Nekromanti [Frågetråd] Sydeuropeiska sagoväsen?
- Thread starter Svarte Faraonen
- Start date
Re: The Kinslaying of Alqualondë
1) Jag har läst Silmarillion. Det råkar vara en av de Tolkienböcker jag gillar (till skillnad från Sagan om Ringen).
2) Du missförstår mig, även om det främst är mitt eget fel: Jag anser inte att Tolkiens egna verk primärt är problemet, utan de myriader av mörk galla som framspytt ur hans självutnämnda efterföljares dunkla hålor.
/Feliath — med det sagt är det en hel del runtjamsande på lätta fötter i månskensbelysta skogar i Silmarillion också
1) Jag har läst Silmarillion. Det råkar vara en av de Tolkienböcker jag gillar (till skillnad från Sagan om Ringen).
2) Du missförstår mig, även om det främst är mitt eget fel: Jag anser inte att Tolkiens egna verk primärt är problemet, utan de myriader av mörk galla som framspytt ur hans självutnämnda efterföljares dunkla hålor.
/Feliath — med det sagt är det en hel del runtjamsande på lätta fötter i månskensbelysta skogar i Silmarillion också
Ulfgeir
Swashbuckler
Re: Hur enhetliga är myterna då?
/Ulfgeir
Tja i boken, så försöker hon ju faktiskt få Wendy dödad. Hon försöker lura "the lost boys" att Peter sagt att Wendy var ond och därför skulle skjutas.
/Ulfgeir
Re: The Kinslaying of Alqualondë
(Jag har för övrigt inte läst Silmarillion)
Åh, jag håller med så mycket att det gör ont. Jag klarar inte av att läsa fantasy längre. Jag har läst så mycket dynga att det inte känns värt besväret att ge en bok en ärlig chans (om den inte är skriven före SoR). Sedan tycker jag om att säga att Tolkien var en sopa, men det gör jag egentligen bara för att provocera folk, samt att bilda någon sorts jämvikt mot alla som tror att han är Gud. Tolkien var originell, och då ville genast alla andra vara originella på samma sätt. Tolkien skapade inte fantasyn (som väldigt många verkar fått för sig nuförtiden), han dödade den.
(Jag har för övrigt inte läst Silmarillion)
Dewil
Skrivbordsgeneral
Re: The Kinslaying of Alqualondë
Dewil
Då har du det bästa kvar. Ringtrilogin är rätt blek.
Dewil
Re: Hur enhetliga är myterna då?
Vidare till frågan i sig: Om man med »en enhetlig sorts älvfolk« menar en enda typ av gestalt, intern koherens eller rentav ett organiserat hov med mothov och motpåvar och hela skiten, då är svaret ett bestämt nej; sådant förekommer mig veterligen bara i romaner och bara från senmedeltiden framåt ungefär. Som Krille säger är det en sentida efterkonstruktion att försöka ordna någon sorts prydlig struktur på allt, och sammanassociera exempelvis leprechauns och Túatha dé Danann i något sorts hierarkiskt mönster. Eller sentida och sentida, det är ett verk som påbörjades rätt tidigt, när munkar försökte begripa vad de infödda britterna gick an om och hur det hängde ihop (which it largely didn't), men munkarnas ändringar brukar vara rätt milda och framförallt uppenbara (ja, det går rätt väl att spåra dem), som att byta ut hednagudar mot Gud; det är först i och med den moderna tidens folkloristik och kräsmagdhet saker går bärsärk alldeles.
Så på så vis går det verkligen inte att tala om enhetlighet, för man kan verkligen inte limma ihop all älvtro och alla historier till ett enda system.
Däremot kan man mena att det finns en viss mängd grundläggande typer av och roller åt älvor som sedan går igen i olika varianter genom större delen av den brittiska folkloren och mytologin, och på den grunden svara att »Ja, det finns definitivt en enhetlig sorts älvfolk«. Det är en helt legitim ståndpunkt; det går att spåra de olika varianterna rätt långt tillbaka och rentav fram till slutet av 1800-talet i vissa landsbygdsavkrokar, innan sanitisering och rekonstruktion (ofta för att ge historierna en moralisk knorr) helt plockar sönder dem. Och sedan kom fantasyn, och den lyckades faktiskt bevara knäppheten ett tag...och sedan kom den post-Tolkienska fantasyn att dominera fältet. Och här är vi nu
/Feliath — tricky shit, Radioactive Man
Det här är en s.k. »bra fråga« och kan därför besvaras med allt från »Ja, absolut!« till »Nej, verkligen inte!« beroende på perspektiv. Jag vill dock understryka att jag aldrig försökt påstå att det finns en enhetlig typ. Det är en ren missuppfattning att tro att min irritation kommer av att »Den bra typen« förvridits till »den dåliga typen«; det jag stör mig på är att den typ jag personligen är mindre förtjust i så totalt dominerar rollspelsmarknaden att det inte finns ett enda spel jag känner till som gör bruk av någon enda av de många, många autentiska och i mitt tycke roligare mytologiska kritteruppsättningar som trots allt finns att tillgå. Personligen upplever jag också att historierna blir roligare ju längre tillbaka i tiden man går.
Vidare till frågan i sig: Om man med »en enhetlig sorts älvfolk« menar en enda typ av gestalt, intern koherens eller rentav ett organiserat hov med mothov och motpåvar och hela skiten, då är svaret ett bestämt nej; sådant förekommer mig veterligen bara i romaner och bara från senmedeltiden framåt ungefär. Som Krille säger är det en sentida efterkonstruktion att försöka ordna någon sorts prydlig struktur på allt, och sammanassociera exempelvis leprechauns och Túatha dé Danann i något sorts hierarkiskt mönster. Eller sentida och sentida, det är ett verk som påbörjades rätt tidigt, när munkar försökte begripa vad de infödda britterna gick an om och hur det hängde ihop (which it largely didn't), men munkarnas ändringar brukar vara rätt milda och framförallt uppenbara (ja, det går rätt väl att spåra dem), som att byta ut hednagudar mot Gud; det är först i och med den moderna tidens folkloristik och kräsmagdhet saker går bärsärk alldeles.
Så på så vis går det verkligen inte att tala om enhetlighet, för man kan verkligen inte limma ihop all älvtro och alla historier till ett enda system.
Däremot kan man mena att det finns en viss mängd grundläggande typer av och roller åt älvor som sedan går igen i olika varianter genom större delen av den brittiska folkloren och mytologin, och på den grunden svara att »Ja, det finns definitivt en enhetlig sorts älvfolk«. Det är en helt legitim ståndpunkt; det går att spåra de olika varianterna rätt långt tillbaka och rentav fram till slutet av 1800-talet i vissa landsbygdsavkrokar, innan sanitisering och rekonstruktion (ofta för att ge historierna en moralisk knorr) helt plockar sönder dem. Och sedan kom fantasyn, och den lyckades faktiskt bevara knäppheten ett tag...och sedan kom den post-Tolkienska fantasyn att dominera fältet. Och här är vi nu
Det beror på exakt hur petig man är med autenticiteten. Tyvärr får man i min erfarenhet oftast leta sig till diverse obskyra och/eller akademiska verk om man vill ha ofelbar precision (i den mån man kan tala om sådan beträffande påhittade låtsasvarelser). Å andra sidan funkar nog vilket jävla mytologiskt uppslagsverk som helst om man inte är jättenogräknad utan bara vill slippa de mest uppenbara viktorianska och moderna uckigheterna. En tumregel är att ju mindre nördakademiskt verket är, desto mer sentida lär varelser och berättelser vara, för det är dem folk känner till.
/Feliath — tricky shit, Radioactive Man
Om än i fria tolkningar.
Re: Hur enhetliga är myterna då?
"Tyvärr får man i min erfarenhet oftast leta sig till diverse obskyra och/eller akademiska verk om man vill ha ofelbar precision (i den mån man kan tala om sådan beträffande påhittade låtsasvarelser). Å andra sidan funkar nog vilket jävla mytologiskt uppslagsverk som helst om man inte är jättenogräknad utan bara vill slippa de mest uppenbara viktorianska och moderna uckigheterna. En tumregel är att ju mindre nördakademiskt verket är, desto mer sentida lär varelser och berättelser vara, för det är dem folk känner till."
Har du något exempel Helge? Jag känner egentligen bara till akademiska verk som behandlar sagor som fenomen och uttrycksform för olika typer av erfarenhet, goda råd och ideal.
"Tyvärr får man i min erfarenhet oftast leta sig till diverse obskyra och/eller akademiska verk om man vill ha ofelbar precision (i den mån man kan tala om sådan beträffande påhittade låtsasvarelser). Å andra sidan funkar nog vilket jävla mytologiskt uppslagsverk som helst om man inte är jättenogräknad utan bara vill slippa de mest uppenbara viktorianska och moderna uckigheterna. En tumregel är att ju mindre nördakademiskt verket är, desto mer sentida lär varelser och berättelser vara, för det är dem folk känner till."
Har du något exempel Helge? Jag känner egentligen bara till akademiska verk som behandlar sagor som fenomen och uttrycksform för olika typer av erfarenhet, goda råd och ideal.