Naturligtvis har de besvärligheter. Det har alla böcker.
1. Jag tycker det är bra att vi får följa så många karaktärer. De flesta är intressanta, och han är duktig på att mejsla ut deras personligheter. Jag har inga problem med att Martin växlar mellan de olika berättelserna, eftersom jag tycker han hittar någonting intressant att skriva om i de allihop. Fast det är klart, hade jag fått välja hade jag ju velat att Tyrion Lannister skulle figurera lite oftare.
2. Martin har föresatt sig att skriva någonting som påminner mer om historia är fiktion, och historia är inte upplagd som dramatik. Man kan sällan eller aldrig avgränsa historiska skeenden och säga att det börjar här och slutar där. Bilden är alltid större och mer komplex. I detta syfte har han gett upp ganska många konventioner.
Jag tycker att glädjen i att läsa Martin (så långt jag har kommit i alla fall) ligger i att han ständigt är överraskande. Det är svårt att säga vad som kommer att hända, och eftersom berättelsen tar så många svängar hit och dit blir det aldrig tråkigt. Han använder ju sig av ett ganska traditionellt knep: många kapitel börjar i med att t.ex. ryttare rider i all enkelhet över gräs eller någonting, och sedan händer någonting oväntat.
Hos just Martin besväras jag alltså inte alls av att han inte använder sig av traditionell berättarstruktur.
3. Vi får nog lära oss leva med det.
Då måste jag ställa frågan: vad gillar du hos Martin?
