Rollspelstriangeln
Det är en rätt bra triangel i grund och botten. Problemet är att man hos "gamern" brukar lägga egenskaper som tävlingslystnad gentemot medspelarna, koboldism, tabellhunger och liknande, saker som jag inte tycker är nödvändiga alls för denna del av triangeln.
Man borde kalla det för Problemlösning istället. Rollpersonen är en marionett som styrs i spelarens händer, och spelaren försöker spela så framgångsrikt som möjligt.
Utmaning åt spelaren.
---
Sedan har jag lite problem med "Simulationism" som en del av triangeln eftersom det antyder att man måste emulera naturlagar på något sätt. De är visserligen inne på rätt spår, men man kan ju faktiskt eftersträva trovärdiga händelseförlopp och ställa sig frågor i stil med "vad hade hänt om..." även om man bara har med pratande människor att göra. Jag tycker därför att detta är skådespeleri-delen av hobbyn. När en strid simuleras så avgörs den av rollpersonens förmåga och inte av spelarens sinne för taktik. På samma sätt så kan också relationer och förhandlingar simuleras genom att spelaren sätter rollpersonen före honom själv, genom att sluta tänka "hur löser jag det här bäst?" och istället endast tänka "hur skulle min rollperson försöka lösa det här?"
Då "simulationism" passar dåligt i vissa fall så skulle man kunna kalla det för Gestaltning istället. Världen och rollpersonerna gestaltas så trovärdigt som möjligt. Det är inte upp till spelaren att överkomma de hinder som står i rollpersonens väg, utan spelaren lever bara ut rollpersonens kamp att försöka överkomma hindren.
Utmaning åt gestaltaren.
---
Slutligen håller jag med om Storytellandet; berättandet. Men det behöver inte ha något med "märkliga sagor och stämningar" att göra, utan det kan precis lika gärna handla om diskbänksrealism eller vad som helst. Poängen är att man plötsligt spelar för varandras skull, för att alla ska få uppleva en så underhållande berättelse som möjligt. Ens ageranden behöver inte vara framgångsrika och de behöver inte vara helt och hållet trovärdiga, men man försöker få dem att bidra till en bra stämning i berättelsen.
Det här är vad jag kallar Samberättande. Man anstränger sig för handlingens skull.
Utmaning åt berättaren.
---
Med den perspektivförskjutningen så tycker jag triangeln är klockren. Alla är väl lite av vardera, men jag är för tillfället minst av allt gestaltare och pendlar mellan att vara en extrem problemlösare och en extrem samberättare.