Nekromanti Gårdagruppen prövar indiespel i Göteborg

[Björn den gode]

Det här är jätteintressant! Archipelago skrevs ju just för att ha spela att spela där det liksom inte behövde gå fort. Frasen för att be om mer detaljer kom direkt ur hur huvudpersonen i Trollkarlen från Övärlden undersöker blommor och sånt enligt vad Matthijs har skrivit.

Jag har aldrig slagit mig ner för att spela Archipelago så som skrivet. Jag har bara spelat det med ödespunkterna utbytta mot frågor som i Montsegur (ingen toppenomgång), och i form av Wicked Archipelago (prep från orakel, sedan spel med Archipelago-regler sans ägandet av element) som typ alltid har blivit som minst rätt bra, och hyggligt ofta riktigt bra. Det vore fint att testa "som det ska vara" nån gång, men min känsla är att IaWA-preppen sätter betydligt mer driv i spelet än vad ödespunkterna gör. Så... vill ni komma åt nåt sånt kanske det kan vara nåt att testa.

Ett annat alternativ kanske är att snatta preppen från Durance. Och kanske modellen för hur man sätter scener, den gillade jag skarpt när jag provade!

Kul att se rapporterna från era omgångar!

Först vill jag bara säga att det är jättekul med kommentarer, och också väldigt roligt att flera andra i gruppen har börjat skriva. Sen visade det sig att jag valde att svara långsamt på det här men ja, "spela långsamt" är nog antagligen den mest kontroversiella delen med Archipelago och samtidigt något jag aldrig fått till riktigt. Jag menade inte att vi inte spelade järvt utan snarare kanske att vi inte spelade så nära den spelstilen som förespråkas. Vi använde väldigt lite av kodorden och ganska lite av korten också utan det blev mer ett samberättande friform med ett världsbyggande.

Det sagt, jag tycker frågan om att "spela långsamt" är jättespännande, för jag tror att jag skulle gilla det, jättemycket. När det kommer till filmer så uppskattar jag det som kallas för 'långsamma' filmer fruktansvärt mycket, tror jag nämnde någon gång att jag blev förvånad när jag insåg att folk menade något negativt när de sa att en film var 'långsam', själv känner jag att själva termen kanske kommer ivägen lite eftersom så många verkar se det som något negativt, men att spela detaljerat låter inte direkt bättre så låt oss hålla oss vid den.

Varför är det så svårt att spela långsamt då? Jag har som sagt aldrig riktigt lyckats med det, i archipelago så tycker jag att det motverkas av ödespunkterna, kanske har vi gjort fel, men min känsla är att ödena även det som är exempel i boken ofta innehåller en ganska betydande karaktärsutveckling, och det bara på en kväll. Att jag nästan alltid spelat archipelago som one-shots tror jag också har stor betydelse, den gången det fungerade bäst var när vi visste att det skulle bli en kampanj men även där så tyckte jag nog att vi ofta fegade ur och gjorde häftiga och episka historier och vändningar. I kampanjen spelade jag en ganska klassisk hjälteresa med en ung tjänsteperson som slutade som ledare för en viktig religiös kyrka... på fem spelmöten. Det blir liksom inte långsamt. Jag (och jag tror övriga som hade liknande parallella historier) hade jättekul men långsamt var det ju inte. Jag tror att det jag är rädd för är att andra ska få tråkigt, när jag gör saker själv så är det liksom inte lika mycket på spel, det är många filmer som jag kan se som en 'chansning' men inte skulle försöka dra med vänner på.

 

[Björn den gode]

Tionde speltillfället så fick jag plocka fram:
Wilderness of Mirrors, det här är ett spionspel från den tidiga indie-eran som är extremt fokuserad, väldigt roligt och mycket smalt.

Det går att spela det som alltifrån Mission Impossible till Oceans 11, vilket förstås inte är så himla mycket, men jag tycker att det gör det väldigt bra.

John Wick har dekonstruerad spiongenren och kommit fram till att det roligaste är planerandet, att stress och förräderi är viktiga element och ett par grejer till och sen byggt ett spel som skapar detta i rollspel. "A better spy-playing game" som han ödmjukt kallar det.

Först så får spelarna ett kort uppdrag, vi började med att prata om setting och roller och uppdraget var sedan att "Mörda general Guiterez". Spelarna var rebeller i en odefinierad sydamerikansk rebellgrupp och nu skulle en av juntans militärer på order uppifrån tas av daga.

Sedan började planerandet, detta sker i samberättande och allt som sägs är sant "jag rekade färdvägen och de tänker ta stora vägen in från flygplatsen, bästa läget vi har för att komma nära är bland barnfamijerna i karnevalen" visade sig tillexempel vara sant, och att det dessutom fanns en annan general som såg ut nästan exakt likadant fick vi också reda på. Spelledaren gör i denna fas i princip ingenting förutom att ge bonustärningar för alla beskrivningar som försvårar uppdraget och anteckna saker som kan leda till komplikationer, som att en kontakt jobbade på flygplatsen fastän spelarna sedan valde att inte utnyttja detta fullt ut då kontaktens bror nyligen blivit mördad av en av rollerna...

När väl planeringen var klar så började spelet, och här går det bara att få bonustärningar genom att förråda andra. Old school lappskickande och dessutom går det på tid så att var 20de minut blir allting svårare. Några dog, några sköt ner en helikopter samtidigt som de åkte motorcykel över ett öppet fält, generalen dog nog mest och det var allt som allt en mycket trevlig kväll.

En sak som jag kan känna blev lite misslyckad var att en av rollerna dog väldigt tidigt, detta berodde nu på att en av de andra rollerna dödade hen men kanske borde mina 'förräderilappar' inte varit så brutala, att det var just mord som förespråkades, det hade nog blivit bättre om det varit mer subtila förräderier som förespråkats. Men allt som allt ett mycket bra spelmöte, dessutom det första om jag inte minns fel för vår andra nya spelare som aldrig spelat rollspel förut, och som efter det varit med fler gånger, och det måste alltid anses som en vinst när vi visa fler trevliga människor vår hobbys magi.

 

[Björn den gode]

Misslyckandet. Det elfte spelmötet.
Vi var nog alla överens om att elfte spelmötet var ett misslyckande. Vi hade kul, som vanligt, jag känner att jag hamnat fruktansvärt rätt i den här gruppen men spelet som var valt:
Serpent's Tooth misshandlades till att bli lite allmänt samberättande med ett annat sätt att bygga världen.

Alltså det här spelet har en idé, den handlar om att simulera en kungs fall och gör det väldigt hårt med system matters som princip. En kung kan vara en massa olika saker och det finns ett antal olika färdiga settings att välja på, vi valde quarterbacken i ett amerikanskt fotbollslag och tidpunkten var homecoming och precis innan den.

Kungen börjar med all traditionell 'spelledar'-makt, den sätter scenen, beskriver hot utifrån, klipper scener, mm, de olika sakerna är samlade i tre kategorier, 'borgen', 'kronan', och vad nu den tredje var. Sedan finns det ett system för att kungen ska förlora dessa, och därmed också att en annan spelledare tar över bitar av spelledarmakten för att till slut så sitter kungens spelare helt utan spelledarmakt som nu distribuerats ut på övriga.

För oss så blev det tyvärr ganska allmänt samberättande, vi var redan från början med och satte scener och klippte ganska mycket med konsensus osv vilket gjorde att hela den där vackra mekaniken liksom inte fick plats. Fallet kändes inte så hårt för vårt spelsätt förändrades inte. Men jag tycker idén är jättespännande och vill absolut spela det här igen nu när vi kanske förstått varför reglerna var som de var. Lite gör om gör rätt.

Vad som jag däremot tyckte fungerade jättebra var rollpersonernas aspekter? eller vad det kan ha hetat. Alla valde ett motsatspar med nature/demeanor som civlized/brute, liar/honest osv och sen kunde den 'verkliga' personen dyka upp genom att lappen vändes en gång under spelkvällen, vi hade några riktiga fina tillfällen när tillexempel den som alltid ljög till slut började berätta sanningen (och då blev oskyldigt arresterad).

 

[Björn den gode]

Och för att jag inte ska glömma bort det samt ge er andra möjligheten att rätta mig så fortsätter min kronologi med 12te Psychodrame, 13de Äventyr, 14de Archipelago, 15de prosopopé.

 

[Björn den gode]

12te speltillfället så rockade vi
Psychodrame
Eller rättare sagt en av Genesis hackad version av psychodrame där bland annat konfliktsystemet tagits bort. Det gjorde att det inte var så mycket kvar och att de vi spelade kunde beskrivas (och gjordes) som 'samberättande friform med en särskild pitch och lite setup'. Vi spelade en familj med ostronförsäljare på franska sydkusten och den stora elefanten i rummet var moderns misslyckade självmord.

Spelet började på sjukhuset precis efter självmordsförsöket och slutade i Paris där moderns frigörelseprocess landade. Vi fick till många bra scener och gick mellan konstutställning i vardagsrummet till sexuella relationer på fancy nattklubbar och det kändes. Jag tror att det för min personliga del blev väldigt bra i att det var close-to-home, visst det var ett annat land och en liten annan tid men ändå betydligt mer jordnära (bokstavligt talat) än mycket annat vi spelat och därför är enklare att relatera till.

Jag tycker också att vi till skillnad från många andra enkvällsspel faktiskt fick till en del karaktärsutveckling och min känsla var att det hjälpte att vi spelade så avskalat kring system vilket gjorde att vi helt enkelt 'hann med' mer än vi brukar.

Bra kväll helt enkelt. Var också väldigt roligt att spela med Genesis, han är ju ändå något av en indiespelslegend.

Något som jag kände var lite av ett problem både här och i flera andra spel med liknande struktur var att få ett bra flyt mellan scensättandet. Det känns som att det ofta både blir en väldigt hattande historia med en ny huvudperson per scen, för långa pauser mellan scenerna där flyt tappas och att det kan vara väldigt frustrerande att vänta på sin 'tur', vi spelade här med scensättande medsols. Kanske går det här att helt enkelt lära sig att bli bättre på men jag skulle verkligen vilja spela med ett flyt som snarare är

"Jag vänder mig om och går därifrån samt kastar en sista blick på honom där han står och gråter" [klipp med handsignal i luften] B: "Det har nu blivit kväll och vi befinner oss återigen i fabriken, Mr. Croupe har precis fått reda på att Mrs. Croupe varit otrogen efter ett samtal från Andrée." C: "Jag visste att du var en falsk jävel!"

Istället för som jag ofta upplever att det blir:
"Jag vänder mig och går därifrån samt kastar en sista blick på honom där han står och gråter" [kort paus för att se om han vill säga något mer] "klippa där kanske?" "ja, vi klipper där". B: "Ok, hm, jag vet inte riktigt, kanske en scen på fabriken på kvällen?" C: "Ja alltså borde det inte komma fram snart att Mrs Croupe är otrogen?" B: "Ja! Det kör vi på. Ok: Det har blivit kväll, vi är i fabriken, paret Croupe grälar då han fått reda på att hon varit otrogen." C: "Jag visste att du var en falsk jävel!"

Men det var en lång utvikning om en detalj som inte drar ner kvällens sammankomst från jättebra utan mer en idé om hur jag skulle vilja få det ännu bättre.

 

[Björn den gode]

13de speltillfället så spelade vi
Äventyr
Ja spelet alltså. Ett kommande äventyr (ja som i scenario alltså) till Eon skulle speltestas och eftersom vi dessutom var nyfikna på äventyr (ja spelet alltså) så valde vi att köra med reglerna från detta spel. Karaktärer gjordes snabbt enligt originalreglerna och det blev en frejdlig blandning av bland annat en jätte och en prinsessa. Frågor som hur stor är jätten gavs svar som 'ja det beror på scenen, sagornas jättar verkar kunna vara väldigt olika stora i olika sammanhang så vi kör väl på det'.

Jag hade roligt, på en ganska ytlig nivå och det var häftigt att se kreativiteten hos mina medspelare men helvete vad strid är tråkigt. Det här var ändå verkligen ingen ping-pongstrid, båtar förstenades saker och varelser flög både frivilligt och ofrivilligt, pilar regnade, saker började brinna, och vi kastade oss mellan broar och flytande husöar. Men tid tog det och efteråt så hade vi vunnit, men det är svårt att säga att historien gått framåt speciellt mycket.

Efter detta så fick vi lära känna ett antal slper och hamnade i ett par fina etiska dilemman som våra rollpersoner i sann kolonialanda struntade i och 'räddade' folket från sig själva, eller ja det finns en snällare tolkning av det vi gjorde också.

Jag tyckte personligen inte att det här var en av de bättre spelkvällarna men folk hade roligt (jag med), och äventyr är ett jättebra spel, för att spela enklare fantasyberättelser med företrädelsevis riktigt unga deltagare, vilket vi inte riktigt var och kanske heller inte riktigt var intresserade av.

 

[Björn den gode]

14de speltillfället så plockade vi fram en klassiker igen och spelade
Archipelago III

Den här gången så var det arv, mord och romantik på ett gotiskt slott i alperna som gällde och oj vad bra det blev. Kartan! I Archipelago ritas en karta under uppsättningsfasen och den här gången var den guld, inte bara var den snygg (folk som kan rita alltså, fusk!) men platserna satte verkligen temat mer än något annat, klart att alla hemliga samtal skedde i vinkällaren. Våra element bidrog också mycket till stämnigen och mest nöjd är jag med elementet 'tjänstefolk', att ha det som ett element gjorde det dels tydligt att det var en viktig del av berättelsen men också att det in te var några huvudpersoner i kategorin.

Jag (vilket jag inte vet om det ens noterades av övriga) var också konsekvent med att inte ha några namn på tjänstefolket, på sin höjd kunde de få en titel, och det här bidrog till ett slags dehumanisering och satte våra antagonister i ett intressant ljus.

Archipelago är bäst på tre vill jag nog säga, det är så mycket enklare att få till en tight och sammanhållen historia och den här kvällen så var för min del inlevelsen i miljön den stora behållnigen.

Vi hade problem med framförallt ett av korten, vid handlingsresolution i archipelago så dras kort och dessa kan vara ganska specifika, ibland så specifika att det blir en för svår kreativ utmaning att få in dem och det är då lätt att flowet försvinner. Vi hade också lite delade meningar om hur det här med ödespunkterna fungerade (varje roll får ett öde som kommer bli rollens personliga klimaxscen) då vissa kände att det kanske blev för förutsägbart, att inte bara slutet men också vägen dit ganska snart blev alltför tydlig för att vara intressant. Vi bestämde oss för att om det spelades igen pröva med att använda öden formulerade som frågor istället.

Mycket bra kväll, väldigt bra stämning. Archipelago är bäst på 3, glöm inte att använda kartan, och Gotiska slott är underrepresenterade i rollspelsvärlden (vampyrer räknas inte), är mina slutsatser från spelmötet.

 

[gustaf s]

Kanonfina sammanfattningar Björn! Tangerar väldigt mycket mina egna tankar om spelen och spelmötena. Inte minst i fallet med det gotiska Archipelago III. Själv tänkte jag (nog) inte på att tjänstefolket aldrig fick namn, men däremot tror jag säkert att det ändå krupit in i min upplevelse av spelet. Tror också att spelet mådde mycket bra av den tajthet som det innebar att vara tre spelare, det tillät oss att både spela långsammare och samtidigt hårdare tror jag.

...vilket på något sätt också knyter an till det du skrev i anslutning till Psychodrame, där vi var sex spelare och kanske tappade lite av den tajtheten. (Jag tycker dock kanske att just Psychodramehacket inte är det spel som stått ut på den punkten.) Behovet av mer tydlighet runt scensättning borde kunna avhjälpa det till en del, för jag uppfattar att vi många gånger tappar tempo när vi inte är riktigt säkra på var gränserna för scensättning i förhållande till kontroll över medspelarnas rollpersonen går. (Vi kanske är lite onödigt rädda [eller nåt sånt], vilket spelade in i hur exempelvis Serpent's Tooth föll ut.)

 

[Genesis]

Jag gillade vår Pychodrameomgång. Ostronfamiljen var precis lagom lustig utan att gå över gränsen till flams. Men ja, sex spelare ger nästan oundvikligt en del tungroddhet, och jag har också funderat på att spela med direkta, snabba klipp utan diskussion emellan, för att upprätthålla flow. Men det kräver betydligt mer av spelarna.

 

[gustaf s]

I de bästa av fall talar väl spelet om vad som gäller (om spelarna sen lyder eller inte... se Serpent's Tooth ovan). Då borde det bara vara att hålla sig i de instruktionerna. Tycker dock att ganska många spel är lite otydliga med vad det innebär scener, i betydelsen just vilken autoritet en har över andras rp. Då blir det mer upp till bordet. Tror inte det nödvändigtvis kräver mer av spelarna, snarare kräver det kanske mer av överenskommelsen och samtalet runt spelet. Om det nu är en meningsfull skillnad att göra.

 

[Genesis]

Nu var det typ evigheter sedan vi skrev här, och Björn har ju helt försummat sin självpåtagna post som krönikör. Dessutom var han inte med igår.

Igår var vi nio pers! Gudars skymning. Vi delade upp oss i två grupper. Jag, Nizze, Tim, Love och Lisa spelade Utpost. Platsen var ett prospekteringsskepp som under en resa passerat en planet (Kepler 52b) varifrån en mystisk signal fångats upp. Datorn väckte besättningen, som gav sig ned för att undersöka. De landar och ger sig ut för att söka rätt på ursprunget, men finner ingenting. Men när de kommer tillbaka till skeppet har det slutat fungera.

Bråk uppkommer ganska snart. Den "platta hierarkin" som gäller bland skeppets tio besättningsmedlemmar ger snart upphov till en maktkamp mellan geologen Clark och piloten Gianno (som anser sig vara kapten), ivrigt påhejade av den sadistiske psykologen Henry. Mekanikern Ángela försöker bevisa för alla att hon kan fixa skeppet själv, men står handfallen och kan inte avgöra vad problemet är. Clark spränger i hemlighet via en drönare för att leta mineraler och finner en mystisk brandgul kristall som han finner otroligt vacker. Under kvällen eskalerar konflikterna tills läkaren Olga försöker knarka ned Gianno, men upptäcks och spärras in. Fler och fler får också syn på kristallen och vissa blir totalt uppslukade och besatta av den. Galenskaper och våldsamheter bryter ut och snart är Ángela, Henry, tool-pushern Charles samt ett par rödskjortor på väg ut för att spränga upp sprickan under skeppet för att få tag på mer kristall. Kommer Gianno och Clark att kunna sluta fred och samarbeta för att överleva? Följande konversation utspelar sig över intercommen:

"Clark, vi behöver prata. Kan du komma förbi?"
"Nej, kan inte du komma hit?"
"Nej."

Det bådar inte gott. Men till slut ger sig Gianno ändå av till sjukstugan där Olga hålls inspärrad. Han möts av synen av Clark och Olga hånglandes. Gianno har hela tiden hyst en undertryckt lusta till Clark, blir högröd i ansiktet, låser in dem båda och går till bryggan och hänger sig. Clark och Olga lyckas tappert kämpa sig ut och ta sig till flyktkapseln i sista stund, vrider om nyckeln och ... inget händer. De kyssar varandra farväl, och skeppet sprängs i småbitar.

Omgången gick rätt bra. Jag kanske borde tagit ett mer klassiskt utomjordingshot, men jag kände att low-tech-känslan vi hade passade bra med ett lite subtilare hot. Vi hade väldigt få kontaktslag, så besättningen var rätt dömd, men de slog bra i konflikterna mot mig. Nizze och Tim, som inte varit med oss i Gårda förut, hade inte så mycket erfarenhet av den här typen av berättelsefokuserade spel, men båda tog till sig konceptet snabbt och levererade högklassig underhållning! De andra fyra spelade Fiasco och hade säkert inte alls lika kul.

 

[Björn den gode]

Det femtonde spelmötet så spelade vi:
Det franska sagospelet där ingenting har något namn

Alla är målare som målar världen och den sjunde färgen är människorna. Men någonting har hamnat i obalans och det är upp till spelarna att fixa det. Spelet som tidigare nämnts i tråden har tre konversationsregler som mer än till och med de oerhört vackra rollformulären sätter stämningen i spelet. Ingen får avbryta någon annan, allt som sägs är sant och ingenting har några namn. Det ger automagiskt en lite surrealistisk sagostämning och leder obemärkt in tankarna precis dit som jag tänker mig att spelmakaren vill. Spelet finns nu bara på franska så det var tur att vi hade han som är gruppens polyglott med oss som kunde förklara det.

Själva mötet var ett av de mest annorlunda som jag varit med om på länge, det gav ett oerhört starkt fokus på beskrivande och sagan som vi vävde var en vacker historia om hur världen räddades genom självuppoffrande och vindar.

Om något negativt ska sägas så var det att jag ibland kunde få känslan av att det var mer prestation än immersion, mer en kreativ utmaning än inlevelse, vilket visserligen är sant för de flesta samberättarspel men som ökades här kanske för att en alltid var ensam i sina beskrivningar (eftersom ingen får avbryta så fanns det inget stöd att få, och en var tvungen att prata i hela meningar).

Jag blev lite kär i det här spelet, men vill ändå inte spela det för ofta eftersom det till stora delar är en så pass annorlunda mot andra spel.

 

[Björn den gode]

Och nu behöver jag lite hjälp, det här var ju som genesis påpekat skitlänge sen, och jag är inte helt säker på var lappen där jag skrev upp var vi spelat är. Vad har vi spelat sen Prosopopé? Inte nödvändigtvis i kronologisk ordning.

 

[Genesis]

Få se, vi har spelat en andra omgång Svart av kval, som fortsättning på den första. Vi har spelat Nerver av stål. Vi har spelat Det sjätte inseglet. Esoterrorists. Wicked Archipelago (film noir-orakel), Don't Rest Your Head, The Object+Previous Occupants. Carolina Death Crawl. Det är de jag kommer på.

 

[Björn den gode]

Jättebra! Sjätte inseglet och Esoterrorists var jag förövrigt inte med på så någon annan får skriva om dem. Vi har också spelat Ribbon Drive, och så hade vi ju en spin-off med PTA men vet inte riktigt om den passar in i tråden, kanske får bli en egen tråd. Fler?

 

[gustaf s]

Vi har ju ett Montsegur 1244 den här sidan om Prosopopee också. För ganska nitiskt lista nu, eftersom det är helt omöjligt att hålla reda på numera. Ska försöka peta in lite här också.

De andra fyra spelade Fiasco och hade säkert inte alls lika kul.

Well... vi var ju också i rymden (eller vi var ju faktiskt på Merkurius) och vi hade också kul. Fuskade med labresultat, bråkade över baseballkepsar, hytte med krucifix och lät oskyldiga komma till skada. Det var gôtt.

Det enda jag är lite avundsjuk på är just det här replikskiftet:

"Clark, vi behöver prata. Kan du komma förbi?"
"Nej, kan inte du komma hit?"
"Nej."

I den kontexten, och hur halvhjärtat det någonstans var och hur ingen var intresserad av att kompromissa en mm. Och hur det började med "Hallå Brutus".

Jag blev lite kär i det här spelet, men vill ändå inte spela det för ofta eftersom det till stora delar är en så pass annorlunda mot andra spel.

Har bestämt för mig att jag skrivit om Proposopee i den här tråden och det här är min slutpoäng också. (och nu är det ju ett tag sedan, så...)

 

[Zappelina]

Vi spelade Deathgame också, med tända ljus i midsommarnatten och Rocko the cynik som fick armen bortsprängd redan i öppningsscenen, Yokahoro som förbannades med lepra och gatubarnet (utan namn?) som anföll från hustaken. Tvärtemot alla konventioner.

 

[Björn den gode]

På det sextonde (eller så, från och med nu är listan i sisådär kronologisk ordning) spelmötet spelade vi:

Carolina Death Crawl

I det här spelet så spelar alla nordstatare från samma ort som gått med i sydstatsarmén för att sen hamna bakom fiendens linjer och försöker ta sig tillbaka. I varje scen så gör huvudpersonen antingen något förstörande eller förnedrande och det jobbas verkligen hårt på att en inte ska tycka om protagonisterna. Jag tror att tanken är att försöka förmedla krigets helvete. Det har också en tävlingsmekanik där den som spelat ut kort med minst antal poäng efter varje runda dör och blir ett träskspöke.

Vi fick till riktigt bra stämning, och jag gillade särskilt rollen som spöke där jag fick gå runt och använda 'fågel-i-örat' tekniken viskandes saker som de levande kunde välja att ta hänsyn till. Tävlingsmoment fungerade bättre än i till exempel once upon a time eftersom det här inte fanns någon anledning att spela ut så många kort som möjligt utan det gällde att spela ut lagom många.

Omspelbarheten är väl sådär, det var väldigt specifika roller (vilket det även är i Montsegeur vilket jag inte har något problem med) och också scener, jag tror dock att det inte heller var ett spel som var bäst första gången då engelskan på korten tyvärr var rätt svår och vi var flera som både behövde fråga om ord och säkert även missade en del nyanser.

Det blev ett bra spelmöte och om en är sugen på att spela nordstatare som slåss för sydstatsarmén och gör hemska saker så kan jag definitivt rekommendera det, om en bara är ute efter ett bra spel i allmänhet så finns det bättre.

 

[Björn den gode]

På det sjuttonde spelmötet så spelade vi
Wicked Archipelago
Det här var alltså en kombination av "In a wicked age" och Archipelago III, vi använde ett orakel med film-noir tema för att skapa värden och använde sen teknikerna i Archipelago under själva spelet.

Det blev en fartfylld historia med smugglare, mord och giftemål på en badort med både lyx och fattigdom. Jag tänkte att jag skulle älska orakelidén eftersom det ger sådär lagom mycket slumpmässig input för att kunna improvisera kring, men jag tror inte jag gjorde det. Jag prövar gärna något orakelspel igen men för tillfället lutar jag åt att 'slumpmässigheten' i de andra spelarnas input har större chans att leda till en riktigt intressant setting än att låta det bestämmas av en lista. Vi hade ingen klassisk film noir setting och det var jättebra, då det provocerade Genesis till att skriva ett eget film noir spel vilket helt klart var det viktigaste som hände den kvällen.

Det fanns också åsikter om att resolutionsmekaniken i Archipelago (korten) var för specifik, då det var ett par gånger vi verkligen fick anstränga oss för att försöka få in ett vettigt resultat i världen av det som stod på kortet. Själv tycker jag mycket bättre om archipelagos kort än nästan alla andra regelsystem med slumpmässiga resolutionsmekaniker (typ tärningar) men kan helt klart se poängen med att spela utan sådan, eller med icke-slumpmässig sådan (som i svart av kval eller dream asqew).

 

[Björn den gode]

På det 18de spelmötet spelade vi:
Ribbon drive

Alla spelare skapar en spellista med ett distinkt tema. Lotta spellista. Första låten bestämmer stämningen, andra karaktärerna settingen är alltid en roadtrip. När ett hinder uppstår som inte går att lösa, ta en detour och byt spellista.

Det här var ett riktigt konstigt spel som vi drog ner till en inte riktigt lika konstig nivå som det var tänkt. Eller som jag tror att det var tänkt jag har inte läst spelet. Musiken var det viktiga, mekaniken byggde på musiken och alla låtar var omsorgsfullt utvalda. Det ger en helt annan ingång än vanligt, och dessutom så är det en begränsad mängd saker som kan hända i en bil på en roadtrip (mer än en tror dock). Jag gillade det rejält, men det är svårt att motivera att spela det ofta med tanke på förberedelserna som krävs. Och jag tror att vi skulle ha låtit musiken ta ännu mer plats än vi gjorde, jag tror att det hade gjort spelet ännu mer annorlunda och ännu bättre.