Björn den gode
Swashbuckler
Först vill jag bara säga att det är jättekul med kommentarer, och också väldigt roligt att flera andra i gruppen har börjat skriva. Sen visade det sig att jag valde att svara långsamt på det här men ja, "spela långsamt" är nog antagligen den mest kontroversiella delen med Archipelago och samtidigt något jag aldrig fått till riktigt. Jag menade inte att vi inte spelade järvt utan snarare kanske att vi inte spelade så nära den spelstilen som förespråkas. Vi använde väldigt lite av kodorden och ganska lite av korten också utan det blev mer ett samberättande friform med ett världsbyggande.DeBracy;n80490 said:Det här är jätteintressant! Archipelago skrevs ju just för att ha spela att spela där det liksom inte behövde gå fort. Frasen för att be om mer detaljer kom direkt ur hur huvudpersonen i Trollkarlen från Övärlden undersöker blommor och sånt enligt vad Matthijs har skrivit.
Jag har aldrig slagit mig ner för att spela Archipelago så som skrivet. Jag har bara spelat det med ödespunkterna utbytta mot frågor som i Montsegur (ingen toppenomgång), och i form av Wicked Archipelago (prep från orakel, sedan spel med Archipelago-regler sans ägandet av element) som typ alltid har blivit som minst rätt bra, och hyggligt ofta riktigt bra. Det vore fint att testa "som det ska vara" nån gång, men min känsla är att IaWA-preppen sätter betydligt mer driv i spelet än vad ödespunkterna gör. Så... vill ni komma åt nåt sånt kanske det kan vara nåt att testa.
Ett annat alternativ kanske är att snatta preppen från Durance. Och kanske modellen för hur man sätter scener, den gillade jag skarpt när jag provade!
Kul att se rapporterna från era omgångar!
Det sagt, jag tycker frågan om att "spela långsamt" är jättespännande, för jag tror att jag skulle gilla det, jättemycket. När det kommer till filmer så uppskattar jag det som kallas för 'långsamma' filmer fruktansvärt mycket, tror jag nämnde någon gång att jag blev förvånad när jag insåg att folk menade något negativt när de sa att en film var 'långsam', själv känner jag att själva termen kanske kommer ivägen lite eftersom så många verkar se det som något negativt, men att spela detaljerat låter inte direkt bättre så låt oss hålla oss vid den.
Varför är det så svårt att spela långsamt då? Jag har som sagt aldrig riktigt lyckats med det, i archipelago så tycker jag att det motverkas av ödespunkterna, kanske har vi gjort fel, men min känsla är att ödena även det som är exempel i boken ofta innehåller en ganska betydande karaktärsutveckling, och det bara på en kväll. Att jag nästan alltid spelat archipelago som one-shots tror jag också har stor betydelse, den gången det fungerade bäst var när vi visste att det skulle bli en kampanj men även där så tyckte jag nog att vi ofta fegade ur och gjorde häftiga och episka historier och vändningar. I kampanjen spelade jag en ganska klassisk hjälteresa med en ung tjänsteperson som slutade som ledare för en viktig religiös kyrka... på fem spelmöten. Det blir liksom inte långsamt. Jag (och jag tror övriga som hade liknande parallella historier) hade jättekul men långsamt var det ju inte. Jag tror att det jag är rädd för är att andra ska få tråkigt, när jag gör saker själv så är det liksom inte lika mycket på spel, det är många filmer som jag kan se som en 'chansning' men inte skulle försöka dra med vänner på.