycket och betona sociala utmaningar istället för rena strider; tja då blir det ju astråkigt att spela med en fighter som "bara" kan slåss.
Ja, jag tolkar dina rader som att du lägger in en värdering i frågan och alltså blir denna tråd ytterst lik några andra på kort tid som mest handlat om d20 överhuvudtaget kan kallas för rollspel.
Nu råkar jag vara en överkänslig jävel (och inte blir det bättre av att jag råkar gilla d20/primitivt grottröj- för på det här forumet blir man verkligen påmind om att "riktigt" rollspelande knappast innehåller de momenten) så förhoppningsvis så har jag misstolkat dig.
---
Dessutom, man kan ju spela lite olika?! Jag brukar betona skills och låta skicklighet i skills vara utmaningar när vi kör DnD. För att spelarna ska förstå att deras karaktärer lever farligt blir de återkommande striderna perfekta som komplement! Så när jag kör DnD då måste karaktärerna lyckas med:
-Listen för att höra om Ogres smyger sig på dem
-Intimidate för att ta sig förbi några tjuvar i de skumma hamnkvarteren
-Sneak för att lyckas ta sig in i tjuvgillet
-Knowledge: Arcana för att hitta rätt magiska bok
-En fetstrid mot några lönnmördare, vilka utrustats med bra feats som gör dem svårare än vad första anblicken ger
Men det är ju så jag gillar att köra. Alla sätt är bra som inte är dåliga.
---
Hela den här tråden tror jag handlar om vilka utmaningar man vill ställas inför som spelare.
Och då är smaken väldigt olika.
/Basenanji
Frågan är egentligen på meta-nivå, för som tidigare skribenter i tråden förklarat finns det goda skäl till att man vill specialisera sina krigs/-stridsfärdigheter.
Hursomhelst; det du egentligen försöker säga är:
Kan d20 verkligen fungera som ett rollspel då de viktigaste funktionerna i rollspel inte betonas/hamnar i skymundan?
Dvs har man som ideal att ROLLspela mycket och betona sociala utmaningar istället för rena strider; tja då blir det ju astråkigt att spela med en fighter som "bara" kan slåss.
Ja, jag tolkar dina rader som att du lägger in en värdering i frågan och alltså blir denna tråd ytterst lik några andra på kort tid som mest handlat om d20 överhuvudtaget kan kallas för rollspel.
Nu råkar jag vara en överkänslig jävel (och inte blir det bättre av att jag råkar gilla d20/primitivt grottröj- för på det här forumet blir man verkligen påmind om att "riktigt" rollspelande knappast innehåller de momenten) så förhoppningsvis så har jag misstolkat dig.
---
Dessutom, man kan ju spela lite olika?! Jag brukar betona skills och låta skicklighet i skills vara utmaningar när vi kör DnD. För att spelarna ska förstå att deras karaktärer lever farligt blir de återkommande striderna perfekta som komplement! Så när jag kör DnD då måste karaktärerna lyckas med:
-Listen för att höra om Ogres smyger sig på dem
-Intimidate för att ta sig förbi några tjuvar i de skumma hamnkvarteren
-Sneak för att lyckas ta sig in i tjuvgillet
-Knowledge: Arcana för att hitta rätt magiska bok
-En fetstrid mot några lönnmördare, vilka utrustats med bra feats som gör dem svårare än vad första anblicken ger
Men det är ju så jag gillar att köra. Alla sätt är bra som inte är dåliga.
---
Hela den här tråden tror jag handlar om vilka utmaningar man vill ställas inför som spelare.
Och då är smaken väldigt olika.
Vilket visar att du hellre spelar en karaktär som har sociala uppdrag och kan smita sig förbi en vakt snarare än att slå ihjäl honom. Andra resonerar annorlunda! Vilket resonemang som är bäst, beror på vilka ideal man har, inte vilket regelsystem man använder!
/Basenanji
Vitulv
Årets spelledare 2011 och 2013
- Joined
- 23 Dec 2000
- Messages
- 7,060
Re: Vad är bra?
Han frågar helt enkelt om inte fightern blir ensidig när han levlar, till skillnad från andra klasser som snarare blir bredare och bredare ju högre de når.
Och för att svara på Walles fråga;
Jo, fightern är rätt ensidig med tanke på att han specialiseras för strid. Jag kan i och för sig uppskatta detta då han samtidigt blir väldigt månsidig i just stridssituationer. En fighters stridsteknik är inte den andra lik. Man ge sig fan på att en Rouge försöker sneak-attackera, men hur en fighter kommer att bete sig är tämligen svårt att förutsäga då det finns så otroligt många sätt att variera dennes tekniker på.
Det enda man kan vara säker på är att han kommer dela ut en massa fysiskt smörj.
Vill man variera fightern så håller jag med de andra skribenterna i tråden. Ett par klasser som ranger eller rouge funkar fint. Liksom vissa prestigeklasser. Eller varför inte Bard? Barden ger fightern några sköna sociala skills och gör honom dessutom till en naturlig ledare i gänget. Jag skulle kunna tänka mig att göra en fighter med var tredje level som Bard.
- Vulf
Du har misstolkat honom. Walle trollar aldrig och brukar väldigt sällan (om någonsin) påtvinga sin egen spelstil på andra.
Han frågar helt enkelt om inte fightern blir ensidig när han levlar, till skillnad från andra klasser som snarare blir bredare och bredare ju högre de når.
Och för att svara på Walles fråga;
Jo, fightern är rätt ensidig med tanke på att han specialiseras för strid. Jag kan i och för sig uppskatta detta då han samtidigt blir väldigt månsidig i just stridssituationer. En fighters stridsteknik är inte den andra lik. Man ge sig fan på att en Rouge försöker sneak-attackera, men hur en fighter kommer att bete sig är tämligen svårt att förutsäga då det finns så otroligt många sätt att variera dennes tekniker på.
Det enda man kan vara säker på är att han kommer dela ut en massa fysiskt smörj.
Vill man variera fightern så håller jag med de andra skribenterna i tråden. Ett par klasser som ranger eller rouge funkar fint. Liksom vissa prestigeklasser. Eller varför inte Bard? Barden ger fightern några sköna sociala skills och gör honom dessutom till en naturlig ledare i gänget. Jag skulle kunna tänka mig att göra en fighter med var tredje level som Bard.
- Vulf
Re: Vad är bra?
" Hursomhelst; det du egentligen försöker säga är:
Kan d20 verkligen fungera som ett rollspel då de viktigaste funktionerna i rollspel inte betonas/hamnar i skymundan? "
Jaså, det gör jag. Lite skrämmande iofs att du har tillgång till någon slags hemlig lönngång in i mitt undermedvetna.
Vad jag trodde jag skrev var att krigarens begränsade begåvningsregister borde innebära att de spelare som väljer sådana rollpersoner kommer att få mindre speltid och mer ensidiga utmaningar än en Rouge som kanske inte är riktigt bra på något men har ett större potentiellt utbud av möjligheter än krigaren. Sedan behöver förstås inte spelledaren betona reglerna särskilt hårt och låta spelarnas egen personlighet spela större roll.
"Vilket visar att du hellre spelar en karaktär som har sociala uppdrag och kan smita sig förbi en vakt snarare än att slå ihjäl honom. Andra resonerar annorlunda! Vilket resonemang som är bäst, beror på vilka ideal man har, inte vilket regelsystem man använder!"
Jag har väl inte tagit ställning för några särskilda ideal? Ditt exempel illustrerar snarare att en renodlad Rouge antagligen har fler möjligheter att lösa ett givet problem än en renodlad Fighter, i alla fall om man ser bara till själva karaktärerna och deras förmågor.
"Ja, jag tolkar dina rader som att du lägger in en värdering i frågan och alltså blir denna tråd ytterst lik några andra på kort tid som mest handlat om d20 överhuvudtaget kan kallas för rollspel."
Du kanske skulle ägna lite tid åt övriga skribenters tolkning innan du tror dig veta vad jag är ute efter.
" Hursomhelst; det du egentligen försöker säga är:
Kan d20 verkligen fungera som ett rollspel då de viktigaste funktionerna i rollspel inte betonas/hamnar i skymundan? "
Jaså, det gör jag. Lite skrämmande iofs att du har tillgång till någon slags hemlig lönngång in i mitt undermedvetna.
Vad jag trodde jag skrev var att krigarens begränsade begåvningsregister borde innebära att de spelare som väljer sådana rollpersoner kommer att få mindre speltid och mer ensidiga utmaningar än en Rouge som kanske inte är riktigt bra på något men har ett större potentiellt utbud av möjligheter än krigaren. Sedan behöver förstås inte spelledaren betona reglerna särskilt hårt och låta spelarnas egen personlighet spela större roll.
"Vilket visar att du hellre spelar en karaktär som har sociala uppdrag och kan smita sig förbi en vakt snarare än att slå ihjäl honom. Andra resonerar annorlunda! Vilket resonemang som är bäst, beror på vilka ideal man har, inte vilket regelsystem man använder!"
Jag har väl inte tagit ställning för några särskilda ideal? Ditt exempel illustrerar snarare att en renodlad Rouge antagligen har fler möjligheter att lösa ett givet problem än en renodlad Fighter, i alla fall om man ser bara till själva karaktärerna och deras förmågor.
"Ja, jag tolkar dina rader som att du lägger in en värdering i frågan och alltså blir denna tråd ytterst lik några andra på kort tid som mest handlat om d20 överhuvudtaget kan kallas för rollspel."
Du kanske skulle ägna lite tid åt övriga skribenters tolkning innan du tror dig veta vad jag är ute efter.
Basenanji
Postd20modernist
- Joined
- 4 Nov 2002
- Messages
- 9,296
Skönt att höra!
Ok, så om jag ska svara på grundfrågan "Vad kan man göra för att en fighter inte ska bli så tråkig?" vill jag göra följande iakttagelse:
En fighter lvl 15 har sammanlagt fjorton feats och lvl*(3+int bonus) skillpoints!
Vilket inebär att om man vill göra sin fajter riktigt personlig och användbar i andra sammanhang än i ren strid torde det finnas goda möjlighteter. Eftersom jag känner en förkärlek till skumma och oortodoxa karaktärer skulle min 15-lvl fajter få följande skills och feats (baserat på grundegenskaper som inte ger någon int bonus, alltså färre skillpoints samt att fajtern inte får människornas skillbonus):
Skills:
Climb 6 ranks
Handle Animal 4 ranks
Gather Information 2 ranks
Intimidate 8 ranks
Jump 4 ranks
Ride 9 ranks
Search 2 ranks
Perform (flute) 3 ranks
Fighters' bonus feats:
Improved initiative
Power attack
Cleave
Point blank shot
Combat Reflexes
Two-Weapon Fighting
Improved critical
Weapon Focus
Feats:
Iron will
Investigator (+2 on Gather Information and Search)
Persuasive (+2 on Intimidate and Bluff)
Run
Toughness
Animal affinity
Och i mina ögon finns här en fajter som inte blir lika hårt hänvisad till ren strid utan ävenanvändbar i sociala sammanhang tex
Okej, för att vara tydlig, jag uppskattar alla Walles inlägg och får hänvisa till min överkänslighet. Sorry Walle, om du tog illa upp!
/Basenanji
Ok, så om jag ska svara på grundfrågan "Vad kan man göra för att en fighter inte ska bli så tråkig?" vill jag göra följande iakttagelse:
En fighter lvl 15 har sammanlagt fjorton feats och lvl*(3+int bonus) skillpoints!
Vilket inebär att om man vill göra sin fajter riktigt personlig och användbar i andra sammanhang än i ren strid torde det finnas goda möjlighteter. Eftersom jag känner en förkärlek till skumma och oortodoxa karaktärer skulle min 15-lvl fajter få följande skills och feats (baserat på grundegenskaper som inte ger någon int bonus, alltså färre skillpoints samt att fajtern inte får människornas skillbonus):
Skills:
Climb 6 ranks
Handle Animal 4 ranks
Gather Information 2 ranks
Intimidate 8 ranks
Jump 4 ranks
Ride 9 ranks
Search 2 ranks
Perform (flute) 3 ranks
Fighters' bonus feats:
Improved initiative
Power attack
Cleave
Point blank shot
Combat Reflexes
Two-Weapon Fighting
Improved critical
Weapon Focus
Feats:
Iron will
Investigator (+2 on Gather Information and Search)
Persuasive (+2 on Intimidate and Bluff)
Run
Toughness
Animal affinity
Och i mina ögon finns här en fajter som inte blir lika hårt hänvisad till ren strid utan ävenanvändbar i sociala sammanhang tex
Okej, för att vara tydlig, jag uppskattar alla Walles inlägg och får hänvisa till min överkänslighet. Sorry Walle, om du tog illa upp!
/Basenanji