Björn den gode
Swashbuckler
På det 19de spelmötet spealde vi:
Montsegeur 1244
Alla rollfigurer är Katharer i en belägrad borg i spanien, utanför finns inkvisitionen som vill döda rollerna, spelet slutar alltid med att alla roller får välja mellan att avsvärja sig sin tro eller brinna på bål, minst en måste brinna. Det här spelet är fruktansvärt bra, det är mycket mer styrt än många av de andra spelen men det gör också att det varje gång blir en bra berättelse. Även fast karaktärerna på ytan är samma (det finns 12 karaktärskort med korta beskrivningar på) så blir spelpassen dessutom markant olika när olika tolkningar av rollerna görs och beroende på vilka 4 av de tolv som blev huvudroller.
Vi spelade med översatta kort och stämningstexter, framförallt stämningstexterna tror jag var väldigt bra att det var översatt och risken är att vi annars hamnat i samma situation som Carolina Deathcrawl.
Själva spelomgången blev mycket centrerad kring klass, vi hade huvuroller på vänstra halvan av kartan, Faye, hennes moster som sålde sig för mat, riddaren som utnyttjade henne (och alla andra) och religionen fick nog en lite mer bakgrundsplats än den annars hade kunnat få. Min roll Faye var nog den mest religiösa (och kanske häxa), men det var inte hon som brann. För hennes del slutade det med en underbar scen:
- Avsvär du dig din kätterska tro och ber Gud om förlåtelse?
- Ja, jag avsvär mig min tro och hoppas att Gud förlåter mig
[Här tror jag att mig kan ha uppfattats som det, eller så var det något annat, för jag ser på inkvisitorspelarens ansiktsutryck att det lät som att Faye bad om förlåtelse för att han avsvor sig sin tro inte för att hon haft det, och jag insåg då att så var det förstås]
- Vad sa du?
- Ja, var det inte det jag skulle göra, avsvära tron och be om förlåtelse?
- Ja, jo.
Och sen levde hon visserligen antagligen olycklig men hon levde och hon behöll sin kätterska tro.
Montsegeur 1244
Alla rollfigurer är Katharer i en belägrad borg i spanien, utanför finns inkvisitionen som vill döda rollerna, spelet slutar alltid med att alla roller får välja mellan att avsvärja sig sin tro eller brinna på bål, minst en måste brinna. Det här spelet är fruktansvärt bra, det är mycket mer styrt än många av de andra spelen men det gör också att det varje gång blir en bra berättelse. Även fast karaktärerna på ytan är samma (det finns 12 karaktärskort med korta beskrivningar på) så blir spelpassen dessutom markant olika när olika tolkningar av rollerna görs och beroende på vilka 4 av de tolv som blev huvudroller.
Vi spelade med översatta kort och stämningstexter, framförallt stämningstexterna tror jag var väldigt bra att det var översatt och risken är att vi annars hamnat i samma situation som Carolina Deathcrawl.
Själva spelomgången blev mycket centrerad kring klass, vi hade huvuroller på vänstra halvan av kartan, Faye, hennes moster som sålde sig för mat, riddaren som utnyttjade henne (och alla andra) och religionen fick nog en lite mer bakgrundsplats än den annars hade kunnat få. Min roll Faye var nog den mest religiösa (och kanske häxa), men det var inte hon som brann. För hennes del slutade det med en underbar scen:
- Avsvär du dig din kätterska tro och ber Gud om förlåtelse?
- Ja, jag avsvär mig min tro och hoppas att Gud förlåter mig
[Här tror jag att mig kan ha uppfattats som det, eller så var det något annat, för jag ser på inkvisitorspelarens ansiktsutryck att det lät som att Faye bad om förlåtelse för att han avsvor sig sin tro inte för att hon haft det, och jag insåg då att så var det förstås]
- Vad sa du?
- Ja, var det inte det jag skulle göra, avsvära tron och be om förlåtelse?
- Ja, jo.
Och sen levde hon visserligen antagligen olycklig men hon levde och hon behöll sin kätterska tro.