Zimeon
Magister Katt
Tjosan,
Simon Hammar, i vissa kretsar även känd som Zimeon eller alternativt Lundström. 50 bast. Gammal animéentusiast. Varit i Japan en miljard gånger. Pratar flytande japanska. Jobbar som översättare och lågnivå-kodare.
Första mötet med rollspel var Mutant kanske 1986, men det var ju si och så med det, aldrig särskilt frekvent. Rollspel har för mig varit den där saken som jag liksom aldrig riktigt lyckats att komma igång med, utan bara spelat lite grann, nästan alltid som SL, ibland som spelare. Lite att det gått på startmotorn, men runnit ut i sanden i stort sett varenda gång. Gång på gång. I alla år. Jag har spelat brädspel oförtrutet genom åren, och dras framförallt till rollspelsartade brädspel (läs: sådana med äventyr i).
Jag har haft lite olika spurtar med rollspel sedan ungdomen. En dök upp runt '98 när jag träffade på japanska rollspel och, jag som bara sett Basic Roleplay i form av Mutant och DoD, blev fascinerad över den japanska attityden att rollspel var spel i förstone och inte försök till simuleringar. Då köpte jag en massa dumma japanska rollspel (oftast små och okända) och träffade på det som hemsökt mig ända sedan dess: Monster Maker. Mitt "to go"-tankeexperiment om ett Rollspel För Mig har sedan dess varit baserat på Monster Maker-världsbilden (även om det travat iväg ganska långt bort vid det här laget)
Den andra dusten kom någon gång 2015 (?) när BGG lanserade RPGG, och jag satt och laddade upp information om min underliga samling, och lite om svenska rollspel som jag hade. Det var inte förrän då jag märkte vad D&D var för stil på rollspel (hade aldrig spelat det). Jag grottade ner mig i olika system och fick dille på olika tärningsslagssystems för- och nackdelar. Under åren har jag ibland köpt något rollspel, och förnöjt bläddrat igenom regelböckerna, men aldrig kommit igång. Eon, Undergångens Arvtagare, År Noll, Trudvang… Lite i den stilen. Hade några sessioner Call of Cthulhu och faktiskt två gånger Rolemaster, men sen kom Covid och slog ihjäl det.
Den tredje dusten var nu, när rollspel kom upp på tal igen, jag var avundsjuk på min fru som spelade lite D&D online, och jag fick ett ryck, backade Drakar och Demoner, och passade på att också köpa Nordiska Väsen (hade tidigare köpt Skrômt), blev mäkta inspirerad, och tog det som ursäkt för att regelbundet träffa några av de vänner som man ser för sällan pga familj och barn. Vi har hunnit med en (1) session, till en början bara en gång i månaden, men bättre än ingenting, och i samband med det hittade jag till rollspel.nu. Jag kan bara hålla ett enda internetforum igång i taget, har jag märkt, så nu blev det här. Hittade till min förvåning att jag hade ett konto sedan 10 år. Undrar lite varför.
Jag filosoferar väl lika mycket (eller mer) kring rollspel (och rollspelslilknande brädspel) som jag spelar dem. Jag älskar knasiga tärningsslagssytem som vrider bort sannolikhetsberäkningarna ur huvudet. Har som säkert många haft en egen idé på ett rollspel som jag då och då i kreativa ryck filat på, men som aldrig blivit klart, och nog aldrig blir det. Eftersom jag bara skrapat på ytan på de spel jag spelat, har jag ingen direkt favorit, men det jag drivs av är tanken på äventyr, gärna inte så dystra, och jag gillar att slå tärning. Spelar en hel del TV-spel och filosoferar runt dem också – sätts jag igång kommer jag ganska snart att orera kring videospelens konstnärliga möjligheter och hur de kan användas till att förmedla budskap och beskriva stämningar på ett sätt som böcker och filmer bara kan drömma om. Men jag är en sucker för sällskap i rummet – brädspel och rollspel spelar jag för människorna. Online är verkligen inte min grej, inte ens för videospel. Hemma i soffan ska det vara.
Simon Hammar, i vissa kretsar även känd som Zimeon eller alternativt Lundström. 50 bast. Gammal animéentusiast. Varit i Japan en miljard gånger. Pratar flytande japanska. Jobbar som översättare och lågnivå-kodare.
Första mötet med rollspel var Mutant kanske 1986, men det var ju si och så med det, aldrig särskilt frekvent. Rollspel har för mig varit den där saken som jag liksom aldrig riktigt lyckats att komma igång med, utan bara spelat lite grann, nästan alltid som SL, ibland som spelare. Lite att det gått på startmotorn, men runnit ut i sanden i stort sett varenda gång. Gång på gång. I alla år. Jag har spelat brädspel oförtrutet genom åren, och dras framförallt till rollspelsartade brädspel (läs: sådana med äventyr i).
Jag har haft lite olika spurtar med rollspel sedan ungdomen. En dök upp runt '98 när jag träffade på japanska rollspel och, jag som bara sett Basic Roleplay i form av Mutant och DoD, blev fascinerad över den japanska attityden att rollspel var spel i förstone och inte försök till simuleringar. Då köpte jag en massa dumma japanska rollspel (oftast små och okända) och träffade på det som hemsökt mig ända sedan dess: Monster Maker. Mitt "to go"-tankeexperiment om ett Rollspel För Mig har sedan dess varit baserat på Monster Maker-världsbilden (även om det travat iväg ganska långt bort vid det här laget)
Den andra dusten kom någon gång 2015 (?) när BGG lanserade RPGG, och jag satt och laddade upp information om min underliga samling, och lite om svenska rollspel som jag hade. Det var inte förrän då jag märkte vad D&D var för stil på rollspel (hade aldrig spelat det). Jag grottade ner mig i olika system och fick dille på olika tärningsslagssystems för- och nackdelar. Under åren har jag ibland köpt något rollspel, och förnöjt bläddrat igenom regelböckerna, men aldrig kommit igång. Eon, Undergångens Arvtagare, År Noll, Trudvang… Lite i den stilen. Hade några sessioner Call of Cthulhu och faktiskt två gånger Rolemaster, men sen kom Covid och slog ihjäl det.
Den tredje dusten var nu, när rollspel kom upp på tal igen, jag var avundsjuk på min fru som spelade lite D&D online, och jag fick ett ryck, backade Drakar och Demoner, och passade på att också köpa Nordiska Väsen (hade tidigare köpt Skrômt), blev mäkta inspirerad, och tog det som ursäkt för att regelbundet träffa några av de vänner som man ser för sällan pga familj och barn. Vi har hunnit med en (1) session, till en början bara en gång i månaden, men bättre än ingenting, och i samband med det hittade jag till rollspel.nu. Jag kan bara hålla ett enda internetforum igång i taget, har jag märkt, så nu blev det här. Hittade till min förvåning att jag hade ett konto sedan 10 år. Undrar lite varför.
Jag filosoferar väl lika mycket (eller mer) kring rollspel (och rollspelslilknande brädspel) som jag spelar dem. Jag älskar knasiga tärningsslagssytem som vrider bort sannolikhetsberäkningarna ur huvudet. Har som säkert många haft en egen idé på ett rollspel som jag då och då i kreativa ryck filat på, men som aldrig blivit klart, och nog aldrig blir det. Eftersom jag bara skrapat på ytan på de spel jag spelat, har jag ingen direkt favorit, men det jag drivs av är tanken på äventyr, gärna inte så dystra, och jag gillar att slå tärning. Spelar en hel del TV-spel och filosoferar runt dem också – sätts jag igång kommer jag ganska snart att orera kring videospelens konstnärliga möjligheter och hur de kan användas till att förmedla budskap och beskriva stämningar på ett sätt som böcker och filmer bara kan drömma om. Men jag är en sucker för sällskap i rummet – brädspel och rollspel spelar jag för människorna. Online är verkligen inte min grej, inte ens för videospel. Hemma i soffan ska det vara.
