Nekromanti Friform och personligheterna

[Basenanji]

Ok, om Arvidos kan rapa upp en tråd om narrativism kan jag ta upp friform.

Minsann!

Jag ska snart börja spela ett nytt spel med nya personer och om jag har förstått rätt kommer det bli hyggligt fritt.

Nu är jag så trött på D&D att det känns både fräscht och välkommet, men...

Kan det vara så att hur man löser olika resolutioner hänger ihop med vem man är IRL?

Jag har haft den erfarenheten av friform förut. Istället för att konsultera regler så konsulterar SL sin egen bild av vad som är möjligt resp. omöjligt. Men ibland känns det som att det mest handlar om vems initiativ som borde gälla.

Och i mitt gamla rollspelsgäng var alla övertygade om vem jag var IRL och var mina IRL-styrkor/svagheter låg. När jag sedan försökte göra en del grejjer i spelet upplevde jag det som att man inte kunde tänka sig att "det där skäggiga miffot som spelar saxofon kan spela en smidig karateninja coolt. Nej, han får bli något annat...!" Fast man gjorde detta undermedvetet, så när jag kom med (i mina ögon) coola förslag och idéer, blev de snabbt nedröstade. Dessutom, mina prognoser sprack hela tiden därför att jag och SL hade så olika syn på hur man skulle sköta resolutioner av händelser i spelet.
Typ:
"Hinner jag kasta mig undan bilen?"
I många sådana fall upplevde jag att de som SL tyckte om, fick större respons på "häftiga handlingar", medan jag fick mindre gehör för mina idéer (som man bedömde som mindre trovärdiga dessutom...)

Sorry, det här vart flummigt. Men jag försöker helt enkelt fråga detta:

När ni avgör vad som händer i spelet, tar ni bara hänsyn till det som sägs runt bordet eller färgar något annat er syn på hur resolutionerna borde göras?

 

[DeBracy]

När ni avgör vad som händer i spelet, tar ni bara hänsyn till det som sägs runt bordet eller färgar något annat er syn på hur resolutionerna borde göras?

Lagen om saker och tings coolhet. Dock så är det ju kopplat till ett visst tänk (matiné/action/over the top-prylar). Nu är det ju inte som så att jag friformat nämnvärt men det är definitivt jag skulle ha med mig iom att jag tydligen gillar samberättande i dess ursprungliga betydelse. Enkelt uttryckt - jag gillar det som skulle göra det till en så bra film som möjligt!

Det enda gången jag kört nån friformsgrej så hade jag dock en stor krok att hänga upp "resolution" på: om rollpersonen gjorde nåt med (åtminståne ytlig) övertygelse så funkade det. I just det här så var de skådisar i en inspelning av Robin Hood som, pga. en olycka när de spelade in stormningen av borgen, alla blev knockade medvetslösa... och när de vaknade så var de i fiktionen. För alla andra runt omkring dem var de Robin, Lille-John och broder Tuck för dem runt omkring. Det hela blev väl sisådär men jag hade aldrig provat nåt dylikt förut... kul var det iaf.

 

[w176]

Försöker känna in och lyssna

Delvis har du rätt. Delvis handlar det om att den som är mest underhållande/dominerade/cool off när man sitter vid spelbordet får mest gehör och mest uppmärksamhet. Rollspelare är människor och folk fungerar så.

Även om rollen X egentligen kanske skulle vara den man skulle lyssna mest på, så kommer man lyssna mest på Y om denne har mest vettiga saker att säga eller säger det på ett intressantare sätt.

Osv. Du har rät, och det här är ett problem inom alla rollspelssammanhang, och än mer lajvsammanhang.

Inom friform kan de antingen vara ett större eller ett mindre problem än inom regelspel.

Har gruppen en attityd där man ska hävda sig och f igenom sina saker, så kommer de bli så att vissa kommer vara bättre än andra off för att få igenom saker. Dvs problemet blir strre än om reglerna skulle få avgöra.

Har man däremot en grupp där man på grund av att friform är ett media där man måste ge och ta och bygga upp coola saker gemensamt så kan det vara så att folk är mer lyhörda. Att man till större del lyssnar och känner in var andra personen när man styr berättelsen just pga för att man inte har några regler som styr berättelsen.

Dvs jag tar inte hänsyn till bara det som sker vid bordet utan försöker ta hänsyn till vad jag tror att de andra spelarna vill ha ut av spelet.

Tar man hänsyn till bara det som sker vid borde kan de mycket väl bli så att den som är mest underhållande/dominerade/cool är den som kommer att forma det som sker.

 

[Man Mountainman]

En möjlighet är ju att helt enkelt distribuera ut resolutionsmakten till spelarna. Dvs, låta dem bestämma själva om de lyckas med sina handlingar eller inte. Det förutsätter nästan att man kör samberättande.

En annan variant är att köra på Dogs in the Vineyard-devisen "say yes or roll dice", alltså, antingen kör du på dina spelares förslag eller så låter du slumpen avgöra — neka aldrig.

/Kalle

 

[Rymdhamster]

När ni avgör vad som händer i spelet, tar ni bara hänsyn till det som sägs runt bordet eller färgar något annat er syn på hur resolutionerna borde göras?

Nu kör jag inte friform men jag har ändå vissa erfarenheter av samma fråga: en spelledare som använder sin egen uppfattning av verkligheten som grund till vad som går att göra och inte...

Spelledare och spelare kommer inte alltid att hålla med varandra. Det måste vara okej. Ibland har spelledaren fel, då blir det jobbigt.

Men det som är riktigt, riktigt irriterande i sånna här sammanhang är brist på konsekvens.

Ett exempel från verkligheten (runt spelbordet):

En SL jag har haft körde alltid på någon slags hård realism: om det var en befängd idé i verkligheten så var det ingen idé att komma med den (med vissa eftergifter för saker som magi och annat när sådana rollspelspelades). Fram tills nått äventyr där vi skulle "infiltrera" ett salgs gruvläger där sammtliga (förutom slavarna) var egyptier. Rollpersonerna utgordes av nordamerikaner och en asiat.

Vi försökte komma på hur vi skulle göra, och efter en timmes fruktlösa disskutioner (alla möjligheter ter sig omöjliga) börjar spelledaren bli mer och mer irriterad tills han själv påpekar att det uppenbara är att sno några uniformer (tänk er höftskynken och lite armband och grejer. Lätt faraoinspirerat) och låtsas vara vakter...

Ärligt talat? Två blekfeta amerikaner och en liten japan skulle låtsas vara egyptier när vi dessutom skulle vara i princip nakna.

Bah! Fram till des har alla förklädner som provats på i olika rollspel varit näst intill poänglösa...

Konsekvens! Det är mycket viktigare än att man alltid gör "rätt" beslut. Annars får spelarna svårt att veta vad som är gångbart och inte.

Sen tror jag att det är lätt att man slutar tänka på rollpersonen och börjar tänka på spelaren istället (Som dit exempel med ninjan). I det läget ser jag det som ypperligt berättigat till att fråga varför man inte klarar av en grej och påpeka att man faktiskt är en ninja.

Det har jag också märkt även när man spelar "med regler": ibland har spelledaren förutfattade meningar om rollpersonen mans pelar baserat på bakgrund eller nått annat som inte alls stämmer överens med "verkligheten" (på pappret).

För mig innebar detta väldigt krystade förklaringar från spelledaren när jag lyckades med färdighetsslag och grundegenskapsslag som enligt hans bild av min rollperson skulle ha varit i princip omöjliga: jag spelade en gång en kille som var Yakuza. Svärdsvingare och rätt smidig och så... men bilden i regelboken bredvid den "arketypen" var på en ganska bastan herre herre som inte verkade ha mycket rörlighet. Det var den bild han gick på och varje gång jag skulle slå ett smidighetsslag (som sagt, rätt smidig) och lyckades med "massor" (hög differens) så fick man höra någon utläggning om hur min rollperson på ett underligt sätt lyckas häva upp sin massiva kroppshydda....

Jag menar, om en spelledare kan helt överse rollpersonen på det sättet när man har alla värden på papper, så kan jag lätt se att desamma händer när man knappt ens har det.

Så:

Min rekomendation, oavsett om man slår tärnignar eller litar på spelledarens omdömme, är att vara konsekvent och hålla den faktiska rollpersonen i åtanke.

 

[MrG]

Kan det vara så att hur man löser olika resolutioner hänger ihop med vem man är IRL?

Vanligtvis inte mer än i systemspel då samma förutfattningar får glida in över tolkningar av svårighetsgrader. Alternativt så får du en uppsättning förutfattningar som är skriva av någon annan i regelrna.

Fast grädde på moset i friform kan vara mer frihet till spelarna att göra bedömningarna, en smaksak mellan när spelarna säger "jag försöker göra x", "jag börjar göra x" och "jag gör x". Funkar rollspelandet bra behöver inte någon spelledare (eller annan spelare) säga nej till att man bara gör något som verkar vettigt...

-Gunnar (jämför kampanjer i huvudet och tror vi har mer diskutioner om bedömningar av lösningar ju mer regler vi har...)

 

[Basenanji]

Beror på spel

Vanligtvis inte mer än i systemspel då samma förutfattningar får glida in över tolkningar av svårighetsgrader.

Ja. Fast håller du inte med om att olika spel har olika mycket av just den varan?

I D&D finns det ju typ regler för allt vilket är bra i mina ögon.
Men å andra sidan får man aldrig till den där dynamiska känslan (=flum) som har varit en absolut nödvändighet för succékampanjerna.


/Basse