Att det som SF-litteraturen förutspår inte alltid slår in är ingen nyhet. Det är väldigt lätt att i backspegeln skratta åt alla de tokigheter som folk har fått för sig om framtiden, men sådana fel görs hela tiden och jag är övertygad att man om 50 år även kommer garva läppen av sig åt dagens SF-alster, precis som vi gör om gårdagens.
Anledningen till att jag började fundera över detta är att jag för en tid sedan läste en bok med SF-noveller från 1890-talet. Det var i synnerhet en novell som syntes mig vara helt uppåt väggarna. Den handlade om en uppfinnare som byggt ett rymdskepp för att åka på upptäcktsfärd i solsystemet. De felaktigheter i berättelsen som jag hakade upp mig på handlade inte så mycket om teknik och fysik (trots att skeppet drevs av 1890-talets stora nymodighet; elektricitet, samt att författaren väntar sig att en privatperson på fritidsbasis ska kunna finansiera och bygga en dylik) utan det som jag reagerade på var att trots att historien utspelades flera hundra år in i framtiden, så stod de sociala och mänskliga värderingarna stadigt kvar i den viktorianska erans, t.o.m. idag, inte ens halvvägs till det år som berättelsen utspelas, hopplöst förlegade värld. För det första var uppfinnaren naturligtvis en ”Lord-nånting” (det var även alla andra i berättelsen som inte var tjänstefolk), någonting som författaren uppenbarligen tyckte var en självklarhet för någon i dennes sits. Sedan var han nygift med ett våp av sällan skådat slag som naturligtvis skulle följa med på resan (som även var smekmånad). Hustrun ägnade resans dagar åt att byta om för middag och laga densamma, medan hennes man manligt och bredbent stod på bryggan och tog ut kursen. Hennes ständiga reaktion på allt som var minsta otäckt var att skrika ”Oh, George! It’s horrible!” och svimma, varpå hon måste bäras in till sin säng och väckas med luktsalt. Listan skulle mycket enkelt kunna göras mycket längre men det är inte det detta handlar om. Medan jag satt där och fnissade åt tokigheterna tänkte jag hur berättelsen skulle ha varit om den skrivits idag. För det första skulle företaget inte varit ett privat initiativ av en ensam uppfinnare, utan det skulle ha varit finansierat av en eller flera stater, eller kanske av kommersiella intressen. Hursomhelst skulle inte besättningen bestått av uppfinnaren och hans sjåpiga fru, utan en samling noggrant utvalda experter från olika områden. Fast sedan insåg jag att jag just precis gått i samma fälla som 1800-talsförfattaren; jag hade utgått från min egen tid och antagit att samma förhållanden som råder idag även skulle vara gällande i framtiden.
Allt detta hade jag i bakhuvudet när jag kort därefter sitter och tittar på TV. Det som visas är ett program om tre kvinnor i 50-årsåldern som just köpt en villa ihop. De var alla skilda eller änkor och, istället för att försöka hitta en ny partner eller bo ensamma, hade de bestämt sig för att flytta ihop. Det får mig att återknyta till mina SF-funderingar. Den rådande sociala grupperingen är den traditionella familjen. De som bor ihop är, i de flesta fall, en man, en kvinna och deras eventuella barn. Men tänk om det är på väg bort? Vi ser redan nu, kanske inte kärnfamiljens upplösning, men i alla fall en naggning i dess kant med varianter på temat ”mamma + pappa + barn” (till Kristdemokraternas stora fasa). Jag läste även i tidningen om tre stycken som ville bli registrerade partners med varandra, med allt vad det innebär med arvsrätt o.dyl. I framtiden kanske vi bor ihop med våra kompisar. Vi kanske inte kommer att dela boende med de vi har förhållanden, eller eventuellt har barn ihop, med. Det kanske t.o.m. blir så att de sällan är samma personer. Jag vill minnas en bok av Asimov där människorna, pga deras månghundraåriga livslängd, visserligen gifte sig men ett äktenskap sällan höll mer än ett tiotal år, så under en normal människas live betade denne av ett tiotal äkta makar.
Över till debattdelen: Vad tror ni kommer att ändras inom ett eller tvåhundra år? Jag menar inte tekniska och politiska grejor, alltså inte om vi har koloniserat mars eller om vi teleporterar oss till jobbet, utan de sociala strukturer som varit rådande under hela 1900-talet. Vad kommer framtidens SF-nördar tycka är hopplöst förlegat och rena stenåldern i våra dagars SF?
/Anders
Anledningen till att jag började fundera över detta är att jag för en tid sedan läste en bok med SF-noveller från 1890-talet. Det var i synnerhet en novell som syntes mig vara helt uppåt väggarna. Den handlade om en uppfinnare som byggt ett rymdskepp för att åka på upptäcktsfärd i solsystemet. De felaktigheter i berättelsen som jag hakade upp mig på handlade inte så mycket om teknik och fysik (trots att skeppet drevs av 1890-talets stora nymodighet; elektricitet, samt att författaren väntar sig att en privatperson på fritidsbasis ska kunna finansiera och bygga en dylik) utan det som jag reagerade på var att trots att historien utspelades flera hundra år in i framtiden, så stod de sociala och mänskliga värderingarna stadigt kvar i den viktorianska erans, t.o.m. idag, inte ens halvvägs till det år som berättelsen utspelas, hopplöst förlegade värld. För det första var uppfinnaren naturligtvis en ”Lord-nånting” (det var även alla andra i berättelsen som inte var tjänstefolk), någonting som författaren uppenbarligen tyckte var en självklarhet för någon i dennes sits. Sedan var han nygift med ett våp av sällan skådat slag som naturligtvis skulle följa med på resan (som även var smekmånad). Hustrun ägnade resans dagar åt att byta om för middag och laga densamma, medan hennes man manligt och bredbent stod på bryggan och tog ut kursen. Hennes ständiga reaktion på allt som var minsta otäckt var att skrika ”Oh, George! It’s horrible!” och svimma, varpå hon måste bäras in till sin säng och väckas med luktsalt. Listan skulle mycket enkelt kunna göras mycket längre men det är inte det detta handlar om. Medan jag satt där och fnissade åt tokigheterna tänkte jag hur berättelsen skulle ha varit om den skrivits idag. För det första skulle företaget inte varit ett privat initiativ av en ensam uppfinnare, utan det skulle ha varit finansierat av en eller flera stater, eller kanske av kommersiella intressen. Hursomhelst skulle inte besättningen bestått av uppfinnaren och hans sjåpiga fru, utan en samling noggrant utvalda experter från olika områden. Fast sedan insåg jag att jag just precis gått i samma fälla som 1800-talsförfattaren; jag hade utgått från min egen tid och antagit att samma förhållanden som råder idag även skulle vara gällande i framtiden.
Allt detta hade jag i bakhuvudet när jag kort därefter sitter och tittar på TV. Det som visas är ett program om tre kvinnor i 50-årsåldern som just köpt en villa ihop. De var alla skilda eller änkor och, istället för att försöka hitta en ny partner eller bo ensamma, hade de bestämt sig för att flytta ihop. Det får mig att återknyta till mina SF-funderingar. Den rådande sociala grupperingen är den traditionella familjen. De som bor ihop är, i de flesta fall, en man, en kvinna och deras eventuella barn. Men tänk om det är på väg bort? Vi ser redan nu, kanske inte kärnfamiljens upplösning, men i alla fall en naggning i dess kant med varianter på temat ”mamma + pappa + barn” (till Kristdemokraternas stora fasa). Jag läste även i tidningen om tre stycken som ville bli registrerade partners med varandra, med allt vad det innebär med arvsrätt o.dyl. I framtiden kanske vi bor ihop med våra kompisar. Vi kanske inte kommer att dela boende med de vi har förhållanden, eller eventuellt har barn ihop, med. Det kanske t.o.m. blir så att de sällan är samma personer. Jag vill minnas en bok av Asimov där människorna, pga deras månghundraåriga livslängd, visserligen gifte sig men ett äktenskap sällan höll mer än ett tiotal år, så under en normal människas live betade denne av ett tiotal äkta makar.
Över till debattdelen: Vad tror ni kommer att ändras inom ett eller tvåhundra år? Jag menar inte tekniska och politiska grejor, alltså inte om vi har koloniserat mars eller om vi teleporterar oss till jobbet, utan de sociala strukturer som varit rådande under hela 1900-talet. Vad kommer framtidens SF-nördar tycka är hopplöst förlegat och rena stenåldern i våra dagars SF?
/Anders