Många var de, männen och kvinnorna som hörsammat jarl Olle Gardessons kallelse och samlats i hans hallar för att skalda honom och brudparet till ära. Hans älskade dotter Sigga skulle giftas bort med den svarthårige spelmannen Acke från Forsen. Bröllopet och den efterföljande festen skulle stå på i dagarna sju under den mörkaste vintertid. Jarlen var känd för sin givmildhet och sitt goda öl, hans hallar var stora och rymliga. Bland gästerna märktes Ymir Mörke, berest och kunnig i främmande länder och seder, det hjulbenta trollet Mockmock som finurligt blickade kring och smekte sin stora näsa, Frost, en småvuxen främling, blek och svårgreppad som dimma, Gabelieinen, den skickliga alviske runristaren med de gröna ögonen och Määlie hans frände och färdkamrat. I ett mörkt hörn satt jarlens främste bärsärk, den fruktade Ulf Vite, och blickade ut mot gästerna med hungrig blick omgiven av vaksamma knektar. Så sent som för en vecka sedan hade han dräpt en svinvaktare för att denne inte hade skaldat tillräckligt väl och det viskades att han hade svurit att dräpa en man per månvarv tills hans favoritölstuga åter öppnade. De flesta slog vida lovar kring hans bord och undvek hans blick.
När gästerna fyllt sina bukar med helstekt svin och sina öron med det senaste skvallret började piporna tändas och bältena lossas. Nu bars de bästa ölet in och de flesta såg till att hastigt erbjuda ett tomt dryckeshorn när tjänarna kom förbi med tunnorna. Stärkta av ölet började nu en del av besökarna pröva sina stämmor. Valle reste sig mödosamt upp ifrån sin plats, klappade sin väldiga mage och höjde sin stånka. På sitt svårbegripliga sydlandsmål utbrast han så:
”Mitt krås har jag smörjt, min tunga jag fuktat.
I dessa hallar gudarna själva skulle förnöjas.
Hell dig Olle Gardesson, visast av kämpar, vänligast av värdar.
Klokast av karlar, rättvist är ditt styre, djup är din tanke.
En hjältehyllning du ska ges av gästerna många,
låt mustigt öl mången tunga lossa
och ut i lovsång brista.”
Efter sitt korta skaldestycke återvände Valle till synes förnöjt till sin plats och lät fylla på sin stånka på nytt. Ännu en av gästerna reste så på sig och tog till orda:
När gästerna fyllt sina bukar med helstekt svin och sina öron med det senaste skvallret började piporna tändas och bältena lossas. Nu bars de bästa ölet in och de flesta såg till att hastigt erbjuda ett tomt dryckeshorn när tjänarna kom förbi med tunnorna. Stärkta av ölet började nu en del av besökarna pröva sina stämmor. Valle reste sig mödosamt upp ifrån sin plats, klappade sin väldiga mage och höjde sin stånka. På sitt svårbegripliga sydlandsmål utbrast han så:
”Mitt krås har jag smörjt, min tunga jag fuktat.
I dessa hallar gudarna själva skulle förnöjas.
Hell dig Olle Gardesson, visast av kämpar, vänligast av värdar.
Klokast av karlar, rättvist är ditt styre, djup är din tanke.
En hjältehyllning du ska ges av gästerna många,
låt mustigt öl mången tunga lossa
och ut i lovsång brista.”
Efter sitt korta skaldestycke återvände Valle till synes förnöjt till sin plats och lät fylla på sin stånka på nytt. Ännu en av gästerna reste så på sig och tog till orda: