Mycket bättre än jag trodde det skulle vara.
En del av hans kritik var visserligen utpräglat nördig, med lite väl närsynta detaljgranskningar på världslogiken som inte överrensstämmer med hur jag tittar på film (och som jag faktiskt tycker är något av det tråkigaste med hela nördhobbyn), men de andra delarna väger upp det med råge.
Han har lyckats pricka in en väldigt egensinnig form av offbeathumor som verkligen föll mig i smaken, och den komiska timingen i hans klipp-och-klistrande satt som en smäck. Jag blev själv sugen på att spela in min röst och klippa bort slutet på vissa meningar här och där - eftersom det tricket funkade så bra för honom.
Men framförallt så tar han - mellan sina närsynta nördgranskningar - upp många relevanta poänger gällande bristerna i historieberättandet: Det finns verkligen ingen huvudperson i Phantom Menace, förutom Jar-Jar så har huvudkaraktärerna knappt några personlighetsdrag alls att tala om, de fantasifulla inslagen saknar symbolkraft (på de gamla filmerna så kunde man se att ett skepp tillhörde ett mäktigt, överlägset Imperie långt innan det förklarades med ord; medan i de nya filmerna så ser man bara konstiga rymddonuts och vet inte vad de förväntas representera), och överlag så saknas det känslor och drivkrafter hela filmen igenom. Det är inte jätterevolutionerande slutsatser, men han presenterar dem på både fyndiga och tydliga sätt.
Både kuligt och lärorikt, med andra ord. Tack för länken.
