Nekromanti Från känsla till kampanj - hur gör ni?

[krank]

Nu sitter jag här igen, med några olika spelvärldar som jag skulle vilja spelleda eller spela i. Nobilis, Etherscope och Coriolis, plus ett par jag börjat fundera på själv. Jag har en känsla av att jag vill spela i dem. Det är en känsla jag ibland får när jag läser om eller ser bilder från olika spelvärldar.

Det som hindrar mig från att dra igång kampanjer är att jag egentligen inte vet hur jag ska ta mig från "jag vill spel/leda" till konkret spel. Jag borde naturligtvis ha lärt mig vid det här laget, har ju spelat några år ändå.

Vad brukar hindra mig? Först och främst har jag en inbyggd blockering mot dålig räls. Det är jättelätt att skriva dåliga rälsade äventyr där spelarna gäspar sig igenom actionscener som kulminerar i en slutbossfajt. Sedan har jag svårt att komma på plots som inte är dåligt rälsade - och så kommer jag sällan på bra SLP:er som kan växa och utvecklas, det blir lite för mycket oneshotvillains. För att inte tala om ingångar i ett äventyr...

Hur gör ni? Jag vet att en del av er inte alls börjar med världen på det här sättet utan snarare börjar med spelstil eller genre. Jag vet att för en del är det bara att improvisera och köra på, så blir det bra.

Men hur gör ni andra? Finns det knep att ta till? Vart börjar ni, vilka vägar tar ni från känsla till konkret kampanj?

 

[Rickard]

Jag hade jättesvårt förut, men sedan lade jag till mig en ny scenarioskrivarteknik och då löste det sig. När jag läser ett nytt rollspel skriver jag upp saker som verkar intressant och tankar som uppkommer i huvudet.

När jag sedan sätter mig och skriver ett scenario tar jag 10-15 punkter och skriver de utspritt på ett A4-papper. Sedan börjar jag att dra linjer mellan punkterna. Efteråt tar jag och skriver en liten förklaring vid linjen (blå bubblorna i senaste länken) där jag går in på hur de två punkterna hör samman. Många brukar föredra 5-7 punkter men då är det enbart spelledarpersoner. Jag har även miljö och händelser i mina anteckningar.

Bra spelledarpersoner kan jag inte hjälpa dig med. Det är min svaga sida som spelledare. Jag tycker dels att det är tråkigt att göra spelledarpersoner och dels vill jag undvika få Mary Sue-komplex. Jag vet att walium är asbra på att göra spelledarpersoner, för jag har spellett några av hans äventyr. Vet dock inte hur han gör.

Här är lite förslag på andra slut än slutstrider. Jag tycker att det fungerar väldigt bra om man går och försöker få spelarna att få sig en tankeställare. Arvidos brukar bland annat snacka om att besvara premissen som ställs i formen av en fråga. Jag brukar inte direkt köra stenhårt på det. Det är inte direkt att jag ställer en fråga i början av scenariot och sedan sitter vi och diskuterar det är färdigspelat.

Fast jag brukar vilja tvista till det genom att tänka ut vad som borde hände och sedan försöka se det från ett annat perspektiv. Idag agerade jag bollplank åt en Mutantspelledare och han hade planen att rollpersonerna skulle bege sig in i en förbjuden zon för att hämta ett botemedel. Jag gav förslaget att låta det istället vara konkurrenter som vill åt botemedlet för att rädda sin by. Rollpersonerna däremot, har blivit inhyrda för att hämta ett drivmedel (=botemedlet). Min tanke var att de skulle ställas inför valet att få pengar för vad de hämtade eller ge det till konkurrenterna för att rädda deras by.

/Han som gillade hur lätt han kunde exemplifiera med hänvisningar till äldre trådar

 

[Ram]

Vad brukar hindra mig? Först och främst har jag en inbyggd blockering mot dålig räls. Det är jättelätt att skriva dåliga rälsade äventyr där spelarna gäspar sig igenom actionscener som kulminerar i en slutbossfajt. Sedan har jag svårt att komma på plots som inte är dåligt rälsade - och så kommer jag sällan på bra SLP:er som kan växa och utvecklas, det blir lite för mycket oneshotvillains. För att inte tala om ingångar i ett äventyr...

Hur gör ni? Jag vet att en del av er inte alls börjar med världen på det här sättet utan snarare börjar med spelstil eller genre. Jag vet att för en del är det bara att improvisera och köra på, så blir det bra.

Men hur gör ni andra? Finns det knep att ta till? Vart börjar ni, vilka vägar tar ni från känsla till konkret kampanj?

Jag tar och upprepar mitt mantra: Räls behöver inte vara dålig räls, räls behöber inte vara dåligt. Om du inte vill ha dålig räls så skriv inte dålig räls. Så, check på den.

Vad gäller öppna äventyr och kampanjer så har jag ett antal saker som jag verkligen jobbar med/på när jag speleder och en av de viktigaste är:
Fokusera på vad SLP vill och inte vad/hur de är. Vad tillför deras vilja till scenariot?

Under mina yngre år så skapade jag jätteofta komplexa SLP med massor med hemligheter, bagage, storslagna bakgrunder, utseenden med speciella drag och en klasse annat bös och när de sedan träffade på RP så var de inte ett skit intresserade av alla de coola sakerna utan ville bara slå dem sönder och samman.

Nu består mina SLP i stort sett av:
Namn
Utmärkande drag
Mål
Ev. relationer

Allt annat får växa fram vartefter kampanjen flyter.

Sedan arbetar jag stenhårt med att skapa de motivationer som spelarna behöver för att de skall använda SLP:n på ett kul och bra sätt och formar om denne efter de behov som spelarna och scenariot sätter. De är en lerklump som är till för att formas.

En annan sak som hjälper mig mycket är när jag ser på SLP:er som några som reagerar på plot hooks, inte nödvändigtvis utgör dem. De är också drabbade av en händelse och försöker lösa saker och ting ur sitt eget perspektiv.

Så gillar jag att spela fisktankat. (Och det funkar bra om man spelar scenrälsat också faktiskt (tycker jag)).

 

[Ram]

Fan, jag måste börja läsa hela posterna innan jag svarar! Crap.

Nåja, att spela en känsla handlar för mig helt om att definiera den "känsla" som jag vill spela. Jag brukar roa mig med att ta min känsla och försöka applicera den på olika situationer. En större fest i en mindre sfär (typ en by, ett gille, en företag etc.), ett upplopp, en konflikt på politisk nivå etc. Om den "håller" för en sådan testning så är den troligen användbar. Flera av mina "känslor" visar sig vid sådana funderingar vara för tunna för att kunna bära sin egen vikt och förpassas då till mitt egna "kuriosa"-dokument att tas fram och användas i någon annan "känsla". Därefter så går även jag in på stöd/ledordsspåret och spånar om vad det är som jag vill fokusera på och stubbar för scenariot. Vad är det som gör känslan cool? Under hela processen så funderar jag på hur jag skall få spelarna att uppleva samma sak. Jag brukar t.ex. ofta leta bilder som förmedlar känslan (eller oftast använda den eller de bilder som satte mig i "känslan" från början) och använda dessa i introduktionen av det hela.

Mer ordbajs och flum, men lite mer träff i målet...

 

[Wyldstorm]

Samlar på mig inspiration från omvärlden så mycket jag kan.
Om inspiration skulle drabba mig (vilket den alltid gör vid fel tillfällen) så skriver jag ner saker innan jag glömmer & adderar till samlingen.
behöver jag inspiration till ett äventyr, så kategoriserar jag samlingen (löst), något muterar alltid ur den processen.
(använda idéer hamnar i annan samling.)
Med min base plot/scen/event/whatever i tanke så adderar jag setting, och tweakar lite tills saker passar.
Därefter använder jag mage-tarot deck för att addera twists/sidospår & adderar andra aktörer från samlingen som med dessa kort får lite egna infallsvinklar & agendor. (gärna ur den "använda" samlingen om så förefaller vettigt)
Efter det om så är passande så adderar jag ett öde (läs: "händelseförlopp") som råder om spelare inte ändrar detta (det gör de säkerligen).
Sen undersöker/modifierar jag modifikationer av saker som delar kontaktytor (på pappret(detta inkluderar i högsta grad PC's)) så de passar, och/eller setting/scenes/events tills jag är "nöjd".
(det sista är samma process som sker efter spelmötet, då spelare & npc's har modifierat kampanjen garanterat..)