Nekromanti Gårdagruppen prövar indiespel i Göteborg

[Björn den gode]

Vi är några forumiter, och numera även andra som träffas ungefär en gång varannan vecka för att spela rollspel. Vi har börjat med att undersöka olika indiespel och jag tänkte göra en kortrapport från de speltillfällen som jag varit med om, för att minnas hur det upplevdes och vad vi spelade, kanske även andra kan ha intresse i hur vi tacklat olika spelsystem och känna igen sig (eller inte känna igen sig, alla får jättegärna diskutera och kommentera)

Första gången jag var med så spelade vi:

 

[Björn den gode]

Ljuset och Mörkret
Det här är så indie som det kan bli, inte ens utgivet och det går bara att få tag på genom att kontakta författaren, sån tur var så var denne med och spelade så den biten löste sig lätt, får nästan ses som speltest då reglerna verkar vara under ständig utveckling.
Spelet är för 3 spelare, en allsmäktig Gud, en patriark/profet och det utvalda folket.

Mekaniken är i princip att Gud kan ge gåvor eller straff, varje gång en gåva ges så slås en tärning, visar den en sexa för varje slag som gått sen senaste straffet (dvs 1 första gången, 2 andra om det inte blev straff första osv) och folket kan i sin tur välja att följa profeten eller göra uppror med samma tärningsmekanik. Profeten slår inga tärningar men är å andra sidan alltings nav när den slits mellan den nyckfulla Guden och det älskande men ibland upproriska folket.

Vi fick till en klassisk gammaltestamentlig historia (många citat och exempel är föv från den boksamlingen) med föräldrar som dränkte sina barn, vatten som delades, ett folk där de flesta som överlevt till slut övergav Gud och började dyrka en svärdsfisk, samt några som kom till paradiset och en profet som dränktes när det delade havet slöt sig igen.

Det var ett annorlunda spel som jag tyckte funkade oerhört bra, både Gud och Folket är lite speciella roller då en inte spelar just en roll utan något större, spelarrollen blir alltså lite mer åt spelledarhållet och det här spelet är nog också i genren spelledarfullt snarare än spelledarlöst. Jag gillar fokuset i spelet samtidigt som det gör att det kanske inte har jättehögt omspelsvärde, jag tänker mig att efter att ha spelat några gånger som kommer historierna bli väldigt lika, det finns visserligen ingenting som hindrar att en gör en helt annan slags berättelse med mekaniken men antagligen så är det i det läget bättre att välja ett annat spel.

 

[Björn den gode]

Nästa kväll så var det dags att ta sig an en klassiker i:

Dream Asqew - Playing through the queer apocalypse
Det här är just nu ett av mina absoluta favoritspel, jag brukar säga att det är som Apocalypse World fast bra. Saknar spelledare, är inte lika krångligt som AW men förmedlar oerhört mycket stämning i det korta spelet (finns föv att ladda hem gratis) och reglerna är minimalistiska men lyckas ändå på ett väldigt konkret sätt påverka vilken stämning och vilka berättelser som skapas. Slutligen finns det ett subtema som handlar om de queera individer som först drabbades av apocalypsen, det här stöds i reglerna genom att rollernas könsidentitet väljs mellan ett antal olika alternativ (beroende på playbook) där inget är 'man' eller 'kvinna', tex androgyn, pangender, ambigious, raven, warrior, etc. Det här är också det enda i reglerna som har med queer att göra vilket jag kan se, finns tex inga 'queera' moves varken i playbooksen eller situationerna (som är en slags spelledarroll) och i vår omgång så var det här inte något särskilt framträdande.

Vi berättade en historia om en kultledare vars religion byggde på förlåtelse (och för att kunna få förlåtelse så måste en ju göra dumma saker också), en 12-årig gatubarngängsledare som visade sig vara oväntat lojal även mot konkurenter i gänget, en knarklangare som var farligt nyfiken och den 'snälla' rollen en läkekunnig reparatör som dock i slutändan tillverkade en bilbomb och sprängde några hundra poliser i luften. Jag älskar det här spelet, denna kväll så tyckte jag särskilt att relationen mellan gatugängsledaren och min kultledare som gick från att vara dålig, till att vara bra till att min roll fick ögonen utklösta var oerhört stark.

Jag hade också väldigt stor inlevelse i världen, men tyckte som vanligt att det var svårt att riktigt få till spelet med malströmmen. Hen som spelade Maestro kände också efteråt att den rollen inte lyft riktigt, och ett problem med spelet kan vara att det inte ger så mycket hjälp. Till skillnad från många andra spel i genren så saknas tillexempel scenstruktur och vi får veta att spelet tar slut "at some point it will feel like the game is over, then it's time to end it" (fritt citat ur minnet), så det är verkligen inte ett spel som är lätt att plocka upp om i vart fall inte någon har spelat rollspel/indiespel/AW innan.

 

[Björn den gode]

Tredje tillfället så spelade vi:

Fiasco
Det här var lite nervöst då vi hade en total nybörjare med oss, och det kändes viktigt att hen skulle få en så bra introduktion som möjligt till rollspelen. Vi enades om Fiasco som flera av oss spelat i vart fall någon gång innan även om ingen hade det i färskt minne, och det blev lite bläddrande i reglerna för att komma igång. Återigen så var det väldigt lyckat och det var fascinerande att se hur lätt det gick för vår nya medlem att inte bara plocka upp vad det här med rollspel handlar om men också att våga vara drivande i många scener och inte heller ha några problem med det här temat om att det skulle bli Fiasco.

Vi spelade arktistema från grundboken, och något som jag väl kanske saknade lite i det var just fokus. Flera relationer var ganska abstrakta (Poet and Muse) (även om jag gjorde det till att min roll blev en faktisk poet) och jag tyckte inte att världsbygget gav riktigt den hjälp som jag hade hoppats på att få en gemensam bild. Däremot så är det väldigt roligt, och det är förstås ett plus när även förberedelserna är roliga snarare än att vara något som bara behöver göras. Det hela artade sig till en stor konflikt mellan lokalbefolkning och en ditrest ekoterrorist och slutade som sig bör med kannibalism, förfrysningar och förräderi.

Jag tycker nog tyvärr att själva spelmekaniken under spelet mest är i vägen och förstår inte riktigt poängen med den, men reglerna för förberedelser är jättebra och det blir en skön utmaning att spela en roll som till stor del bestämts av andra, men när spelet väl börjat hade jag hellre sett en mekanik som tillförde något mer än att ge resultat till epilogen på ett så abstrakt sätt att jag tycker den biten lika gärna hade kunnat slumpas.

 

[slanfan]

Fiasco

Jag tycker nog tyvärr att själva spelmekaniken under spelet mest är i vägen och förstår inte riktigt poängen med den, men reglerna för förberedelser är jättebra och det blir en skön utmaning att spela en roll som till stor del bestämts av andra, men när spelet väl börjat hade jag hellre sett en mekanik som tillförde något mer än att ge resultat till epilogen på ett så abstrakt sätt att jag tycker den biten lika gärna hade kunnat slumpas.

Totalt medhåll på detta. Fiasco börjar alltid så j**la lovande, men spelet i sig är ju tråkigt nog uselt.

Jag tänker mig en kombination mellan Fiasco och 6e inseglet. Det skulle nog bli rivigt.

 

[Lukas]

Totalt medhåll på detta. Fiasco börjar alltid så j**la lovande, men spelet i sig är ju tråkigt nog uselt.

Jag tänker mig en kombination mellan Fiasco och 6e inseglet. Det skulle nog bli rivigt.

Jag har ett tag funderat på att köra byggandet av setting ifrån Fiasco och sedan spela med Utpost regler.
Pilzeman har döpt den här kombon till "fiasc-post"

 

[Björn den gode]

Hm, ja, nu har jag varken prövat Utpost eller 6e inseglet, men det är förstås så en borde göra, att bara ta den första delen av Fiascoreglerna och sen köra något annat i själva spelet, tack för tipset!

 

[Björn den gode]

Jag ligger ganska mycket efter med spelrapporterna, fast jag bestämde mig för att skriva kort och ofta....

Femte spelomgången (vart tog fjärde vägen undrar ni? Ja allting ska egentligen vara ett steg förskjutet då det spelades en omgång av Zombie Cinema innan den första gången jag var med) så spelades:

Dream Asqew / Montsegeur 1244
Nej, det var inte någon mash-up, vi var helt enkelt för många för att bara vara en spelgrupp och delade därför på oss. Själv fick jag spela Dream Asqew igen och var återigen jättenöjd, vi fick till ett tight litet drama på tre personer med förvånansvärt mycket karaktärsutveckling för ett enkvällsspel.

Det här är något som jag upplever som en brist i många one-shots att så mycket tid går ut på att etablera karaktären att det är svårt att hinna få till någon utveckling av den. Men här lyckades vi verkligen när en av rollerna i början var lite av en förtryckt stitcher som blev hotad till att reparera vapen till att vara en stitcher som fylld av religiösa upplevelser nu behöll vapnet hen reparerat och vände det mot de som tidigare hotat hen.

Jag älskar det här spelet. Den superenkla mekaniken gör att jag slipper känna att systemet är i vägen samtidigt som playbooksen ger oerhört mycket stämning och fokuserar spelet på exakt det som det säger sig fokusera på (playing through the queer apocalypse). Vi hade som vanligt inte full koll på alla könsidentiteter men det löste sig ändå rätt bra. System matters, absolut men jag tror inte jag känner till något annat spel som med så minimalistisk spelmekanik "Du har tre sorters moves, strong moves kostar en plupp, weak moves ger dig en plupp, normal moves ingetdera, du börjar med en plupp" lyckas få system att spela så stor roll.

Det enda som kanske är lite tråkigt är att omspelsvärdet ifall nu inte queer apocalypse är ens absoluta favoritgenre kan dala rätt fort. Det vore antagligen inte svårt att göra ett DA-hack till andra settings, men ändå mer jobb än jag lyckas lägga ner än, men som jag nämnt tidigare så tänker jag någon gång spela igenom Giovanni Chronicles på fyra kvällar med ett DA-vampire-hack och det kommer bli underbart.

De som spelade Montsegeur verkade också vara nöjda men de satt i ett annat rum och snodde alla popcorn så jag kan inte säga så mycket mer om det än så. Det är ett spel som jag fortfarande gärna skulle pröva.

 

[Björn den gode]

Sjätte spelomgången så var vi något färre (fem stycken om jag inte minns fel) och vi spelade:
Archipelago III
Detta är ett norskt samberättarspel med en kortlek för resolutionsmekanik, en för plot-twister och förutom det en del regler för 'kod-ord', en del principer och sen en mekanik för att bygga upp sin värld.

Om Dream Asqew har en väldigt fokuserad setting så är archipelago precis tvärtom, det finns ingen setting och således heller inget i reglerna som stödjer en specifik setting. Istället börjar en med att komma överens om vilken setting en vill spela, vi valde en eclipse phase-inspererad sci-fimiljö med sinnen som gick att ladda upp/byta kropp, någon slags gasplanet för extrema skydives, virtual reality för alla som hade råd mm. Därefter så väljer en element vilket sätter mycket av stämningen och fokuset för spelet, varje spelare 'äger' ett element och typexemplet är 'magi' i en fantasyvärld. Vi hade "VR", "Religion", "The glitch", "Barnen" och "Hierarkin" om jag inte minns helt fel (det var ett tag sen). Sedan ritade vi en karta med fem viktiga platser och efter det skapades roller som var och en var huvudperson i sin story. (Det fanns två typer av barn, de som föddes upp som kroppar och som sedan såldes till medvetanden som behövde nya, och de som föddes upp som fria och skulle bli styrande som väldigt få i hierarkin hade rätt att säga till). (Vi hade också en muterad bläckfisk även om jag inte riktigt minns varför).

Det här var en jättebra spelkväll.
Plus: Att ha ett superstort ark med karta, element och roller uppskrivna på mitten av bordet (fördelen med att spela i en atelje)
Minus: Vi kände efteråt att vi inte spelat tillräckligt hårt på kodorden, vi hade dragit för lite kort, använt för lite veton, och fallit tillbaka i en lite feg samberättande stil. Alltså det blev väldigt bra men jag tror det hade kunnat bli intensivare om vi vågat lite mer, trots allt så har spelet väldigt tydliga mekaniker för att undvika att trampa på varandras kul, just för, tänker jag, att en ska våga spela järvare och det borde vi ha gjort.

 

[Björn den gode]

Sjunde speltillfället så spelade de andra:
Esoterrorists
utan mig, det var säkert kul antar jag.

 

[Björn den gode]

Åttonde speltillfället så spelade vi:
Durance
Det här spelet utspelar sig på en fångplanet där alla spelarna har en roll som är fånge och en roll i 'administrationen', det börjar med att världen byggs upp genom ett antal val där en till exempel kan välja om naturen ska vara farlig på planeten eller om den ska ha extrema temperaturer osv. Efter att ett antal val är gjorda så går det att slå upp i boken vilken planet det blev och så får en läsa lite om den. Sedan byggs roller gemensamt (5 på vardera sidan i olika kategorier) och efter det så väljs roller. En får ganska mycket hjälp i uppbyggnaden av bakgrunden och det fungerar både bra och är väldigt roligt.

Tyvärr kan jag nog inte säga samma sak om spelet, den här kvällen kände jag att vi hade roligt trots systemet inte tack vare det, det ville göra för mycket på för lite tid och var mest i vägen för det vi var intresserade av att utforska. Jag fick lite samma känsla som av fiasco att systemet motarbetade oss med den skillnaden att det var mycket mer system här vilket gjorde det ännu mer trögrott.

Alltså vi hade kul, men meh.

 

[Björn den gode]

Nionde speltillfället så spelade vi:
Utpost
Vi befann oss återigen i rymden, på en isolerad planet och vi var hotade av någon slags biologisk intelligens som vi själva skapat på en planet i närheten och sedan flytt från, för inte kunde den väl färdas genom rymden? (spoiler: det kunde den). Några roller blev kära andra gjorde allt för att subtilt ha ihjäl varandra. Många ansåg att mekaniken inte hade flutit på speciellt bra och att reglerna var lite osmidiga, men själv blev jag överförtjust i spelet. Jag håller med om att det nog hade fungerat bättre om vi hade haft bättre koll på det men gillade verkligen hur handlingar som att "plocka upp tärningarna" hade faktisk regelmässig betydelse.

Jag var nog kanske den som gillade spelet mest och skulle väldigt gärna ge det en chans till, det enda som kanske lockar mindre är att återigen spela isolerad planet i rymden/sci-fi (vi verkar ha hamnat där i många olika spel), men till skillnad från Durance tex så känns det som att det går att spela utpost i väldigt många olika settings, så länge det är en 'utpost' förstås.

 

[DeBracy]

Minus: Vi kände efteråt att vi inte spelat tillräckligt hårt på kodorden, vi hade dragit för lite kort, använt för lite veton, och fallit tillbaka i en lite feg samberättande stil. Alltså det blev väldigt bra men jag tror det hade kunnat bli intensivare om vi vågat lite mer, trots allt så har spelet väldigt tydliga mekaniker för att undvika att trampa på varandras kul, just för, tänker jag, att en ska våga spela järvare och det borde vi ha gjort.

Det här är jätteintressant! Archipelago skrevs ju just för att ha spela att spela där det liksom inte behövde gå fort. Frasen för att be om mer detaljer kom direkt ur hur huvudpersonen i Trollkarlen från Övärlden undersöker blommor och sånt enligt vad Matthijs har skrivit.

Jag har aldrig slagit mig ner för att spela Archipelago så som skrivet. Jag har bara spelat det med ödespunkterna utbytta mot frågor som i Montsegur (ingen toppenomgång), och i form av Wicked Archipelago (prep från orakel, sedan spel med Archipelago-regler sans ägandet av element) som typ alltid har blivit som minst rätt bra, och hyggligt ofta riktigt bra. Det vore fint att testa "som det ska vara" nån gång, men min känsla är att IaWA-preppen sätter betydligt mer driv i spelet än vad ödespunkterna gör. Så... vill ni komma åt nåt sånt kanske det kan vara nåt att testa.

Ett annat alternativ kanske är att snatta preppen från Durance. Och kanske modellen för hur man sätter scener, den gillade jag skarpt när jag provade!

Kul att se rapporterna från era omgångar!

 

[gustaf s]

Dream Asqew / Montsegeur 1244

De som spelade Montsegeur verkade också vara nöjda men de satt i ett annat rum och snodde alla popcorn så jag kan inte säga så mycket mer om det än så. Det är ett spel som jag fortfarande gärna skulle pröva.

I Montsegur 1244 spelar vi katharer belägrade på en bergtopp i södra Frankrike. Spelet spelas i fyra akter där alla sätter var sin scen och slutar med att borgen Montsegur faller och karaktärerna tvingas välja mellan att avsäga sin tro och att brinna på bål. Inom det fasta ramverket är spelet ganska friformigt, med vissa vägledning av kort och möjlighet viss möjlighet att ta över andras scener.

Det börjar bli ett tag sedan så detaljerna har blivit lite otydliga. Minns att jag spelade en velig borgherre Raimond, som till slut valde bålet sedan hans favoritdotter smitit iväg med hans livvakt. Vi hade en svavelosande Cecille som valde bålet på (har jag för mig) rent religiösa grunder, sen sviker tyvärr minnet.

Jag gillar ju förstås Montsegur 1244 ganska mycket. Temat är nästan så nära min alley vi kan komma, det tydliga ramverket med sitt oundvikliga slut är snyggt och ”mekaniken” är helt ok. Dock vet jag inte om vår session blev helt perfekt: delar blev riktigt bra, men andra delar lite otydliga och/eller ostrukturerade. Jag tror att det till stor del berodde på en lite för spretig persongalleri, och med bakgrunden att jag var lekledare så får jag ta på mig det. Med den lärdomen skulle jag gärna köra spelet igen.

 

[gustaf s]

Sjunde speltillfället så spelade de andra:
Esoterrorists
utan mig, det var säkert kul antar jag.

LordMarlowe spelledde än berättelse om Slender man och försvunna barn i småländska Rottne. Tre medelålders detektiver snodde omkring bland skolgårdar, kyrkor och brinnande radhus, förhörde pedofiler och undersökte övergivna tågvagnar. Slutscenen med tåget på den sedan decennier övergivna rälsen var riktigt vacker, delvis hjärtskärande och trots att det bodde ett misslyckande i det också väldigt tillfredställande.

Esoterrorists är gumshoe och det första (och enda) sånt jag spelat och jag tror jag ser poängen. Deckar-grejen är inte riktigt min grej är jag rädd, men vissa delar av Gumshoe är väldigt tilltalande. Spontant tänker jag på att spendera poäng för att ha förberett sig (typ, och det kanske på sätt och vis är lite parentetiskt, men iaf...)

 

[gustaf s]

Åttonde speltillfället så spelade vi:
Durance
[...]
Tyvärr kan jag nog inte säga samma sak om spelet, den här kvällen kände jag att vi hade roligt trots systemet inte tack vare det, det ville göra för mycket på för lite tid och var mest i vägen för det vi var intresserade av att utforska. Jag fick lite samma känsla som av fiasco att systemet motarbetade oss med den skillnaden att det var mycket mer system här vilket gjorde det ännu mer trögrott.

Alltså vi hade kul, men meh.

Jag skulle nog nästan vilja gå så långt som att Durance är det enda av spelen vi kört som jag inte är så intresserad av att spela igen. Jag tycker det fanns saker att lära sig av spelet, saker kring hur scener sätts. Men att spelet i sig... det tog emot. Eller så upprepade det sig. Eller så tog det emot tills vi lät det upprepa sig.

 

[gustaf s]

Gillade också Archipelago när vi körde det första gången, och kanske ytterligare lite mer när vi körde nu förra veckan i Svingelnexilen. Tror vi använde korten lite mer och det var fint.

Det här är jätteintressant! Archipelago skrevs ju just för att ha spela att spela där det liksom inte behövde gå fort. Frasen för att be om mer detaljer kom direkt ur hur huvudpersonen i Trollkarlen från Övärlden undersöker blommor och sånt enligt vad Matthijs har skrivit.

Exakt så. Det är ju en uttrycklig instruktion att låta spelet gå långsamt. Samtidigt tycker jag att de mekaniska delarna måste finnas där av en anledning. Eller kanske att spelet existerar där narrativ och mekanik möts. Om vi var så försiktiga att spelets mekanik aldrig användes (så var det ju inte riktigt) så spelade vi aldrig spelet. Kanske går det att spela både långsamt OCH hårt. Kanske var vi närmare det senast.

Det finns ett gratisspel från Bully Pulpit Games som heter Last Train out of Warsaw, som är en hack av Archipelago II. Vet inte hur mycket II och III skiljer sig, och jag har inte heller läst Last Train... ordentligt, men där ser ödespunkterna lite annorlunda ut. Mer som en fråga. (Kanske ungefär som frågorna som blir runt ederna i Durance.)

 

[Zappelina]

Möte nummer?

Igår var ett mycket roligt spelmöte där jag fick leva ut flera av mina psykopatiska fantasier, namnge en rollperson till Marqis "Satan" [Någonting ryskt], och rista ett pentagram i pannan på min egen rollperson [någonting ryskt] innan jag gick för att försöka lustmörda en tredje rollperson med en obsidiandolk. Settingen var ovanlig, med vampyrer som överklassen som rent fysiskt suger ut arbetarna. Vampyrerna levde också väl i den tjocka smogen, bara hotade av interna strider och en nytillkommen generalstrejk! Gängslagsmål på fabriksgolvet, en ridspösmiskad präst och djup förnedring genom en ursäkt. Svart av kval, vit av lust var riktigt kul!

Verkligheten knackade också på dörren i form av två tiggare som ville ha tak över huvudet. Kändes som när mamma kom och avbröt drakjakter och hjältedåd på pojkrummet. Ironin var svår att missa.

 

[gustaf s]

(15:e mötet kanske?) Prosopopée

Nu fuckar jag kronologin som Björn så mödosamt byggt upp totalt, men... Gårdagens Redbergsplatsexil med franska Proposopée var så sjukt coolt och blir bättre och mer mångbottnat för varje gång jag tänker på det. Riktigt riktigt fint.

Vi lät en tepadda stå för fundamentet (skall nog vara ett annat ord) i berättelsen, som kom att fyllas med just te, paddor (älskade mest av allt ”du är en gammal padda, mycket te har flutit längs din rygg”), lögnaktiga vindar, sfärernas disharmoni, en dödstärning, djurens flykt och lite vedanta, allt förlagt till ett diffust Asien med berg, snö och en by. Hon som kunde anta paddans skepnad, han som slutade lyssna på vinden och kvinnan som hade ett myntband och dog lärde sig lita på varandra igen och på sig själva... och att alla är en.

De tre reglerna, att ingen får avbryta någon annan, att allt som sagts av någon är sant och att ingenting har ett namn, skapade genom att begränsa konversationen en fantastisk drömsk och vacker atmosfär. Och möjligheten att hela tiden bekräfta och berömma genom att dela ut offertärningar var också en väldigt bra och sympatisk del av spelet.

Lite dränerande var det också. Jag vill nog inte spela det igen allt för snart, men definitivt igen.

 

[Björn den gode]

(15:e mötet kanske?) Prosopopée

Nu fuckar jag kronologin som Björn så mödosamt byggt upp totalt, men... Gårdagens Redbergsplatsexil med franska Proposopée var så sjukt coolt och blir bättre och mer mångbottnat för varje gång jag tänker på det. Riktigt riktigt fint.

Oroa dig inte, förr eller senare kommer jag bli sugen på att skriva om resten i kronologin, och skulle det visa sig att det har ett annat nummer så kommer det väl helt enkelt få bli "Mötet som brukade kallas femtonde"