Nekromanti Gestalta verkliga historiska karaktärer
- Thread starter Zalozhniy
- Start date
DeBracy
Eventuellt helt fantastisk
- Joined
- 21 May 2003
- Messages
- 5,856
Jag har varit Wolfram von Eschenbach i ett konventsscenario skrivet för Ars Magica, och Alfred Nobel i ett konventsscenario skrivet till Castle Falkenstein. Den senare blev väl i princip reducerad till en gubbe med dynamit och den föregående var väl så gott som påhittad. Kan väl ha varit någon mer genom åren, men för det mesta har det nog inte varit djupare än så.
Som SL har jag haft kul med det. Både att jag gestaltat historiska karaktärer, så som jag tänkt att de borde uppträda. Och som jag försökt tvinga på mina spelare att göra.
Jag utsatte anth och Stövelkatten för ett sådant experiment för ett par år sedan, i ett scenario som jag också spelade ut en gång i forntiden i Mutant.
De vaknade upp som fd. fängelsekunder i ett kryogeniskt fängelse - pga att det var efter katastrofen, processen delvis fuckat upp mm så mindes de inte ursprungligen vilka de var - deras rollpersoner var två fd krigsförbrytare (minns faktiskt inte exakt vilka personer jag valde, en av dem var Bljana Plavsic tror jag...)
Då kom vi inte så långt att det riktigt hann med att spela någon roll, tyvärr. (En del av det roliga med scenariet är bara själva chock-effekten av att börja spela en rollperson och identifiera sig med den, för att sedan upptäcka att det är värsta, historiska rövhålet...)
Och första gången jag försökte mig på scenariot ledde det väl ingen vart heller, men då kanske mer pga att spelarna jag då spelade med inte gillade att inte få göra sina egna rollpersoner och tyckte karaktärsgestaltning var tråkigt...
Som SL är jag dock oproportionerligt förtjust i idén. Så mycket så, att jag har idéer om ett spel där ungefär halva behållningen är att fylla det mest en massa historiska SLPer. Vilket, om jag någonsin faktiskt färdigställer spelet, säkerligen visar sig vara en väldigt smal nisch...
Jag utsatte anth och Stövelkatten för ett sådant experiment för ett par år sedan, i ett scenario som jag också spelade ut en gång i forntiden i Mutant.
De vaknade upp som fd. fängelsekunder i ett kryogeniskt fängelse - pga att det var efter katastrofen, processen delvis fuckat upp mm så mindes de inte ursprungligen vilka de var - deras rollpersoner var två fd krigsförbrytare (minns faktiskt inte exakt vilka personer jag valde, en av dem var Bljana Plavsic tror jag...)
Då kom vi inte så långt att det riktigt hann med att spela någon roll, tyvärr. (En del av det roliga med scenariet är bara själva chock-effekten av att börja spela en rollperson och identifiera sig med den, för att sedan upptäcka att det är värsta, historiska rövhålet...)
Och första gången jag försökte mig på scenariot ledde det väl ingen vart heller, men då kanske mer pga att spelarna jag då spelade med inte gillade att inte få göra sina egna rollpersoner och tyckte karaktärsgestaltning var tråkigt...
Som SL är jag dock oproportionerligt förtjust i idén. Så mycket så, att jag har idéer om ett spel där ungefär halva behållningen är att fylla det mest en massa historiska SLPer. Vilket, om jag någonsin faktiskt färdigställer spelet, säkerligen visar sig vara en väldigt smal nisch...
Voldstagg13
Hero
En RP hade en halvdjup konversation över en kopp te med R.Kipling (min SLP)...fast det inverkade inte mycket på spelet. Men jag vet vad jag borde ha gjort: läst på om Kipling (mer än det allmänna), hittat något matnyttigt för spelet och använt det.
Krille
Super Moderator
I en Ars Magica-kampanj hade jag Riddar Namnlös med en fotboja på vapenskölden som återkommande SLP. Det visade sig vara kung Rickard Lejonhjärta. En spelare kom på vem det var efter det årets Ivanhoe-sändning (och höll tyst om det), de övriga kom på det lite senare när kung Rickard offentliggjorde sin återkomst. Rollpersonerna hade också kontakt med William the Marshal och Eleanor av Aquitanien. Det fanns även en referens till "den där tomten Loxley och hans fåniga trickskjutande", men honom träffade de aldrig.
I ett kort testäventyr för Västmark 1940 (en idé som det inte blev något av, men var världen i mitt rollspel Västmark framspolat till Andra Världskriget) träffade rollpersonerna "Fjällräven" Erwin Rommel när de var krigsfångar efter slaget om Kiruna (historiens förlopp var inte riktigt som vår, om inte annat för att ön med riket Västmark inte finns i vår historia).
En sak som jag slogs av att det inte är någon större skillnad på "officiella spelledarpersoner" från licensspel och historiska personer i historiska spel. Typ, när man möter Luke Skywalker i Star Wars-rollspelet. Möjligen kan man komma undan lättare genom att välja obskyra spelledarpersoner som spelarna inte har hört talas om, men om spelarna vet vem det är de pratar med så kommer en klase med förväntningar som ett brev på posten.
Och bästa sättet att hantera dem är att skita i förväntningarna och göra sin egen version av personen ifråga. Jag bestämde mig för att Rommel skulle vara en gentlemannaskurk som visade ovanligt mycket respekt för gruppens kattsvansade halvfolkssoldatsuntermensch, plus att han invaderade Skandinavien istället för Nordafrika. Kung Rickard var en överlägsen buse. Riddar William var en trött före detta hjälte vars bäst-före-datum hade gått ut. Och Eleanor körde jag som om hon hade spelats av Judi Dench eller nåt.
Det gick mycket bättre när jag gjorde en egen person av de historiska personer, än när jag försökte emulera deras förlagor. Min gestaltning av Luke Skywalker var nog mest pinsam, och funkade väl mest genom spelarnas goodwill än genom min prestation.
I ett kort testäventyr för Västmark 1940 (en idé som det inte blev något av, men var världen i mitt rollspel Västmark framspolat till Andra Världskriget) träffade rollpersonerna "Fjällräven" Erwin Rommel när de var krigsfångar efter slaget om Kiruna (historiens förlopp var inte riktigt som vår, om inte annat för att ön med riket Västmark inte finns i vår historia).
En sak som jag slogs av att det inte är någon större skillnad på "officiella spelledarpersoner" från licensspel och historiska personer i historiska spel. Typ, när man möter Luke Skywalker i Star Wars-rollspelet. Möjligen kan man komma undan lättare genom att välja obskyra spelledarpersoner som spelarna inte har hört talas om, men om spelarna vet vem det är de pratar med så kommer en klase med förväntningar som ett brev på posten.
Och bästa sättet att hantera dem är att skita i förväntningarna och göra sin egen version av personen ifråga. Jag bestämde mig för att Rommel skulle vara en gentlemannaskurk som visade ovanligt mycket respekt för gruppens kattsvansade halvfolkssoldatsuntermensch, plus att han invaderade Skandinavien istället för Nordafrika. Kung Rickard var en överlägsen buse. Riddar William var en trött före detta hjälte vars bäst-före-datum hade gått ut. Och Eleanor körde jag som om hon hade spelats av Judi Dench eller nåt.
Det gick mycket bättre när jag gjorde en egen person av de historiska personer, än när jag försökte emulera deras förlagor. Min gestaltning av Luke Skywalker var nog mest pinsam, och funkade väl mest genom spelarnas goodwill än genom min prestation.