För tusen år sen, när jag försökte slå igenom som manusförfattare, började jag skriva en remake på Dracula som brottades med den frågan. Mitt svar var:
Låt det utspela sig i nutid. Det är svårt (men absolut inte omöjligt) att få något från 1800-talet att bli läskigt på riktigt då det inte är lika lätt att relatera.
Om det ska utspela sig i nutid så får man tänka till kring Draculas slott, som ju är berättelsens höjdpunkt. Att ha ett urgammalt slott med spindelväv och kandelabrar känns bara klyschigt och inte trovärdigt. Det kan fortfarande vara gammalt men inte så gammalt. Det kan finnas el men sparsamt, med glappande dova lampor och ingen täckning för Johnathan.
Så till Dracula själv. Jag tycker att man ska luta mer åt Nosferatu än Dracula, men inte för mycket. Precis lagom så att något känns väldigt ”off” med honom. Kinski gör en intressant grej i sin gestaltning, han låter grevens händer ha sitt eget liv och liksom röra sig utan hänsyn till övriga kroppen. Scenen där han öppnar korken på en vinbutelj är ett bra exempel. Mycket sånt. Gör hans personlighet off så att det är riktigt obehagligt när han talar med folk. Har du sett Netflixserien Dahmer? Typ den stämningen vad gäller social interaktion, det är läskigt för att Dracula inte förstår mänskliga känslor, inte för att han skulle vara mäktig eller så (nu fanns ju inte den serien när jag skrev mitt eget manus, men jag var liksom ute efter samma stämning, fast övernaturligt).
Sen handlar det precis som du säger vad man gör med berättelsens tematik. Originalet är lite daterat på den punkten tycker jag. Jag gillar Herzogs Nosferatu där Dracula typ är en kraft för undergång och pest. Man skulle ju kunna göra nåt med det, Dracula kommer till New York istället för London och hans närvaro sprider hat och missämja och världen går sakta under utan att någon fattar det (en metafor för det politiska klimatet idag). Man skulle kunna göra nåt med incel-kulturen? Återigen, i Herzogs Nosferatu vill Dracula ta del av den kärlek som Mina och Jonathan har, han är avundsjuk på att han inte kan uppleva det själv vilket gör honom hatisk. Just metaforen med att suga blod tycker jag passar bra med att man vill ha kärlek, försöker sig på det men på grund av att något är fel på en suger man livet och lyckan ur förhållandet tills det dör. Det finns andra metaforer med, att inte kunna se sig i spegeln skulle kunna vara en symbol för självhat till exempel. Där finns mycket intressant att utforska som skulle kunna bli riktigt läskigt.
