Nekromanti Gaiman är sjukt ojämn

[Dilandau]

Läste just klart Neil Gaimans nya novelsamling "Fragile Things".

Fasen vad ojämn Gaiman är som författare.

Jag har nog länge haft det i bakhuvudet, men "Fragile Things" fick mig att verkligen inse att Gaiman är överskattad. Han är inte dålig -- men är verkligen inte den gud som många vill få honom att framstå som.

I "Fragile Things" fanns det i stort sett 1 novell jag verkligen tyckte om. Tyvärr var det den första -- Lovecraft/Doyle-grejen -- så att mina förväntningar sattes rätt högt, för att inte införlivas. Resten av novellerna är antingen "ok" eller rent utav "tråkiga".

Och samma sak har det varit med nästan allt Gaiman skrivit, nu när jag tänker efter. "Smoke & Mirrors" innhöll kanske två bra noveller (Chivlary och den där som snövit). "American Gods" och "Anansi Boys" har långa episoder som är riktigt torra och ointressanta. Fasen, det bästa med "American Gods" är ju de där korta tillbakablickarna om hur olika gudaväsen kom till Amerika.

T.o.m. universialt hyllade "Sandman" är en ojämn skapelse. Större delen av "Dream Country" är verkligen blahablaha."The Wake" skulle mått bra av att tightas till lite.

Och vad vill jag säga med detta? Ibland kan personkulten få en att tro att saker är bättre än vad de egentligen är.

 

[krank]

Jag håller helt med.

Till och med min egen husgud Grant Morrisson har ju sina fläckar - t.ex är ju The Filth en otroligt trist och ojämn produktion. Däremot har jag nog inte läst något taffligt av Alan Moore ännu, men det kommer väl...

Gaiman har jag tyckt varit överskattad ända sedan jag upptäckte Morrison och Moore och de grabbarna...

 

[Gurgeh]

Jo, det är helt riktigt. Det enda Gaiman skrivit som är riktigt bra är Sandman och Coraline. Resten är bara bra eller sådär.

/tobias

 

[Gurgeh]

Alan Moore

Däremot har jag nog inte läst något taffligt av Alan Moore ännu, men det kommer väl...

Jag tror faktiskt att allt Alan Moore skrivit efter Maxwell, the Magic Cat är helt lysande. En del av de dussinserier han skrev för DC är kanske inte mästerverk, men de är fortfarande riktigt bra.

/tobias

 

[Dilandau]

And don't get me started om hans poesi. Heregud.

 

[Dimfrost]

Neverwhere tycker jag är enormt bra också, men i övrigt håller jag med. Och visst finns det halvtrista delar av Sandman.


/Dimfrost

 

[Pom]

Min favorit i ojämnhet är Moorcock. Somligt är mästerverk, somligt är jättebra första läsningen och mediokert andra och följande, somligt är småtrist, somligt är pretentiös skit.

Pratchett brukar hålla hög kvalitet, men det är en ödets ironi att det är Hogfather som nu håller på att bli live-action miniserie. Själv räknar jag den till hans sämsta.

 

[Dilandau]

Pratchett har av förklarliga skäl stagnerat, tycker jag. Har man skrivet 200000 böcker så finns det nog inte så mycket mer man har att säga.

Fast P är iofs en sån där författare som går igenom väldigt tydliga faser. I början av 2000-talet var han inne i en jobbig "vem gjorde det?"-deckar fas. Den tog tack och lov slut med... Feet of Clay? Minns inte riktigt.

Kanske kommer han in i värsta superbra fasen snart.

 

[Dewil]

Pratchett har av förklarliga skäl stagnerat, tycker jag. Har man skrivet 200000 böcker så finns det nog inte så mycket mer man har att säga.

Tvärtom, jag tycker att han tar sig an nya aspekter av jordelivet hela tiden. Hans böcker är mer lågmälda nu än förut men är å andra sidan djupare och med bättre rollfigurer. Han har gått från osammanhängande tokroliga fantasyparodier till mer allvarsamma böcker om sånt som t.ex. krigets meningslöshet. Dessutom gillar jag att det går en tråd av könsrollsifrågasättande genom de flesta av hans böcker.

Ojämn tycker jag däremot Stephen King är.

Dewil

 

[Whizzman]

Re: Gaiman är sjukt ojämn [OT]

Ojämn tycker jag däremot Stephen King är.

Så sant som det står skrivet, men med över fyrtio romaner under sitt eget namn och en drös novellsamlingar kanske man inte ska förvänta sig att allt håller samma standard.

Även om en av hans meriter är att han skriver sina skräcknoveller utanför "de vanliga ramarna" så blir jag bara deprimerad när jag läser novellen Jerusalems Slott, och inte deprimerad på det där bra sättet man kan bli av historier.
Sedan kommer jag fram till En skön Vårkväll i samma novellsamling och bara älskar den rakt igenom...
Okej det här är fan av ämnet.

 

[Svarte Faraonen]

"Kanske kommer han in i värsta superbra fasen snart."

Thud? Going Postal? Night Watch? Jag skulle säga att han redan befinner sig där, och inte visar några tecken på att avstanna. Tvärtom tycker jag att hans nuvarande böcker höjer sig rejält över hans tidiga verk. Lysande satir med en historia och karaktärsgestaltning som är bra i sin egen rätt och inte enbart tjänar som en kanal för skämten.

 

[Dilandau]

Night Watch kan jag hålla med om att den var riktigt riktigt bra. Sam Vimes i högform, liksom. Men resten vet jag inte. Going Postal gav mig ingenting, och Thud! har jag nästan glömt bort vad den handlade om.

 

[Svarte Faraonen]

Jag gillade båda skarpt, men det kan bero på min svaghet för politisk satir... speciellt när satirikern håller med mig.

 

[dream]

Min favorit i ojämnhet är Moorcock.

Ojämn, javisst, men på en grymt hög nivå!

 

[dream]

Dock måste han ha cred för pärlorna!

Mr Punch t.ex., Death the high cost of living och delar av Sandman är gymma!

 

[Rising]

Jag tycker att Anansi Boys var fantastisk, medan jag håller med om att American Gods var som långa transportsträckor mellan de små korta avsnitten med återblickar som fick mig att minnas Sandman i sina bästa stunder (ofta de små kapitlen; inte de långa sekvenserna med en handling. Sandman är bäst när den handlar om två lirare som möts på samma pub vart hundrade år, eller om hur katterna en gång var stora som elefanter och jagade människor).

Jag är dock inte tillräckligt tjock och flottig för att kunna allt han har skrivit. Men det kan säkert stämma.

Problemet med Alan Moore är att man lär sig tricken han använder ganska snabbt. Jag tror det var Ymir som postade någon länk till någon kille (Morrisson?) som hade givit ut någon serie om någon polis som flyttade till en stad och som upplevde lite smått psykedeliska händelser där. (Fallen?) I vilket fall som helst; när jag läste den serien; så såg jag bara Alan Moore-lekar om och om igen. "Aha, här kom en plantering... Skall vi slå vad om att den kommer upplösas när kapitlet är slut?" osv. Det var något av det mest förutsägbara jag någonsin läst.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som känns så typisk Mooreskt, men det finns absolut något - och det blir tjatigt som fan i längden.

Detsamma gäller Gaiman.

Den enda som håller extremt hög klass alltid är min idol Joakim Pirinen; han skall ha skrivit en S/F-novell i någon novellsamling som berättar om några skeenden i efterhand såsom om det vore journaler eller tidningsartiklar, och ändå skall det bli hur spännande som helst. Kan inte vänta tills jag får sätta tänderna i det.

/Rising

 

[Dilandau]

Absolut. När Gaiman är bra så är han sjukt oslagbart bra. Inget snack om saken.

 

[krank]

Problemet med Alan Moore är att man lär sig tricken han använder ganska snabbt.

Mja, jag brukar aldrig riktigt se just "storyn" som sådan som Moore's största ess. Jag tycker istället om det sätt han behandlar sina karaktärer, och gillar den alltid mycket pålästa "weirdness factor" han ofta stoppar in. Sedan brukar han kunna behandla en del ämnen, som politik eller filosofi, på intressanta sätt.