Nekromanti Frihet i rollspel, behövs det?

Spela i polisstater

Kan man ju göra i vilket spel som helst. 60/70-tal i Sovjet, Nordkorea i dag, skräckväldet under Robertspierre (stavade han sitt namn så?) i revulotionens Frankrike, olika stater i Traveller, Thalamur i Eon...

Men frågan är hur många spelare som tycker det är roligt att spela när de inte kan lita på sina medspelare. Det kan säkert vara jättespännande som solospel (SL plus en spelare) men i grupp...?

Och dessutom: Om det inte bara är ett psykologiskt experiment, vad ska det handla om? "Äventyrare" är ju inte direkt uppskattade i polisstater... Vill man spela något slags "äventyr" så blir det antingen Paranoia av det (iofs kul, men det var väl inte det som eftersöktes?) eller så har alla RP något gemensamt - och det är troligen någon hemlighet som staten inte tycker om. Men då har vi gått över till något som ligger närmare James Bond än 1984!

/Henrik
 
Re: Spela i polisstater

"skräckväldet under Robertspierre (stavade han sitt namn så?) i revulotionens Frankrike"

Robespierre, om jag inte missminner mig. Maximillian.


Storuggla, pang
 
Re: Spela i polisstater

Kan man ju göra i vilket spel som helst. 60/70-tal i Sovjet, Nordkorea i dag, skräckväldet under Robertspierre (stavade han sitt namn så?) i revulotionens Frankrike, olika stater i Traveller, Thalamur i Eon...
Click to expand...

Jo, men de exemplen är ju mycket fria jämfört med de fiktiva exempel jag räknade upp. De ger inte riktigt rätt stämning, eftersom statens dogman ännu inte totalt genomsyrat tänkandet.

Men frågan är hur många spelare som tycker det är roligt att spela när de inte kan lita på sina medspelare.
Click to expand...

Låt mig säga så här: Den biten skulle inte innebära någon större förändring hos oss...

Om det inte bara är ett psykologiskt experiment, vad ska det handla om? "Äventyrare" är ju inte direkt uppskattade i polisstater... Vill man spela något slags "äventyr" så blir det antingen Paranoia av det (iofs kul, men det var väl inte det som eftersöktes?) eller så har alla RP något gemensamt - och det är troligen någon hemlighet som staten inte tycker om. Men då har vi gått över till något som ligger närmare James Bond än 1984!
Click to expand...

Uppvaknandet, att försöka skapa sig en säker tillflykt trots att man nu är statens fiende, att försöka väcka andra et cetera.
 
Att den dessutom är av något så ovanligt som en kvinnlig, svensk SF-författare gör den inte sämre.

När reklamen för en bok (sf/fantasy) främst påpekar att författaren är (1)kvinnlig eller (2) mörk så verkar det som verket i som verket i sig oftast inte håller måttet... När vi sedan blandar allt (dvs mörk kvinnlig sf-författare) och det är det mest positiva med boken, då vet man att man har en rejält usel bok framför sig, som kommer att ge en många trevliga timmars läsning...

Först trodde jag att du försökte säga att man borde läsa den eftersom det var en KVINNLIG _svensk_ författare som skrivit den. Sedan så jag att det var karin boye som skrivit den, och bestämde mig direkt för att läsa den (kom igen nu, karin boye asså :gremwink: Slutligen märkte jag att jag redan läst den, 2 ggr dessutom.
 
Vilken sorts karaktär är det meningen att man ska spela? Min erfarenhet är att många spelare inte vill spela karaktärer som är hjälplösa offer för systemet, utan snarare cyniska personer som har genomskådat den stora lögnen.
 
Vilken sorts karaktär är det meningen att man ska spela? Min erfarenhet är att många spelare inte vill spela karaktärer som är hjälplösa offer för systemet, utan snarare cyniska personer som har genomskådat den stora lögnen.
Click to expand...

Min tanke är att de ska börja som systemets övertygade anhängare, men sedan råka ut för ett uppvaknande och genomskåda det. Man kan iofs köra andra varianter, men jag tror inte att man får samma känsla om man är en enti-tankepolis-gerilla.
 
Finns det överhuvudtaget några fördelar med att ha genomskådat systemet?
Click to expand...

Japp. Helt plötsligt vet man vilka som är ens fiender. (OK, det är alla, men nu vet man i alla fall det...)
 
"Japp. Helt plötsligt vet man vilka som är ens fiender. (OK, det är alla, men nu vet man i alla fall det...) "

Jag undrar om man inte väljer den trygga okunskapen istället om det inte finns några andra fördelar. Klarar en vanlig tjomme av att ständigt leva i skräck? Det är ju inte heller omöjligt att rollpersonerna har en viss maktposition i den stora elaka stadsapparten också. Vill man verkligen veta att de memo man har skrivit till sin chef skickat åtskilliga människor till tvångsarbete eller kanske något ännu värre? Det är ju illa nog att bara vara en obetydlig liten insekt.
 
Jag undrar om man inte väljer den trygga okunskapen istället om det inte finns några andra fördelar. Klarar en vanlig tjomme av att ständigt leva i skräck? Det är ju inte heller omöjligt att rollpersonerna har en viss maktposition i den stora elaka stadsapparten också. Vill man verkligen veta att de memo man har skrivit till sin chef skickat åtskilliga människor till tvångsarbete eller kanske något ännu värre? Det är ju illa nog att bara vara en obetydlig liten insekt.
Click to expand...

Det är ju då det blir intressant. Först börjar man snoka för att försöka bilda sig en bild av hur det verkligen är. Sedan börjar man fatta vidden av det hela och börjar bli rädd på allvar, samtidigt samvetet inte låter en vara overksam längre. Man börjar, mycket diskret söka efter likasinnade eller försöker skapa likasinnade genom att försiktigt läcka info. Man börjar strö grus i maskineriet. Maskineriet börja inse vad som är på gång och börjar söka.

Det är sådant som skapar verkliga hjältar. Vanliga människor som växer för att möta de utmaningar deras samvete ger dem.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top