Nekromanti Frihet i rollspel, behövs det?

[Troberg]

* Överdrivet exempel följer *

Har ni lagt märke till hur subtilitet i rollspel tenderar att betyda att man sticker ner motståndaren med kniv i stället för svärd?

* Slut på överdrivet exempel *

Jag har vid några tillfällen nämnt att det är svårigheterna som ger en intressant utmaning. Att en labyrint är intressantare när den har väggar (och helst en flock hungriga hyenor).

Efter att nyligen ha läst Kallocain (finns förresten på Projekt Runeberg) och sett 1984 och Fahrenheit 451 så började jag fundera kring detta igen.

Skulle det funka med rollspel i en totalitär värld?

Vid första anblicken känns det grått och tråkigt att spela i Kallocains stela värld. Men titta lite till på iden. Se på paranoian, på hur man måste vara vaksam på alla, på varje ord man säger och hör, på varje blick. Vem kan man lita på? Vem är spion? Ett oförsiktigt ord dödar. Strö in en händelse som tvingar spelaren att bryta mönstret, som tvingar spelaren att gå mot strömmen, att tänka självständigt.

Det ligger en intressant utmaning i det! Det är subtilt, det kräver rollspel, det är annorlunda, det har känsla, det har drama, det kräver tanke i stället för våld.

Det är också nytt. Mig veterligt har inget spel (kommersiellt i alla fall) försökt det (Paranoias humorkoncept är något helt annat).

Vad tror ni? Spelbart?

 

[Kimon]

Det är också nytt. Mig veterligt har inget spel (kommersiellt i alla fall) försökt det (Paranoias humorkoncept är något helt annat).
Är inte GURPS: The Prisoner där och nosar?
Har inte spelat det eller sett originalserien, men av om man får tro info-sidan så...

Vad tror ni? Spelbart?
Definitivt.

 

[Blippe]

Jag tycker det låter spännande och kräver en vaken spelgrupp... Helst kanske man skulle ha regler för det hela oxå, för att hjälpa en trött/oerfaren sl, givetvis subtila regler, men likafullt regler? (eller vad svamlar jag om?)

Kuligt låter det i alla fall!

 

[Rising]

Böcker och rollspel

"Men titta lite till på iden. Se på paranoian, på hur man måste vara vaksam på alla, på varje ord man säger och hör, på varje blick. Vem kan man lita på? Vem är spion? Ett oförsiktigt ord dödar. Strö in en händelse som tvingar spelaren att bryta mönstret, som tvingar spelaren att gå mot strömmen, att tänka självständigt."

Det första problemet jag ser är att vi är vana vid att spela rollspel i grupper med många spelare, medan den här typen av berättelser liksom kräver att det skall vara en individ mot hela världen. Utsattheten är liksom det bärande temat.

Jag hade en egen idé för länge sedan om att göra ett radiohead-rollspel (med samma känsla som låtarna i Kid A) som skulle heta Apat. Där var spelledaren den enda rollpersonen och han visste också vad äventyret skulle handla om, och sedan fick spelarna iklä sig rollerna som spelledarpersoner när sådana introducerades i handlingen. Det funkade ganska bra, eftersom inte omvärlden (=spelarna) från början visste vad Apaten hade för drömmar/hemligheter/målsättningar (som han var tvungna att hålla hemliga), och det gjorde det genuint spännande för spelledaren. Han kunde alltså avslöja sig på riktigt, inte bara för att någon kunde besluta att han inte var tillräckligt övertygande i sin rollgestaltning.

Men den lösningen är ju rätt extrem.

Ett problem om man skall spela i grupp är ju annars att man får rätt begränsade möjligheter att individualisera sig på gentemot de andra. Alla får liksom spela en och samma roll, som Bror Duktig.

Sedan blir det lite problem så fort rollpersonerna skall försöka lura systemet också. Typ, som i Gattaca/Enemy of the State m.m.. Den sortens handlingar fungerar bra i bok- och filmform, för där handlar det om att huvudpersonen gör saker som förbluffar både systemet och oss i publiken. Vi sitter och tänker "åh, vad skall huvudpersonen göra för att ta sig ut ur den här knipan!?" (för vi vet ju att det kommer sluta väl till slut) men så funkar det ju inte riktigt i rollspel...

Man kan låta rollpersonen absorberas av systemet också, på ett Kafkaeskt sätt. Det tycker jag är otäckast utav allt. Frågan är bara hur det funkar i rollspel.

/Rising
märker att han bara gnällde i det här inlägget. Synnerligen trist uppförande från min sida. Egentligen är ju idén mycket intressant och jag är förväntansfull inför tanken på vad troberg kan göra av sina tankegångar. Kör hårt, trobbe!

[color:\\"purple\\"]Apex Sex
Låt mig berätta om en drottning i grönt:
Salvia Divinorum.
Den mest krävande av alla jungfrur som någonsin låtit sig kyssas av Adams söner. Hennes skratt är lögnaktigare än den kallaste reptils, men giftet på hennes läppar är av behagligare sötma än den ljuvaste honung.[/color]

 

[Dr_Morbid]

låter faktiskt oerhört bra. men som sagt det ryktas ju om att du är mästaren av skräck, jag börjar förstå att du har fått det epitetet.

 

[Troberg]

men som sagt det ryktas ju om att du är mästaren av skräck, jag börjar förstå att du har fått det epitetet.

Jag visste inte ens att jag hade det epitetet... Dessutom är jag inte så bra på skräck egentligen.

 

[Troberg]

Re: Böcker och rollspel

Det första problemet jag ser är att vi är vana vid att spela rollspel i grupper med många spelare, medan den här typen av berättelser liksom kräver att det skall vara en individ mot hela världen. Utsattheten är liksom det bärande temat.

Det är inte nödvändigtvis ett problem. Jag ser också ett element av paranoia mellan spelarna. Detta element kommer att finnas även om spelarna så småningom gör gemensam sak och går mot den rådande ordningen, eftersom de inte kan vara säkra på att det inte finns en spion bland dem. De kanske är spioner allihop?

Ett problem om man skall spela i grupp är ju annars att man får rätt begränsade möjligheter att individualisera sig på gentemot de andra. Alla får liksom spela en och samma roll, som Bror Duktig.

Japp. Jag är medveten om problemet och har flera vägar att komma åt det. Man kan spela ganska hårt på mentala egenskaper hos karaktärerna, ge dem olika samhällsstatus, familj och så vidare. Bakgrund helt enkelt. Viktigast är dock vad jag kallar uppvaknandet. Någonstans längs vägen kommer de (var för sig, utan de andras vetskap) att råka ut för en händelse som tvingar dem att omvärdera sin världsbild. När det händer börjar de utveckla en personlighet.

Tänk till exempel om det är tankepolisen i gruppen som vaknar upp först. Han kommer då att försöka luska ut om han har någon annan på sin sida, vilket kommer att göra dem hundra gånger mer försiktiga och paranoida.

Sedan blir det lite problem så fort rollpersonerna skall försöka lura systemet också. Typ, som i Gattaca/Enemy of the State m.m.. Den sortens handlingar fungerar bra i bok- och filmform, för där handlar det om att huvudpersonen gör saker som förbluffar både systemet och oss i publiken. Vi sitter och tänker "åh, vad skall huvudpersonen göra för att ta sig ut ur den här knipan!?" (för vi vet ju att det kommer sluta väl till slut) men så funkar det ju inte riktigt i rollspel...

Jag hade snarare tänkt mig att de i bästa fall ska undvika systemet, inte knäcka det. Strö grus i maskineriet, inte skiftnycklar.

Man kan låta rollpersonen absorberas av systemet också, på ett Kafkaeskt sätt. Det tycker jag är otäckast utav allt. Frågan är bara hur det funkar i rollspel.

Japp. Det är precis den känslan jag vill ha. Ett system som på samma gång ser allt och är blint. Felfritt i detaljerna men missar den stora bilden. Ett system där tänkandet är radikalt olika.

 

[Troberg]

Jag tycker det låter spännande och kräver en vaken spelgrupp...

Japp, det ställer krav på spelarna.

Dessutom tror jag för stämningens skull att man bör försöka hålla spelvärldsliknande disciplin vid spelbordet. Inget tjatter utanför spelet, då mumlar de säkert förrädiska tankar och konspirationer. Skärskåda allt de säger under lupp. Tilltala dem med rollpersonernas personnummer. Inför och ändra godtyckligt regler (Röst från viewscreenen: "Vi är nu i krig med västra blocket. All konsumption av produkter därifrån är ett brott mot staten.". Helt plötsligt får spelarna sluta dricka Coca cola en stund.).

Man kanske till och med skulle utforma karaktärsbladen som en personakt (blankettnamn 248E-21/3) och använda stämplar för att markera vissa saker...

Helst kanske man skulle ha regler för det hela oxå, för att hjälpa en trött/oerfaren sl, givetvis subtila regler, men likafullt regler?

Jag tror att regler är mindre viktigt. Ett visst mått av regler behövs nog, men ganska lite. Spelvärlden och samhällsstrukturen är viktigare.

 

[Troberg]

Är inte GURPS: The Prisoner där och nosar?
Har inte spelat det eller sett originalserien, men av om man får tro info-sidan så...

På sätt och vis men ändå inte. Jag har både GURPS Prisoner och TV-serien, och jag tycker att även om den tangerar det här området så blir den annorlunda genom att hela handlingen totalt genomsyras av motstånd mot rådande förhållanden. I mitt exempel har de flesta anammat ordningen och motstånd mot den är en ide som dyker upp hos spelarna under spelets gång.

 

[Johan K]

Försöka duger ju !!

Idéen låter ju intressant !! Absolut !!
Man vet ju inte förreän efteråt om hur det funkar & sånt !

 

[Ackerfors]

Det enda av de tre exemplen du nämner, som jag har läst är 1984 (som för övrigt är en riktigt bra bok) och jag tror det kan funka riktigt bra i ett spel. Som du säger, det är en intressant utmaning och framförallt en annorlunda utmaning. I vanliga skräckspel så är det oftast en kamp mot en övermäktig fiende som gör att man får kämpa för sin överlevnad, men i ett spel som det du vill ha så är det ens sätt att tänka och prata som är den största fienden. Jag skulle ge det ett försök för jag tror att det skulle fungera ypperligt.

 

[Troberg]

Det enda av de tre exemplen du nämner, som jag har läst är 1984 (som för övrigt är en riktigt bra bok)

I så fall rekommenderar jag Kallocain, som i mitt tycke går längre och är en bättre bok. Läs den här. Att den dessutom är av något så ovanligt som en kvinnlig, svensk SF-författare gör den inte sämre.

 

[Härolden]

Totalitära samhällen i böcker/filmer

Det finns ju gott om litteratur att tillgå som källmaterial om man vill det. 1984 är ett exempel som folk nämner, och jag skulle också vilja nämna Homeworld/Wheelworld/Starworld-serien av Harry Harrison. Sen finns det "Framtidsväg fem" eller vad den nu hette som jag hittade på ett bibliotek, och givetvis Kallocain av Karin Boye.

I filmväg har vi Gattaca, Brazil, Equilibrium(skiitbra) och den polska(?) filmen "Uppdrag Sex" om man vill ha en mer humoristisk vinkling.

// Härolden

 

[Snurgla]

Re: Totalitära samhällen i böcker/filmer

Skulle vilja lägga till några:

Brave New World
V for Vendetta
Plus otaliga skildringar av livet i Östtyskland under kommunismen

Så kanske man skall ta sig en titt på rollspelet Dystopia; handlade inte det om sådant där?

 

[Troberg]

Några till...

Film:
Brazil (innehåller iofs lite humor)
Equilibrium (halvdan Fahrenheit 451 i Matrix-anda)
Kafka (OK mix av hans liv och böcker)
Processen (Kyle MacLachlan som Joseph K)
Closet land (Otäck)

Böcker:
Repent Harlequin said the Tock-tock man (Harlan Ellison)
Ge plats, ge plats (Harry Harryson), filmad som Soylent Green
Processen (Kafka). Självskriven i sammanhanget.

Serier:
Ministeriet (även om den är lite för mycket äventyr för min smak)
Shelter
Hardboiled (även om det är lite för mycket samhälle i förfall för att passa)

 

[Blippe]

Den spelvärldsliknande disciplinen vid bordet skulle jag nog stämpla som en regel av den typ jag eftersökte... Att bygga in hur samhällstrukturen är vid bordet är ganska självklart, och man kan behöva flertalet exempel redo (om man börjar virra sig) från början, att ta ifrån. Kan tyvärr inte komma på några själv just nu...

 

[Ackerfors]

Att den dessutom är av något så ovanligt som en kvinnlig, svensk SF-författare gör den inte sämre.

Fräckt. Det kanske blir mitt nästa läsprojekt, om den nu finns att tillgå i biblioteket. Känner inte riktigt för att ha datorn i knät.

 

[Insignia]

"om den nu finns att tillgå i biblioteket"

Jag har svårt att tänka mig ett bibliotek utan Kallocain. Finns den inte så bör du påpeka denna brist för personalen.

 

[Troberg]

Jag har svårt att tänka mig ett bibliotek utan Kallocain. Finns den inte så bör du påpeka denna brist för personalen.

Håller med, det är uselt om inte ett så pass nyskapande verk av en så framstående svensk författare inte finns med. Den borde till och med finnas i ett kasst skolbibliotek.

 

[Ackerfors]

Då behöver jag inte oroa mig nämnvärt då...Norrköpings stadsbibliotek kanske har den...