Hobblin
Veteran
Ken Park
Requiem of a Dream
Requiem of a Dream
Hen e bannad.Recca;n91838 said:God45! Jag kan inte skicka privata meddelanden till dig! Det står att du valt bort det, eller nåt skit.
Alltså, jag tycker att många i tråden verkar missa de tre orden "deprimerande, fula och ångestskapande". En -tragedi- i klassisk bemärkelse är inte ful, det finns massor av tragiska filmer som ändå skildrar skönhet, massor av ångestfilmer som är melodramatiska och därigenom tydligt står ut som fiktion, och underlättar för oss att separera deras tragiska berättelser från den deprimerande verklighetens banala meningslöshet. Vad detta konkret innebär för mig är att, medan jag definitivt tycker att filmer som "Pianisten" och "Grave of the Fireflies" är bra filmer, tycker jag absolut inte att de kvalar in som "gå hem och ta livet av dig"-film. De är snarare "gå hem och gråt en skvätt"-film. Gå-hem-och-ta-livet-av-dig-filmer ska ha en kall, gråtrist och socialrealistisk dimension, en okänslighet och obarmhärtighet som skildrar en banal, tröstlös och hopplös existens. Av filmer som hittils nämnts i den här tråden står två ut för mig, som direkt passande på dessa kriterier: "Happiness" och "Ett hål i mitt hjärta". Jag håller båda högt as riktigt genuin sossporr goes (någon nämnde även Lars von Trier, och sure, han har ibland gjort riktigt hardcore feelbad-film).God45;n91652 said:Inte dåliga filmer. Alltså, inte Jack and Jill eller liknande. Utan väldigt bra filmer som bara får dig att må dåligt. De mest deprimerande, fula och ångestskapande filmerna är vad jag vill ha i den här tråden. En enda per person.
Min kandidat är Happiness . Happiness är bara obekvämhetskänslor i 134 minuter. Två av de mest sympatiska karaktärerna är en tjuv som slår sin fru och en pedofil. Men jag kan inte beskriva den här filmen. Det går inte, den är bara en upplevelse. En fruktansvärd upplevelse som kan få en glad man att skära upp sina handleder på en solig dag.
Det är också en komedi och en av de roligaste filmerna jag någonsin har sett.
Vilka är era "Gå hem och ta livet av dig" filmer.
Ymir vinner tråden. Hear, hear! Matcha det här eller gå hemYmir;n92237 said:Alltså, jag tycker att många i tråden verkar missa de tre orden "deprimerande, fula och ångestskapande". En -tragedi- i klassisk bemärkelse är inte ful, det finns massor av tragiska filmer som ändå skildrar skönhet, massor av ångestfilmer som är melodramatiska och därigenom tydligt står ut som fiktion, och underlättar för oss att separera deras tragiska berättelser från den deprimerande verklighetens banala meningslöshet. Vad detta konkret innebär för mig är att, medan jag definitivt tycker att filmer som "Pianisten" och "Grave of the Fireflies" är bra filmer, tycker jag absolut inte att de kvalar in som "gå hem och ta livet av dig"-film. De är snarare "gå hem och gråt en skvätt"-film. Gå-hem-och-ta-livet-av-dig-filmer ska ha en kall, gråtrist och socialrealistisk dimension, en okänslighet och obarmhärtighet som skildrar en banal, tröstlös och hopplös existens. Av filmer som hittils nämnts i den här tråden står två ut för mig, som direkt passande på dessa kriterier: "Happiness" och "Ett hål i mitt hjärta". Jag håller båda högt as riktigt genuin sossporr goes (någon nämnde även Lars von Trier, och sure, han har ibland gjort riktigt hardcore feelbad-film).
Nu vill jag dock lägga in ett caveat att heroin och meth är det absolut lättaste greppet att ta till om man vill ha till sådana här filmer, eftersom det automatiskt leder till sunkig, smutsig, dystopisk misär. "Requiem for a Dream", "Mun mot Mun", "Trainspotting", "Winter's bone" och "Vi barn på Bahnhof Zoo" tänker jag därmed diskvalificera, även om i synnerhet den sistnämnda står ut som helt otroligt diskbänksångestsunkig (jag tycker mig för övrigt märka en tydlig tendens att tyskarna är de absoluta mästarna i denna genre).
Så vad blir kvar? Trådstarten bad uttryckligen om enda film per person, vilket även jag själv redan brutit mot, men bättre sent eller aldrig så jag tänker hålla mig från att namedroppa en massa runners up och grejer, så here goes, något av det bästa (och jobbigaste) i genren:
"Den fria viljan", om en kompulsiv, nyligen frisläppt våldstäktsman som inleder en dysfunktionell misärrelation med en trasig borderlinertjej (som för övrigt spelas av Sabine Timoteo som är med i nästan alla tyska diskbänksångestfilmer). Den här filmen når helt otroliga nivåer av plågsam antisocial misär i sunkiga östtyska betongförorter, och är så ångestskapande att den bara rekommenderas om ni verkligen, verkligen menar allvar med att gilla den här genren.
Bara titeln i sig är estetisk och allegorisk, vilket tydligt skvallrar om filmskaparens avsikt att göra en mer eller mindre melodramatisk, klassisk tragedi. Grave of the Fireflies är på inget vis banal, ful eller låg, den får en inte att vrida sig av obekväm vånda i soffan och vilja hoppa från närmaste balkong hellre än att stå ut med den indolenta, smutsiga, plågsamma verkligheten. Känslan när man tittar på Grave of the Fireflies är "åh nej argh snyft så sorgligt, jag klarar det inte, buhu snyft", känslan när man tittar på Happiness, Fyra nyanser av brunt eller Den fria viljan är "argh vad i helvete gjorde filmskaparen nyss mot mig? Hur kan skådespelarna ens gå med på att filma detta? Blev jag nyss äcklad, frustrerad och förkrossad på samma gång?"Dazumal;n92278 said:Great Southern Threadkill...
...men om det finns något vackert i GotF så har jag inte lyckats se så långt. :/