Många forumiter verkar bära på författardrömmar, däribland jag själv. Jag tänkte därför spåna lite kring bokpublicering, och då i en lite vidare mening än bara att "få sin bok tryckt". Det som intresserar mig är framför allt hur man får någon annan att läsa vad man skrivit.
Tidigare var det en ganska linjär väg för att bli en läst författare: man skickade sitt manus till Det Stora Förlaget som förfogade över grafiker, sättare och dyr tryckutrustning. Efter att ha passerat nålsögat i form av förlagets granskare fick man till slut sin bok utgiven och kunde förhoppningsvis hösta hem berömmelse och (ibland) pengar. Några andra möjligheter fanns egentligen inte.
Idag har lite fler dörrar att öppnas. Moderna, lätttillgängliga ordbehandlingsprogram och Print-on-Demand har gjort att gemene man till ett relativt lågt pris kan trycka sin bok i snygga band. Dessutom finns det betalningslösningar som gör att man inte behöver binda sig vid stora upplagor, utan kan sälja efterhand som efterfrågan ökar. I teorin innebär det att jag borde kunna knacka ut min roman på laptopen, trycka upp den, sälja tusentals ex och bli större än Jan Guillou. Dock är chansen rätt liten att det skulle hända. Varför är det på det sättet? Jag funderade lite kring vilken roll Det Stora Förlaget egentligen spelar för bokutgivningen, och kom fram till två saker:
Det första är som kvalitetsgranskare. Visst finns det begåvade amatörer, men face it: mycket amatörfiktion är av klart bristfällig kvalitet. Om min bok är kass så kommer ingen att vilja läsa den, och då kan det kvitta hur många ex jag kan trycka. Förlagets stab av redaktörer och proffs har alltså en högst väsentlig betydelse för kvaliteten på verket.
Det andra är som marknadsföringskanal. Även om jag får till en bra bok och trycker upp den så måste folk känna till att den finns. Här kan storförlagen sätta in resurser som jag bara kan drömma om. Alltså har uppbackning av ett förlag varit en förutsättning för att överhuvudtaget kunna nå ut.
Nå, det intressanta är att dagens internetbaserade kommunikationsmöjligheter skulle kunna möjliggöra att de här rollerna sköts utan förlagens inblandning. Tex Open Source-programvara förädlas ju genom en skara "amatörer" som granskar och förbättrar programmen. Kan man tänka sig liknande nätverk för kvalitetsgranskning av litteratur? Även marknadsföring går idag att bedriva via inofficiella kanaler: ännu så länge finns rätt få kända bloggare, men det kommer förmodligen att bli fler efterhand som mediakonsumtionen skiftar från tryckta medier till en mindre väldefinierad digital mediasfär. I slutändan handlar det ju om att nå ut till konsumenter, och idag är faktiskt förutsättningarna bättre än någonsin för att nå ut till konsumenterna direkt, utan att ta omvägen över förlaget. Varför inte göra det?
Min fundering är om vi kommer att se någon ändring i bokutgivning i framtiden? Har de stora förlagen spelat ut sin roll? Och hur ska man som aspirerande författare förhålla sig till det här? Finns det nya och smartare sätt än att stå hos Det Stora Förlaget med mössan i hand?
EDIT: om moderatorn vill kan vi förstås ta det här i kulturforumet istället. Your call!
Tidigare var det en ganska linjär väg för att bli en läst författare: man skickade sitt manus till Det Stora Förlaget som förfogade över grafiker, sättare och dyr tryckutrustning. Efter att ha passerat nålsögat i form av förlagets granskare fick man till slut sin bok utgiven och kunde förhoppningsvis hösta hem berömmelse och (ibland) pengar. Några andra möjligheter fanns egentligen inte.
Idag har lite fler dörrar att öppnas. Moderna, lätttillgängliga ordbehandlingsprogram och Print-on-Demand har gjort att gemene man till ett relativt lågt pris kan trycka sin bok i snygga band. Dessutom finns det betalningslösningar som gör att man inte behöver binda sig vid stora upplagor, utan kan sälja efterhand som efterfrågan ökar. I teorin innebär det att jag borde kunna knacka ut min roman på laptopen, trycka upp den, sälja tusentals ex och bli större än Jan Guillou. Dock är chansen rätt liten att det skulle hända. Varför är det på det sättet? Jag funderade lite kring vilken roll Det Stora Förlaget egentligen spelar för bokutgivningen, och kom fram till två saker:
Det första är som kvalitetsgranskare. Visst finns det begåvade amatörer, men face it: mycket amatörfiktion är av klart bristfällig kvalitet. Om min bok är kass så kommer ingen att vilja läsa den, och då kan det kvitta hur många ex jag kan trycka. Förlagets stab av redaktörer och proffs har alltså en högst väsentlig betydelse för kvaliteten på verket.
Det andra är som marknadsföringskanal. Även om jag får till en bra bok och trycker upp den så måste folk känna till att den finns. Här kan storförlagen sätta in resurser som jag bara kan drömma om. Alltså har uppbackning av ett förlag varit en förutsättning för att överhuvudtaget kunna nå ut.
Nå, det intressanta är att dagens internetbaserade kommunikationsmöjligheter skulle kunna möjliggöra att de här rollerna sköts utan förlagens inblandning. Tex Open Source-programvara förädlas ju genom en skara "amatörer" som granskar och förbättrar programmen. Kan man tänka sig liknande nätverk för kvalitetsgranskning av litteratur? Även marknadsföring går idag att bedriva via inofficiella kanaler: ännu så länge finns rätt få kända bloggare, men det kommer förmodligen att bli fler efterhand som mediakonsumtionen skiftar från tryckta medier till en mindre väldefinierad digital mediasfär. I slutändan handlar det ju om att nå ut till konsumenter, och idag är faktiskt förutsättningarna bättre än någonsin för att nå ut till konsumenterna direkt, utan att ta omvägen över förlaget. Varför inte göra det?
Min fundering är om vi kommer att se någon ändring i bokutgivning i framtiden? Har de stora förlagen spelat ut sin roll? Och hur ska man som aspirerande författare förhålla sig till det här? Finns det nya och smartare sätt än att stå hos Det Stora Förlaget med mössan i hand?
EDIT: om moderatorn vill kan vi förstås ta det här i kulturforumet istället. Your call!
).
Tack för påpekandet! Först tänkte jag exemplifiera med Erik Beckman (jag har just läst Hertigens kartonger i litteraturvetenskapen), men det kändes som bättre att ta något som folk faktiskt kan ha tänkas hört talas om. 
