Om Witchcraft
Witchcraft är... om man vill vara snäll, World of Darkness (dvs Vampire, Werewolf mfl) som det borde ha varit. Det har precis det som World of Darkness har, det vill säga en klick övernaturliga varelser som lever i ett antal fraktioner som hatar varandra. Dessutom har de utomstående fiender som gör att de måste ibland enas för att överleva. Och snart inträffar något som bäst kan liknas vid apokalypsen. Det är mycket ösregn, natt och dimmiga bakgator, uppblandat med en gothig new age-estetik.
Den stora skillnaden är att världen är friare och inte lika inlåst på WoDs splatböckers runkpedantiska beskrivningar av varenda sten, plus att det har ett regelsystem som går att använda och som flyter bra i sig själv utan att man behöver ignorera det. Det är enkelt att stoppa in fler saker utan att det redan är behandlat och det finns inte särskilt många fall av "nä, sån är Baba Yaga inte alls för det står i Novosibirsk By Night på sidan femtielva". Det är jefligt skönt.
I grundboken finns fem olika magiska samfund, och man tillhör något av dem. Det är inte något krav att vara tjej eller tonåring, men själsmörker brukar i allmänhet komma automagiskt från spelarna själva. Splatböcker lägger till andra magiska samfund och fler yttre fiender.
---
Spelet har framförallt två nackdelar. Den ena är att CJ Carella är märkbart väldigt mycket mer förtjust i wicca-traditionen än någon annan, så majoriteten av allt material är wicca-relaterat eller har wicca som måttstock. Det gör att man tvingas göra saker själv om man ska spela rosenkreutsare, psykkabalist, eller vad de andra två traditionerna nu hette.
Det andra är layouten. Den ger mig ögonblödningar.
Bortsett från det är det ett trevligt rollspel. Det är ett konventionellt skill-baserat slå-över-svårigheten-system med poängbaserad rollpersonsgenerering och för- och nackdelar, och ger gott om hjälp för rollpersoner i form av mallar. Skalan är rätt lågupplöst och grovhuggen, ungefär på samma nivå som World of Darkness.
Det går att kombinera rätt smärtfritt med All flesh must be eaten eller Conspiracy X (version 2.0 då), även om dessa egentligen har sina separata speluniversa.
Spelet körs rätt framgångsrikt med hjälp av en fisktank (dvs, sätt ihop en massa fraktioner som hatar varandra, släpp ner rollpersonerna, och se vad som händer). Det funkar nog skitbra med relationer och bomber också à la Noir.
