Några sydeuropeiska naturväsen
Här är några naturväsen jag hittat på följande sida om
naturväsen.
Duendes
Illvilliga älvakvinnor från Iberiska halvön i spanien. Då spanjorerna reste till mexico och centralamerika under 1500-1600-talen följde dessa oknytt med. De avbildas oftast som småvuxna medelålders kvinnor med gröna rockar och huvor. Deras långsmala fingrar ser ut som istappar och gör ont att beröra. Duendes försöker köra bort människor från deras hus så att de själva kan flytta in. För att åstadkomma detta utför de allehanda elakheter och hyss.
Gianer
Ensamlevande italienska skogsälvor som oftast ses spinna tråd från en slända i deras bakficka. Gianerna klär sig som gamla tiders bönder och bär alltid stora spetsiga hattar av djurskinn. Man kan rådfråga dem om framtiden. För att spå om kommande händelser används sländorna på något mystiskt vis. De kan också framställa olika sorters förtrollningar. Ett stycke tyg som vävts av en gian räknas som en stor lyckobringare och skattas förstås högt av ägaren.
Ieles
Illvilliga oknytt från Rumänien och vissa delar av Östeuropa. Ieles ser ut som stora katter som går på bakbenen. De rör sig ute om nätterna och söker efter människor, som de kan suga blod från. Det är längs ödsliga vägar de oftast dyker upp och det bästa sättet att sätta sig i säkerhet är att ställa sig mitt i en vägkorsning. Ieles dansar och sjunger i mörkret för att lura vandrare av vägen.
Masseriol
Ett släkte tomteliknande gubbar från Italien och Iberiska halvön. De har skrynkligt ansikte och klär sig alltid i rött. Deras bullrande skratt lär låta som en blandning av hästens gnäggande och getens bräkande. En masseriol hjälper bönderna i deras arbete, så länge han inte smutsar ner sig själv. De har alltid mycket höga tankar om sig själva, särskilt vad det gäller deras förhållande till kvinnor. En masseroi blir lätt betuttad i husets fru och ägnar sedan den mesta tiden i köket. Masserioler bor inte på gården utan i en jordkula strax utanför ägorna. De förtrollar ofta unga flickor till att dansa för dem i månskenet. Masseriol lär betyda "liten bonde". Några av detta släkte har bosatt sig i staden Venedig, där de går under namnet Barabaos.
Moerer
Kvinnliga älvor från Grekland (kanske också Indien). De dyker alltid upp tre och tre; en ser ut som en ung flicka, en som en medelålders kvinna och den tredje som en gammal gumma. De fungerar som sagornas féer ofta gör och delar ut välsignelser till nyfödda barn. Det är ingen idé att bjuda in dem, de kommer och går som de själva vill. Man kan också be dem om hjälp och råd om man har kärleksbekymmer. De är några av de få älvor som faktiskt bryr sig om människors känslor.
Monaciello
En sorts manlig älva från Italien, vars namn betyder "liten munk". De bär nämligen en klarröd kåpasom liknar munkarnas klädsel. Monaciellos är alltid stupfulla men alltid på gott humör. De har släktingar som är lika fulla, bor i grottor och kallas Monachicchio, som tvärtom är mycket otrevliga. Monaciellos liknar leprechauns på många sätt och vaktar också gömda skatter. Om man själ en monaciellos kåpa, till exempel när han badar, måste han berätta var skatten är nedgrävd. Utan sin kåpa kommer han nämligen lösas upp i luften. Man hittar vanligen monaciellos i vinkällare.
Orculli
Jättar som lever i molnen ovan alperna mellan Italien och Schweiz. På schweiziska kallas de Norrgens. De har sina slott ovan molnen men kliver ibland ner på jorden för att skaffa mat eller stjäla. Helst äter de upp varandra. De luktar av ruttet kött och kan med sin beröring göra boskap dödssjuka. Orculli är livrädda för katter. De schweiziska Norrgens äter också älvor när de får tag på dem. Den kända sagan "Jack och bönstjälken" handlar om just en orculli-jätte.
Pamarindo
En riktigt otrevlig dvärgliknande manlig älva från norra Italien. Han är liten och tjock, klädd i en hatt av päls och röda kläder insmorda i djurfett. Han äter kött och är därför avskydd av andra älvor. Han har inte makt att själv döda djur, så han måste skrämma dem ut över stup eller på andra sätt lura dem att döda sig själva. Dessutom ger han sig på ensamma vandrare i ödemarken och delar ut örfilar.
Hoppas det kan vara till någon hjälp.
De rollspel jag sett har haft en uniformt genomusel representation av brittisk/keltiska älvfolk — möjligen undantaget Västmark; jag minns inte hur mycket konkreta älvfolk det pratas där, men jag minns att jag inte skar tänder medan jag läste kapitlet i alla fall, och det är ju ett gott tecken 
D&D, kanske, men "faeries" i såväl Pendragon som Ars Magica tenderar att vara av den mer scary varianten. Detsamma gäller för fan Sidhe i 7th Sea. Till och med gamla Ravenloft hade en samling elaka älvor. Castle Falkenstein har visserligen både Ädla Alfver och älvan Plingeling, men de upprepar regelbundet att till och med de "ljusa" faeries är en bunch bastiches som tenderar att betrakta människor som snacks eller lekasaker.
Och Pendragon/Ars noteras. (Inte 7th Sea, det spelet verkar vara poop på så många andra sätt, för mig.)
