Fet minneslucka....
Vad säger ni om det här påskfirandet:
Jag vaknar upp mitt i natten på ett pendeltåg mot Bålsta, utan jacka såväl som - och det här är konstigare - utan skor. Jag har ramlat och rivit upp ett sår på ena handen, så tröjärmen är nerblodad, men annars mår jag fint. Det som förbryllar mig är hur jag kunnat gå ut (och kommit någonvart) utan skor, för liksom, det är ju asjobbigt att gå omkring utan skor.
Jag begriper verkligen ingenting. Men jag känner mig lite tuff och farlig. Jag kunde till och med bemöta några punkflickors blickar utan att känna mig för töntig. Egentligen skulle jag vilja att hela mitt liv raserade, för ett par veckor, och att allt sedan blev som vanligt igen. Liksom; att få provsmaka det vilda livet.
Fast gärna med skor nästa gång. Aj, vad ont det gör att gå fram över en grusgång i bara strumpor.