Nekromanti Frågor om speciella stridsmanövrar:

[Krille]

En sak som du glömmer bort är att många av de här metoderna kombineras. Du har inte att välja mellan att styra undan eventuella attacker och att bära rustning - du har en rustning och styr undan eventuella attacker. Ofta styr man inte enbart undan attacker, utan undanstyrandet blir istället en inledning för att starta ett eget angrepp. Och en sköld är paradexemplet (bokstavligt): man håller upp den och blockerar, samtidigt som man egentligen styr undan, samtidigt som man gör sig till liten måltavla (man vill få plats bakom skölden), samtidigt som man hotar att dunka motståndaren, samtidigt som man flyttar på sig, och om man har rustning även samtidigt som man skyddas av den.

"Två troll med varsin stridshammare tror jag skulle tjäna mindre på varsin ringbrynja än vad två svartalfer skulle göra."

Beror väl på. Gör man ringbrynjan på trollskala med decimetertjock stoppning och centimetertjock tråd i ringarna så tror jag att ringbrynjan skyddar rätt bra även mot trollstridshammare.

Den här problematiken (samt den tidigare nämnda jättegolfen) faller lite under det som jag brottas med i Andra Imperiet just nu: hur små saker angriper stora saker och tvärtom. På samma skala är det egentligen inget problem. Om trollen inte är stendumma så lär deras rustning vara avpassad för troll, och därmed på trollskala. Brynja på människoskala skyddar jättebra mot människorskala men knappt alls på trollskala. Brynja på trollskala skyddar jättebra mot trollskala och ännu bättre mot människoskala.

 

[Krille]

"Nästan i alla fall, eftersom det inte går att bevisa praktiskt (när man skurit genom muskeln för att mäta dess tvärsnittsarea så är den inte så stark längre...)."

Du behöver inte skära av en muskel för att mäta dess tvärsnittsarea. Även om man inte tar till så avancerade metoder som skiktröntgen så funkar ett måttband i kombination med pi rätt bra.

Sen kan du ju alltid mäta styrkan först och sen skära igenom den för att mäta tvärsnittsarean. Om man nu ska vara empiriskt morbid, alltså.

 

[Rising]

"Men jag tycker att tricks bör vara en integrerad och inte separerad del av ett stridssystem."

Jag håller generellt sett med, men märker att när man integrerar vissa saker så ställer det till med tokigheter. De flesta stridssystem hanterar strider mellan två kombatanter med kniv och sköld på ett rätt korkat sätt liksom. Eller strid mot djur. Jag vill gärna göra ett stridssystem som fungerar på riktigt även om förhållandena är riktigt konstiga, och att spelarna kommer välja utrustning och stridsteknik som stämmer överrens med hur man resonerat i verkligheten, för att det faktiskt är det praktiskt bästa i spelet, inte för att man blir påtvingad det.

...och då är det klokt att separera de delar från grunden som faktiskt inte hör ihop med stridsfundamentet.

Men var inte rädd, det blir ytterst få sådana saker i det här spelet. Jag tycker iaf att det här med distraktion borde vara med eftersom det, som du påpekar, ju handlar om att ha rätt grejer i nävarna att kasta mot motståndaren. Då kan man ju direkt förhindra att rollpersonerna försöker sig på det för jämnan.

Förresten: Anser du att det här med att distraktera motståndaren med ett kastat objekt är mest fördelaktigt om båda kombatanter är nybörjare eller om de båda är erfarna?

Alltså: Är det viktiga i sammanhanget att man är bra på att försvara sig medan man kastar sitt vapen och sedan är skicklig nog att utnyttja att motståndaren blir distraherad, eller är det viktiga att målet är oskicklig och blottar sig när han blir distraherad?

Alltså: Är fula trix bättre ju sämre kombatanterna är på att slåss, eller är det framförallt utnyttjandet av fula trix som utgör de skickliga kombatanternas arsenal?

/Rising

 

[Troberg]

Men kan du inte låta mig få lite rätt i alla fall?

Du behöver inte skära av en muskel för att mäta dess tvärsnittsarea. Även om man inte tar till så avancerade metoder som skiktröntgen så funkar ett måttband i kombination med pi rätt bra.

Jo, men då har man inte gjort ett snitt tvärs genom den, ett så kallat tvärsnitt.

Sen kan du ju alltid mäta styrkan först och sen skära igenom den för att mäta tvärsnittsarean. Om man nu ska vara empiriskt morbid, alltså.

Och hur hittar du någon som ställer upp på det?

 

[Krille]

Övertalning

"Och hur hittar du någon som ställer upp på det?"

Ungefär så här:

"Tack för att du visat hur stark du är genom första delen av testet. Andra delen av testet kräver att jag skär av din överarmsmuskel för att mäta tvärsnittsarean. Du kan välja mellan att jag a) skär av din överarmsmuskel och mäter tvärsnittsarean, eller b) skär av din strupe för att sedan skära av din överarmsmuskel och mäta tvärsnittsarean ändå. Välj rätt och utan argumentation så kan jag tänka mig att slänga in lite anestetika i avtalet."

 

[Rising]

"En sak som du glömmer bort är att många av de här metoderna kombineras."

Nejnej, jag kombinerar ju dem i allra högsta grad. Antingen så ökar det ditt försvar i "boxningsdelen" eller "brottningsdelen" av striden, som jag ibland kallar dem. De båda delarna är förresten starkt sammankopplade med varandra; ökad Kraft är också ett ökat försvar mot sporadiska Hugg. Jag har inte tusen olika variablar för alla olika grejer.

Att jag väljer att staka upp det här, det är mest för att se vad jag håller på med, och se vad varje objekt egentligen gör för alla olika sorters omständigheter (men visst, de flesta objekt fyller multipla funktioner). De flesta rollspel utgår från att kombatanten är en mänsklig erfaren krigare som möter andra kombatanter som har den sortens utrustning som man kan förvänta sig på ett slagfält. Det antagandet vill jag inte göra, eftersom det så lätt leder till tokigheter.

Situationer med två kombatanter som båda slåss med sköld och kniv brukar exempelvis bli rätt löjliga i de flesta rollspel.

"Gör man ringbrynjan på trollskala med decimetertjock stoppning och centimetertjock tråd i ringarna så tror jag att ringbrynjan skyddar rätt bra även mot trollstridshammare."

Blir den inte riktigt orörlig då, eftersom friktionen ringarna emellan ökar? I vilket fall tror jag att trollens långa, starka armar är det som gör deras stridshammarslag riktigt farliga. Om jag vore ett troll så skulle jag vilja ha ordentliga benskenor och skydd för underkroppen, och sedan mest använda överkroppsförflyttningar för att undvika fiendernas angrepp.

"Den här problematiken (samt den tidigare nämnda jättegolfen) faller lite under det som jag brottas med i Andra Imperiet just nu: hur små saker angriper stora saker och tvärtom."

Jo, av praktiska skäl har jag undvikit riktigt stora monster än så länge i Flux, just eftersom striderna byter karaktär totalt när ens motståndare är så stor att striden för honom inte längre handlar om att gardera sig.

När det inte längre finns ett givande och ett tagande mellan jätten och den motståndare som han fokuserar på, då ämnar jag nog skita i närstridsreglerna helt och hållet och kalla det för "fältslag" istället. Det krävs militära insatser för att fälla en sådan motståndare, kommer jag slå fast, och då handlar det plötsligt mer om ledarskap och disciplin än om individuell fäktningsskicklighet hos själva soldaterna.

Men de reglerna låter vänta på sig.

/Rising

 

[Krille]

"De flesta rollspel utgår från att kombatanten är en mänsklig erfaren krigare som möter andra kombatanter som har den sortens utrustning som man kan förvänta sig på ett slagfält. Det antagandet vill jag inte göra, eftersom det så lätt leder till tokigheter."

Det beror ju helt klart på. Väljer man att sätta in ickemänskliga motståndare med onormal utrustning så anser jag att det lättare leder till tokigheter. Väljer man däremot att ha mänskliga motståndare så... låt oss säga att det finns en anledning till varför vapnen, rustningarna och teknikerna utvecklades som de gjorde.

"Blir den inte riktigt orörlig då, eftersom friktionen ringarna emellan ökar?"

Marginellt. Du får ha något i stil med kardborreband för att få så massiv friktion att det är enklare för ringarna att inte röra sig inbördes. Det är mer rullande än gnidande i en brynja.

"I vilket fall tror jag att trollens långa, starka armar är det som gör deras stridshammarslag riktigt farliga."

Jag tror mer på kropp. Så kraftiga slag gör man inte med armarna, utan med kroppen. Behöver du räckvidd på din hammare så gör du skaftet längre. Långa armar är mer praktiskt i värjfäktning och pianospelande.

Lägg märke till att de flesta historiska stridshammare har rätt små huvuden, speciellt om de har långa skaft. Det är inga Warhammer-släggor vi talar om. För stort huvud och för långt skaft leder till för stort moment, vilket leder till för låg fart vilket leder till för liten anslagsenergi vilket leder till för liten skada.

 

[Rising]

" låt oss säga att det finns en anledning till varför vapnen, rustningarna och teknikerna utvecklades som de gjorde."

Självklart så skall reglerna premiera samma sorts tekniker som har varit framgångsrika i verkligheten, men ett rollspel som tvingar alla strider att vara standardiserade skrivbordskonstruktioner för att fungera, de gillar jag inte.

Under äventyr så tycker jag nämligen att lite av spänningen är att man kan få hamna i situationer som inte tillhör de vanliga skrivbordssituationerna. Ett slagsmål mellan personer som inte alls är tränade i strid, exempelvis, eller att fäktas med ett paraply när man blir överfallen av illvättar i ens hem, eller att knekten man precis ska till att knäcka med sin hjälmkrossare plötsligt visar sig vara en varbjörn och tvingar en in i en strid man inte alls rustat sig för, eller att man tvingas slåss med ofullständig rustning, eller att man försöker slåss under ens förmåga för att försöka dölja hur duktig man egentligen är, eller att ens kompis har blivit besatt och måste oskadliggöras utan att man råkar ge honom några allvarliga skador, eller att man använder ens tama jaktfalk för att distrahera ens motståndare medan man pucklar på honom, eller...

Tja, eller allt annat. Det är den där sortens fantasifullhet som jag tycker är lite av charmen med rollspel. Datorspel är bra på standardiserade situationer, men när det gäller rollspel så vill jag gärna att man ska kunna frångå det standardiserade i reglerna.

"Jag tror mer på kropp. Så kraftiga slag gör man inte med armarna, utan med kroppen."

Kanske har det mycket med teknik att göra också, vissa muskelgrupper som får själva anslaget att bli så kraftfullt som möjligt. I golf är det ju framförallt handlederna som gör jobbet med att drämma iväg bollen. Det är nog många faktorer som påverkar. Med lång räckvidd så ökar ju ens antal chanser att hitta ett bra tillfälle att angripa motståndaren på, också, eftersom man får mer tid på sig att angripa honom medan han manövrerar sig mot en. Det kan ju också vara viktigt.

Lyckligtvis har jag ganska svårt att tänka mig situationer som ger -vissa- fördelar åt stridshammarhanterande medan det samtidigt ger -vissa- nackdelar. Det mesta verkar hänga ihop, och jag tycker att varelser som troll naturligt har många av dessa fördelar.

/Rising

 

[Krille]

"men ett rollspel som tvingar alla strider att vara standardiserade skrivbordskonstruktioner för att fungera, de gillar jag inte."

Och då är andra standardiserade skrivbordskonstruktioner, fast påhittade sådana, att föredra?

"Kanske har det mycket med teknik att göra också, vissa muskelgrupper som får själva anslaget att bli så kraftfullt som möjligt."

Jupp. Det finns bra teknik och dålig teknik. Gemensamt för de flesta sorters fäktning som används i verklig strid är att det är kroppen som gör grovjobbet.

"I golf är det ju framförallt handlederna som gör jobbet med att drämma iväg bollen."

Öhmm... du har aldrig spelat golf, va? Huvuddelen av jobbet görs av midja, axlar och överarmar.

Vilket för övrigt är en förbluffande likhet med strid.

 

[Rising]

"Och då är andra standardiserade skrivbordskonstruktioner, fast påhittade sådana, att föredra?"

Det är inte det som är situationen. Målet, så som jag ser det, är att skriva regler som premierar förberedelser som vi tycker låter vettiga och som är historiskt trovärdiga, utan att för den sakens skull behöva ta dem för givna.

Jag kan enkelt tänka mig tusen olika anledningar till varför en person vid ett tillfälle kan behöva slåss i helrustning utan hjälm. Nu finns det två saker ett regelsystem kan göra:

- Sköta läget på ett sätt som vi kan tycka låter rimligt.
- Felmeddelande. Tryck på Ctrl + Alt + Delete för att starta om datorn.

"Öhmm... du har aldrig spelat golf, va? Huvuddelen av jobbet görs av midja, axlar och överarmar."

Du pratar om baseball. Det är bland annat därför ett baseballgrepp ser annorlunda ut än ett overlap-grepp (för i en overlap får du maximal release i handlederna). Armarnas styrka är rätt oviktiga i en golfsving. Vänsterarmen skall ju vara helt rak svingen igenom, och högerarmen är faktiskt rätt oviktig för svingens styrka, det är inte som baseball där dina armar istället får sköta hela releasen. Axlarna är visserligen viktiga, men jag föreställer mig att den träning som ökar axlarnas styrka också är användbar vid stickvapen, så det är kanske inte speciellt för just kross- och huggvapen på samma sätt som jag misstänker att bra teknik i handlederna kan hjälpa en.

Men jo... nu när jag tänker efter tror jag att baseball kanske är lämpligare att jämföra med än golf, så det är väl dina muskelgrupper som är viktigast för stridshammarna iaf, oavsett hur det är med golf. Man håller ju inte en stridshammare i ett ovarlapgrepp...

/Ris

 

[Faehrengaust]

Vanliga rollspel gör antagandet att vapen är tunga att svinga och att en klen rollperson därför får välja att antingen ha en tung rustning på sig eller hålla i ett tungt vapen. Jag ställer frågan om inte en tung rustning i själva verket medför att man kan spara in på ansträngningarna när det gäller vissa andra moment i striden."

Jag säger snarare så här: "vanliga rollspel" har fel. Du blir inte mycket mer trött av att veva med tvåhandssvärd kontra att veva med kortsvärd. Skillnaden är så liten att den inte borde vara mätbar.

Det är till och med tvärtom, det är oftast lättare att använda ett tvåhandsvapen än ett enhands. Det är faktiskt rätt logiskt när man tänker på det, ty med två händer så får man ett helt annat moment och sätt att arbeta på än med en hand. Dessutom så är vikten på ett långsvärd inte mer än två gånger kortsvärdens utan oftast mindre.

Ni kan göra ett enkelt experiment hemma om ni har lust att testa. Ta en enmeters pinne på ca 1 kilo i en hand och hugg hårt på ett träd i 5 minuter (jag rekommenderar att använda handske för att slippa skavsår och liknande). Byt sedan (efter en lång vila) till en ca 20 cm längre pinne på ca 1,5 kilo och hugg lika länge med två händer (ca 10 cm mellan händerna). Det senare borde bli avsevärt lättare. Bästa resultat på testet för ni om ni kan få till någorlunda vettiga balanspunkter på pinnarna.

Jag har dock inte testat att veva omkring med zweihanders eller flambergen så där har jag inget att förtälja.

Som kuriosa kan jag nämna att jag tycker rapiren är den jobbigaste av alla svärd jag testat.

/Faehrengaust

 

[Faehrengaust]

Andra vapen försätter honom ur stridbart sick eller töcknar om honom. Då främst stångvapen.

Just omtöckning tycker jag ofta blir bortglömt i rollspel. Jag tror det är en mycket viktig del i bekämpandet av en plåtrustningsklädd motståndare och jag tror också att detta kan göras med ett långsvärd. Grejen är att det inte behövs mycket omtöckning för att striden i praktiken ska vara över och ett kraftigt hugg i t.ex. huvudet kan mycket väl få den effekten. Min gissning är att många kamper till fots mellan plåtrustningsklädda kombattanter slutade med att den ena parten blev omtöcknad och antingen ramlade eller fälldes till marken och sedan tillfångatogs eller dödades med dolk. Observera att den omtöckning jag pratar om inte betyder avsvimning eller något liknande utan enbart en stunds sinnesförvirring och svaghet. Det är allt som behövs.

Detta är dock endast spekulationer grundade på minimalt med erfarenhet om strid i rustning.

/Faehrengaust

 

[Faehrengaust]

Hur var det på ett slagfält? Jag vet att jag såg någon bild på en snubbe med tvåhandssvärd, och han hade ingen rustning alls. Deras uppgift på slagfältet var att slå sönder pikenare, om jag inte minns fel.

Japp, om vi pratar om de riktigt rejäla tvåhandssvärden (zweihander, flamberge, etc.) så är det exakt det de användes till. För övrigt så används de inte ens på samma sätt som ett "vanligt" svärd utan mer som en hillebard. Min bild av dessa modiga gossar är också att de oftast inte hade någe vidare mycket rustning. Ett skäl skulle kunna vara att de behövde vara rörliga, men min gissning är nog snarast att de oftast inte hade råd med dyra rustningar. Men jag är ute på mycket hal is då jag inte läst vidare mycket om dessa soldater.

Hur var det med dem som slogs med stridshammare? Var de tungt rustade, eller?

Oftast ja. Stridshammaren är ett utmärkt vapen för riddaren att ha med sig för att kunna slå på välrustade fiender. Det är också ett bra vapen att användas från hästryggen.

/Faehrengaust

 

[Faehrengaust]

Rustning är alltid ett särskilt bra val. Jag ser inte särskilt många fysiska anledningar till att vissa situationer skulle vara bättre lämpade för rustning än andra, utom utomstående påverkan som öknar, solsken, ösregn eller det faktum att man befinner sig på en båt. Kort sagt, slagfältet spelar större roll än ens egen fysik.

En intressant grej från historien är conquistadorerna. De hade med sig plåtharnesk och andra tyngre skydd när de anlände till sydamerika. Dock var terrängen där extremt jobbig och luftfuktigheten vidrig för rustningar. Dessutom var fienderna (indianerna) endast utrustade med vapen med stenegg. Därför valde många soldater att byta över till indianernas mycket lättare skydd anpassade för klimatet och de vapen som användes (de behöll dock hjälmarna som var överlägsna de indianska). Slutresultatet blir att spanjorerna hade tillräckligt bra skydd mot indianernas vapen samtidigt som de hade vapen som var överlägsna indianernas skydd, dvs ett teknologiskt övertag.

Spanjorerna hade nog klarat av att ha på sig sina tyngre skydd, men det skulle ha saktat ner dem (skötsel och andra problem) och det hade inte gett dom någon större fördel.

/Faehrengaust

 

[Faehrengaust]

- Genom att hålla upp ett vapen framför sig och styra undan eventuella attacker (och den metoden blir bara bättre och bättre ju längre (till viss gräns) och bättre balanserat ditt vapen blir)

Du behöver inte hålla vapnet framför dig och det behöver definitivt inte vara stilla. I vissa fall kan det vara mycket fördelaktigt att ha vapnet i rörelse och i rörelsen avstyra den andres vapen. Detta kan kompensera för sämre balans i vapnet.

Om längden skulle jag nog säga att det inte bör vara för långt eller kort, båda är lika illa.

- Genom att hota att dunka motståndaren ännu hårdare än vad han kommer att kunna skada dig. (Typ genom garden "taket". Den metoden blir bättre och bättre ju mer dunk du kan hota med, ju större räckvidd som innefattas av hotet och ju mindre skada som eventuella fiender kan tro sig kunna göra på dig via förhastade angrepp (=alltså, om du har en rustning på dig))

Njae. Jag tror inte på att hota med hårdare dunk. Däremot med snabbare dunk, dvs "kom an bara, jag kommer ändå slå ihjäl dig förrän ditt hugg hinner landa" eller bara med dunk (dvs utan att ta dunk själv).

Takets hot är inte med hårdare dunk utan med hård dunk om du förstår skillnaden?

Ett förhastat angrepp mot taket är enbart välkommet för då kan man slå igenom både angrepp och angripare.

Genom att hålla upp något som blockerar motståndarens angrepp. (Sköld, alltså)

Vapen fungerar också, t.ex. långsvärd mot långsvärd. Även vapen+sköld, tex om man med kortsvärd och bucklare ska parera ett långsvärd. Även två vapen fungerar, t.ex. dolk och värja samtidigt mot ett enhandssvärd.

Kan faktiskt även göras med arm eller hand, t.ex. om någon anfaller mig (obeväpnad) med ett enhandssvärd så kanske jag slänger mig framåt och blockar anfallet med min hand mot hans händer/hjalt. Det är också en block.

Genom att kliva bort från motståndaren. (Vilket blir bättre och bättre ju större och snabbare du är)

Överdriv inte de fysiska fördelarna. Jag är kort och inte alls snabb men ändå har jag inga problem med att kliva undan anfall. Det är faktiskt relativt simpelt att undvika ett anfall. Problemet är att kunna göra ett motanfall samtidigt (eller direkt efter). Där är längd en fördel, men det är ändå mycket mer en fråga om teknik och framför allt timing.

Om du vill kan du göra ett enkelt experiment med någon kompis. Han tar en pinne (helt vadderad ) och ni ställer er på anfallsavstånd (dvs han kommer att träffa dig med ca 5-10 cm av pinnen om han tar ett steg samtidigt med anfallet). Låt honom sedan anfalla och testa att kliva undan. Det borde vara relativt enkelt. Testa sedan att ta en egen pinne och försöka kliva undan och träffa honom samtidigt. Det kan vara lite knepigare .

En annan taktik är att kliva in på motståndaren för att därmed göra anfallet kraftlöst eller till och med omöjligt att utföra.

Genom att göra dig till en liten måltavla. (Vilket delvis har med stridsskicklighet att göra, men också på hur liten du kan göra dig utan att bli alltför orörlig).

Jag kan träffa en tennisboll med mitt långsvärd. Hur liten hade du tänkt dig att fienden skulle bli? Du har en viss poäng när det gäller stötvapen, men det är en väldigt liten poäng. Det vore rent självmord att förlita sig på att fienden ska missa pga storlek. Den som försöker slåss på det sättet kommer att hamna i graven väldigt fort. Aktivt försvar är det som gäller.

- Genom att låta lättsårade delar av din kropp vara täckta med pansar. (Arm- och benskenor samt hjälm, framförallt, som skyddar områden på vilka man lätt kan göras stridsoduglig utan att fienden behöver ta till ett fullt anfall)

Återigen skulle jag aldrig någonsin förlita mig på en sådan teknik. Om min motståndare har en underarmsskena så sätter jag hugget i överarmen, om han har hjälm så sätter jag hugget i axeln, om han är skyddad på överkroppen så slår jag honom i benen, etc. Om jag lyckas då min motståndare i ett läge att jag kan angripa honom så har jag oftast en stor del av kroppen att välja på som måltavla, t.ex. har jag slagit undan hans svärd åt vänster så har jag hela hans högra kroppshalva att anfalla och jag kan oftast anfalla tillräckligt kraftigt för att antagligen ta ut honom oavsett var jag träffar (om han är orustad).

Om man ska skydda sig så måste man skydda sig relativt genomgående.

Finns det fler?

Du kan anfalla först, dvs när du ser att motståndaren påbörjar sitt anfall så gör du ett snabbare anfall, t.ex. mot hans händer så att det samtidigt stoppar hans anfall.

Du kan hugga på hans vapen. Det kanske du inkluderar i styra undad attacker men jag skulle vilja ha det som en egen punkt eftersom det är en någorlunda stor skillnad.

Du kan parera och anfalla med samma rörelse. Detta är svårt men går genom att hugga på det anfallande vapnet och fienden samtidigt.

Sen finns det några gränsfall som t.ex. att göra en blockering där man låter fiendens vapen glida på det blockerande vapnet. Detta kan vara mycket effektivt, t.ex. om man samtidigt klivet in mot fienden och låter dennes vapen glida av bakom en själv.

/Faehrengaust

 

[Faehrengaust]

Situationer med två kombatanter som båda slåss med sköld och kniv brukar exempelvis bli rätt löjliga i de flesta rollspel.

Ser nog rätt löjligt ut även i verkligheten . Den enda gången jag testat det på allvar så kom jag fram till att jag hellre slängde bort skölden för att kunna greppa motståndaren.

/Faehrengaust

 

[Faehrengaust]

Tja, eller allt annat. Det är den där sortens fantasifullhet som jag tycker är lite av charmen med rollspel.

Håller helt med. Och hur fantasifulla vi än försöker vara så kommer vi antagligen aldrig komma på så dråpliga situationer som uppkommit i verkligheten. Bara för att 80-90% av verkliga striderna varit någorlunda standardmässiga så betyder det inte att det inte funnits väldigt underliga strider och vill man hinna bli pensionär så måste man även kunna överleva dessa 10-20%.

Kanske har det mycket med teknik att göra också, vissa muskelgrupper som får själva anslaget att bli så kraftfullt som möjligt. I golf är det ju framförallt handlederna som gör jobbet med att drämma iväg bollen.

Jag är av en helt motsatt åsikt i den här frågan. Spelar inte golf själv men har kollat på en dokumentär om just utslag och pratat med folk som spelar. Dessutom har jag gjort jämförelser med svärdshugg.

Grejen är att kraften ska tas från kroppen och det ska ske på samma sätt som urladdningen från en fjäder. Du svingar bakåt och samlar energi precis som en fjäder som skruvas eller böjs, sedan släpper du hela den lagrade energin. Din kropp ska alltså fungera som fjädern.

Tittar man på de allra duktigaste golfspelarna så lyfter de inte fötterna från marken under svinget. Detta är för att de ska få denna fjädereffekt eftersom för att få största möjliga lagring så krävs det att basen (fötterna) är fast i underlaget. Så slår inte amatörer utan det kräver en enorm träning. Amatörer svingar i stället bakåt som en pendel och försöker trycka på energin i själva framåtsvingen.

På samma sätt ska svärdshugg och andra anfall fungera, men jag känner ingen som kan utföra detta idag utan tvärtom så tar de flesta i för kung och fosterland när de ska hugga hårt och står ofta nästan på tå. I stället för att lagra energi i kroppen och utlösa i slagögonblicket så försöker de i stället ge energin när de påbörjar framåtsvinget (precis som amatörgolfare).

(jag tillhör givetvis amatörgänget som inte klarar av fjäderprincipen om nu någon undrade)

/Faehrengaust

 

[Faehrengaust]

Men jo... nu när jag tänker efter tror jag att baseball kanske är lämpligare att jämföra med än golf, så det är väl dina muskelgrupper som är viktigast för stridshammarna iaf, oavsett hur det är med golf. Man håller ju inte en stridshammare i ett ovarlapgrepp...

Nej, det är inte lämpligt att jämföra stridsteknik med baseball. Det är faktiskt ett av de grövsta skräckexempel som jag använder till mina elever . I baseball har du redan slagträt i extremläge när slaget ska börja, det är ett helt annat utgångsläge än i vapenkonst. Du har dessutom ett helt annat grepp med händerna nära varandra vilket fungerar i baseball eftersom du andast ska göra en typ av sving, men skulle vara ödestigert i strid där man behöver kunna slå mer än en typ av slag. Slagen i baseball är också i en riktning som är tämligen ointressant för vapenkonst.

Glöm baseball som jämförelse.

/Faehrengaust

 

[Rising]

"Du behöver inte hålla vapnet framför dig och det behöver definitivt inte vara stilla."

Jag tänkte mer att det här var något som skiljde ett långsvärd åt från en vedyxa, exempelvis.

Eller; mest tänkte jag visa att okej, den här delen av försvaret är ett kedjelod dåligt på, men man kan faktiskt förhindra motståndarens angreppsmöjligheter på andra sätt med ett sådant vapen. Typ; i en strid mellan en person med kedjelod och en obeväpnad person så finner jag det tydligt.

"Njae. Jag tror inte på att hota med hårdare dunk. Däremot med snabbare dunk, dvs "kom an bara, jag kommer ändå slå ihjäl dig förrän ditt hugg hinner landa""

Om den ene personen dör och den andre personen inte dör så anser jag nog att den som dött har fått "hårdare dunk". Ett snabbare dunk som inte också är ett hårdare dunk tror jag nämligen inte är mycket till hotbild.

"Överdriv inte de fysiska fördelarna."

Här pratar jag först och främst om fysiska skillnader som är klart överdrivna. Alltså mellan olika varelser som har helt olika kroppsbyggnad. Jämför troll och svartalfer.

"Jag kan träffa en tennisboll med mitt långsvärd."

Slår tennisbollen tillbaka? Det blir svårare då.

Återigen pratar jag om varelser vars fysik är väldigt annorlunda än vår. Jag tycker iaf att det låter mycket enklare att hitta en lucka på en motståndare som är något större än du än en som är märkbart mindre. Men du missar poängen när du skriver "Det vore rent självmord att förlita sig på att fienden ska missa pga storlek"; det låter som att du pratar om DoD där man slår för att se om man träffar motståndaren. Jag pratar om att förhindra angreppsmöjligheter. Här tänker jag på varelser som har god rörlighet fastän de är hopkurade och kanske håller ett spjut i händerna. Sätt samma spjut i händerna på ett grotttroll som måste stå upprätt för att kunna manövrera sig obehindrat, så antar jag att han blir något enklare att angripa.

"Om min motståndare har en underarmsskena så sätter jag hugget i överarmen, om han har hjälm så sätter jag hugget i axeln, om han är skyddad på överkroppen så slår jag honom i benen, etc."

Du gör ett stort fel här som rollspelskonstruktör, och det är att du antar att alla rollpersoner kommer vara lika duktiga som du på att slåss. Det behöver de inte vara, och reglerna är helt värdelösa om de inte fungerar i strider där kombatanterna är nybörjare.

Sedan; menar du att en person som har helrustning utan en armskena är lika orustad som en naken person? Jag står jag ju inte still som en skyltdocka och väntar på att du skall angripa mig, utan jag har ju många andra sätt att skydda mig på, också. Skrev du inte om Conquistadorer som slogs mot indianer utan någon tung rustning fastän de behöll sina hjälmar?

Jag pratar om smådelar som utgör en helhet, och visst, med skyddade armar och ben så förhindras ju några angreppsmöjligheter för motståndaren. Jag tänker på angrepp som bara ger små sår över armarna, men som ändå kan träffa nerver och därför vara kritiska för stridens utgång.

"Du kan anfalla först, dvs när du ser att motståndaren påbörjar sitt anfall så gör du ett snabbare anfall, t.ex. mot hans händer så att det samtidigt stoppar hans anfall.

Du kan hugga på hans vapen. Det kanske du inkluderar i styra undad attacker men jag skulle vilja ha det som en egen punkt eftersom det är en någorlunda stor skillnad."

Jag abstraherar allt det där under ett och samma moment. Så att man försvarar sig och angriper i en och samma ansträngning hela tiden.

Jag tror att det är enklare, eftersom (antar jag) mycket av detta går på rutin och instinkt för en erfaren krigare, och inte är aktiva val som måste tas i varje moment i striden.

/Rising

 

[Rising]

"Ser nog rätt löjligt ut även i verkligheten . Den enda gången jag testat det på allvar så kom jag fram till att jag hellre slängde bort skölden för att kunna greppa motståndaren."

Ajdå. Ville du inte slåss med skölden, mer än med kniven? Jag har föreställt mig att det skulle bli mer någon form av knuffningsduell med sköldarna tills man kunde komma åt att brottas och börja använda knivarna.

Situationen vore ju absurd, men är inte skölden också ett vapen?

/Rising